miniatyr|stående=1.5|Färgglada Stjärnhus i Gröndal från 1944, arkitekt Backström & Reinius, är ett av folkhemsarkitekturens främsta lyckade exempel. Foto från oktober 2018. stående=1.5|miniatyr|Skönstaholms centrum från 1956, arkitekter Nils Sterner och Erik F. Dahl, av Stadsmuseet i Stockholm klassat som kulturhistoriskt särskild värdefull miljö. Foto från maj 2012. Folkhemsarkitektur och -byggande var en byggnads- och stadsplaneringsstil som praktiserades i Sverige, huvudsakligen under den tidiga efterkrigstiden från 1945 till 1960. Uttrycket härrör från begreppet folkhemmet som myntades av Per Albin Hansson 1928. Folkhemsarkitekturen präglas av omsorgsfull och småskalig enkelhet i gestaltningen samt grannskapstanken i den övergripande stadsplaneringen, samtidigt som den hade sociala och politiska ambitioner.

Tidsintervallet mellan 1945 och 1960, då det byggdes knappt 900 000 bostäder i Sverige, kallas ofta ”folkhemsperioden”.Göteborgs universitet: Grannskapstorg som fenomen (2011), sid. 25. Det svenska folkhemsbyggandet uppmärksammades även utomlands och det var första gången som utländska arkitekter inspirerades av svensk arkitektur i större omfattning. Fram till dess sökte svenska arkitekter under nästan alla tidsepoker inspiration utomlands.

Bakgrund Historik miniatyr|Måttstudier i ett svenskt kök utförda av Hemmens forskningsinstitut på 1940-talet. Bostadsfrågan har ända sedan 1800-talets mitt varit i centrum för svensk politisk debatt. Industrialiseringen, med stor inflyttning till de större städerna, skapade trångboddhet och bostadsbrist. Försörjningen av bostäder för arbetarklassen sågs till en början som något som skulle lösas med hjälp av marknadskrafterna. Under många decennier gjordes därför i huvudsak enskilda filantropiska och kooperativa ansträngningar för att lösa bostadsfrågan, i första hand för de som hade det sämst ställt i samhälletRudberg (1992), s. 9. Ännu under mellankrigstiden uppfördes de flesta bostadshusen i storstäderna av privata byggherrar.Rudberg (1992), s. 12

Trots att begreppet folkhem härrör från 1930-talet dröjde det till efter andra världskriget innan folkhemstanken kom att tillämpas i större skala inom arkitekturen och stadsplaneringen, och en målmedveten social bostadspolitik på statlig och kommunal nivå började ta form. 1930-talets funktionalism fortsatte att dominera in på 1940-talet, då arkitektur med mer folklig, mjukare inriktning, tog över som en sorts motreaktion. Under kriget arbetade Bostadssociala utredningen med nya riktlinjer som betonade att bostaden skulle vara en social rättighet: ”Hela svenska folket skulle förses med goda och hygieniska bostäder till rimliga hyror …”.Rudberg (1992), s. 25

Välfärdstanken Folkhems- och välfärdstanken handlade i hög grad om att, bokstavligen, ”bygga” ett nytt samhälle. Genom folkhemmets byggande förverkligades Per Albin Hanssons vision om folkhemmet konkret som ett ”hem för hela svenska folket”.Rudberg (1992), s. 27 Byggandet av den ”goda bostaden” föregicks av en mängd undersökningar av befolkningens levnadsvanor – bland annat studerades husmoderns arbete i köket – vilket ledde fram till svensk köksstandard. Hemmens forskningsinstitut (HFI) grundades 1944 i syfte att rationalisera hem- och hushållsarbete. Enligt Per Kallstenius, tidigare stadsarkitekt i Stockholm, bidrog andra världskrigets hemska erfarenheter indirekt till den högt ställda ambitionen att skapa ”goda” samhällen, eftersom dessa även skulle göra människorna ”goda” och därför omöjliggöra framtida krig. Som exempel på sådana goda samhällen som planerades under eller direkt efter andra världskriget nämner han stockholmsförorterna Årsta och Blackeberg.Stockholms vackraste hus. En artikelserie i Dagens Nyheter, 1995, s. 18

Den nyvunna kunskapen formulerades i normer som Bostadsstyrelsen publicerade i samlingen God bostad, vars första upplaga utkom 1954. En annan skrift var God bostad i småhus, som visade tekniskt och ekonomiskt genomarbetade typritningar, försedda med kompletta materialspecifikationer. Att bygga efter God bostads riktlinjer var samtidigt ett krav för att få förmånliga statliga bostadslånRudberg (1992), s. 35. Det innebar även att man tog avstånd från ”kategorihus” som exempelvis barnrikehus eller hus med en lägre bostadsstandard för låginkomsttagare.

Till skillnad från flera andra länder valde man i den svenska bostadspolitiken att inte skilja ut speciella låginkomstgrupper och producera ett särskilt subventionerat bostadsbestånd för dem. Istället ville man bygga med samma höga krav i samtliga bostäder. I andra länder satsade man på exempelvis ”social housing” och ”low-cost housing” (Storbritannien) eller ”sozialer Wohnungsbau” (Tyskland, Österrike) vilket ofta ledde till segregation och slumbildning.Rudberg (1992), s. 26 Efterkrigstidens svenska bostadspolitik blev en viktig del i den Svenska modellen, där kooperationen och fackföreningar spelade viktiga roller för svensk samhällsutveckling.Rudberg (1992), s. 26

Planering Bostaden miniatyr|Baronbackarna, mamman kunde hålla uppsikt över badrummet från köket. miniatyr|Gröndals stjärnhus 1950-tal. På 1940-talet var ambitionen att inte fler än två personer skulle behöva bo i varje rum (köket och badrummet oräknat). En familj med fyra personer skulle erbjudas en bostad om två rum och kök för att inte vara trångbodd. På 1960- och 1970-talen höjdes nivån och gränsen för trångboddhet. Planlösningen för den "goda bostaden" hade många kvaliteter, som att lägenheter försågs med fönster åt flera väderstreck, att husen placerades så att varje lägenhet och varje balkong fick del av sol och dagsljus. Det skulle finnas ett fönster vid köksbänken så att man kunde stå och titta ut och samtidigt få in dagsljus i köket – som fortfarande var kvinnans domän. De boende skulle känna grannskap med övriga boende i huset, men samtidigt ha sin privata sfär utan störande insyn i kök och sovrum. Exempel på detta är kvarteret Krumeluren i Västerås.HSB: Krumeluren, folkhemsarkitektur.

En innovation var stjärnhus. De första byggdes mellan 1944 och 1946 i Gröndal, efter ritningar av Backström & Reinius och med den experimentelle Olle Engkvist som byggmästare. I stjärnhusen betjänar varje trapphus tre lägenheter (ofta två rum och kök) som alla har ljusinsläpp från tre olika väderstreck. Flera stjärnhus kunde kopplas samman till stora enheter som bildar ett slags sexkantigt bikakemönster. Strax efter stjärnhusen kom de för Sverige nya terrasshusen, även de i Gröndal och skapade av samma upphovsmän som stjärnhusen. Dessa två hustyper var innovativa, funktionella och arkitektoniskt högtstående och kom att bli stilbildande för folkhemsbygget.Linnéuniversitetet: Flexibla planlösningar som går att bruka både som bostäder och kontor. Examensarbete i Byggteknik, sid. 10–11.

Även de boendes komfort skulle förbättras, dels genom större lägenheter och dels genom högre hygienisk och teknisk standard. 1945 var andelen lägenheter om 3 rum och kök i tätorter 26 procent, vilket 1960 hade ökat till 39 procent. Samtidigt sjönk andelen med 1 rum och kök från 44 procent till 30 procent. 1945 hade 59 procent av lägenheterna centralvärme, medan 82 procent hade det 1960. År 1945 hade 52 procent tillgång till WC och 1960 var det 82 procent. Tillgång till eget badrum steg från 14 procent till 71 procent. Tydligast märks standardhöjningen på antal kylskåp per lägenhet, ett mått som gärna används för att beskriva "ökat välstånd". Denna siffra steg från 15 procent 1945 till 70 procent 1960.Rudberg (1992), s. 32

Den bästa boendeformen, speciellt för barnfamiljer, ansågs vara markbostäder (villor, småhus, rad- och kedjehus). Även stödet till egnahemsboende stärktes under efterkrigstiden. Men markbostäder krävde att kommunerna frigjorde och planerade större markområden och förbättrade infrastrukturen, inte minst för el, vatten och avlopp, vilket medförde att den boendeformen ansågs vara för dyr, åtminstone nära större städer. Flerbostadshus, vars lägenheter uppläts som hyresrätter, blev därför den dominerande lösningen för kommunerna. Bostadsrätter däremot producerades av HSB och Riksbyggen.Rudberg (1992), s. 30

Den person som mest förknippas med begreppet folkhem, Per Albin Hansson, fick aldrig uppleva efterkrigstidens folkhemsbyggen. Han bodde "folkligt" på Ålstensgatan i Stockholmsförorten Bromma i en typ av radhus som sedermera kom att kallas Per Albin-hus. De ritades av arkitekt Paul Hedqvist och byggdes 1929−1932, alltså före folkhemsperioden. Olof Palme däremot bosatte sig i ett av Atlantisområdets radhus på Lövångersgatan 31, som uppfördes 1952–1955 efter ritningar av arkitekterna Bertil Karlén, Jon Höjer och Sture Ljungqvist. Här bodde familjen Palme mellan 1968 och 1983. Sonen Joakim Palme med familj bor fortfarande (2018) kvar där.

Stadsplaneringen miniatyr|Stadsplan för del av Kärrtorp, 1948. Grannskapsenheten slog igenom och blev tillsammans med folkhemsarkitekturen den dominerande planeringsprincipen för de nya förorterna som kunde ligga långt utanför den historiska stadskärnan. Familjeorienterade grannskap skulle främja trivsel och samhörighet mellan de boende.Lundevall (2006), s. 129 Utanför centrala Göteborg finns flera folkhemsområden där Torpa, Kortedala och Kyrkbyn är några exempel från ungefär samma period. För Malmös del kan nämnas Augustenborg, Persborg och Mellanheden.Rudberg (1992), s. 91

I Stockholm spelade tunnelbanan en viktig roll i folkhemsbygget, för att knyta ihop de nya förorterna. Längs tunnelbanans gröna och röda linjer radades de nya förorterna upp som på ett pärlband, bland dem Västertorp, Fruängen, Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen, Högdalen, Hökarängen, Farsta, Hagsätra och Rågsved i Söderort samt Blackeberg, Råcksta, Vällingby och Hässelby strand i Västerort. Alla anlades efter samma mönster, kring var sin tunnelbanestation, avgränsade från varandra genom grönområden, som öar omgivna av naturen. Alla fick en centrumanläggning av varierande storlek med butiker och samhällsservice, och ett högre punkthus sattes ofta som accent.

Folkhemsförorternas småskaliga arkitektur omgärdades gärna med offentlig utsmyckning i form av skulpturer och vattenspel. Västertorp i södra Stockholm är ett bra exempel för detta. I denna förort från tidiga 1950-talet restes drygt 20 skulpturer, skapade av kända konstnärer som Eric Grate, Liss Eriksson, Allan Runefelt, Arne Jones och Henry Moore (se Västertorps skulpturpark).

Utställningar och statlig propaganda miniatyr|Utställningen Bo Bättre i Göteborg 1945. Bostadsutställningar var ett medel för att presentera nya idéer om boendeformer. Under folkhemsperioden anordnades fyra boutställningar: Bo Bättre i Göteborg 1945, Bygge och bostad i Göteborg 1949, Bo54 i Lund 1954 och H55-utställningen 1955 i Helsingborg. Bo Bättre organiserades av Svenska Slöjdföreningen och presenterade bland annat den nya bostadspolitiken som Hemmens forskningsinstitut hade kommit fram till.

Mest känd idag är H55 som också arrangerades av Svenska Slöjdföreningen. Här hade flera "folkhemsformgivare" sina genombrott, som Stig Lindberg, Yngve Ekström och Signe Persson-Melin. H55 visade, utöver konsthantverk och bruksföremål även bostadsplanering i Sverige, bland annat genom "Skal och kärna" som var en villa om cirka fem rum och kök med flexibel planlösning. I inredningsarkitekt Lena Larssons "allrum" sattes barnet i centrum med ett eget klätterträd i rummet. Mest påfallande var den standardhöjning som skett sedan 1945.Rudberg (1992), s. 40