miniatyr|Lyndon B. Johnson 1969. Lyndon B. Johnsons presidentskap inleddes efter mordet på John F. Kennedy den 22 november 1963 och avslutades den 20 januari 1969. Johnson vann överlägset valet 1964 mot Barry Goldwater. Inför valet 1968 meddelade Johnson att han avstod att kandidera, trots att han som sittande president ansågs given som demokraternas kandidat.Inför USA:s presidentval. Svensk tidskrift, 1968. Birger Hagård.

Inom inrikespolitiken genomförde Johnsonadministrationen grundläggande medborgarrättsreformer till förmån för landets afroamerikanska befolkning i form av två medborgarrättslagar 1964 och 1968 och en rösträttsreform 1965. Den senare gav flera miljoner afroamerikaner i södra USA rösträtt för första gången. Johnson värdesatte utbildning och som ett led i hans Great Society-program införde han Medicare, finansierade skoldistrikt med statliga medel och förde ett "villkorslöst krig" mot fattigdom. Inom utrikespolitiken försökte han få till stånd bättre relationer med Sovjetunionen och fick Sovjetunionen och Storbritannien att underteckna Icke-spridningsavtalet om kärnvapen 1968. Hans administration ökade avsevärt den militära närvaron i Vietnam, vilket ledde till civila antikrigsprotester runtom i USA och resulterade i låga opinionssiffror för Johnson inför valet 1968.

Bakgrund miniatyr|Lyndon Johnson svär presidenteden ombord på Air Force One i Dallas den 22 november 1963. Till höger om honom står Jacqueline Kennedy. Johnson var senator för Texas mellan 1949 och 1961 och blev demokraternas ledare i senaten 1953. Han ställde upp i valet 1960, men förlorade mot John F. Kennedy. Kennedy såg sin chans att få ökat stöd i södra och västra USA och erbjöd därför Johnson att bli hans vicepresidentkandidat, vilket Johnson accepterade. Johnson blev vicepresident 1961. Som Kennedys vicepresident hade Johnson en viktig roll som presidentens rådgivare, särskilt i frågor om rymdprogrammet.

Efter mordet på Kennedy svor Johnson presidenteden ombord på Air Force One på Love Field i Dallas klockan 2:38 den 22 november 1963. Johnson ansåg det viktigt att få till en regering snart efter mordet för att förhindra splittringar i landet. Eftersom varken Johnson eller United States Secret Service visste om gärningsmannen agerat ensam ansågs det nödvändigt att omedelbart resa till Washington, D.C.. Detta beslut om att så snart svära presidented mottogs med blandade känslor av allmänheten.

Johnsons första åtgärder som president var att döpa om NASA:s raketanläggning i Florida till John F. Kennedy Space Center och Cape Canaveral Air Force Station till Cape Kennedy Air Force Station. Han lät också tillsätta den så kallade Warrenkommissionen för att utreda mordet på Kennedy. Kommissionen avlade sitt betänkande i september 1964 och dess slutsats var att Lee Harvey Oswald var Kennedys och J.D. Tippits ensamme mördare.

Kabinettet

När Johnson tillträdde som president bad han Kennedys sittande kabinett att stanna kvar. Bland de ministrar Johnson behöll var justitieminister Robert F. Kennedy, jordbruksminister Orville Freeman, arbetsmarknadsminister W. Willard Wirtz, utrikesminister Dean Rusk och inrikesminister Stewart Udall. Robert Kennedy stannade kvar som justitieminister i 10 månader, trots att han aldrig fick ett bra förhållande till Johnson. 1965 utsågs Robert C. Weaver till bostadsminister och blev sålunda den förste afroamerikanske medlemmen av USA:s kabinett. Det fanns aldrig någon stabschef i Vita huset under Johnsons administration, istället översågs dagordningen av Walter Jenkins, som avgick 1964. Yngst i Johnsons regering var Bill Moyers som sedermera blev en nyckelperson inom inrikespolitiken. Han kom i praktiken att vara Johnsons inofficielle stabschef mellan 1964 och 1966. Talskrivare var Horace Busby och pressekreterare var George Reedy.

Under Johnsons första 425 dagar som president fanns ingen vicepresident. Representanthusets talman John William McCormack stod närmast under presidentposten, men i valrörelsen 1964 utsåg Johnson senator Hubert Humphrey till sin vicepresident. Humphrey kom att fungera som vicepresident fram till regeringens avgång 1969.

Utnämningar inom rättsväsendet Två personer utnämndes till högsta domstolen under Johnsonadministrationen. Den förste var Johnsons nära vän Abe Fortas. Johnson ville ha någon han litade på och som kunde ge honom insiderinformation när Johnson drev igenom kontroversiella lagförslag.Dallek (1998), sid. 233-235 Den andre var Thurgood Marshall, som blev den förste afroamerikanen i högsta domstolen. Arthur Goldberg blev USA:s FN-ambassadör och Fortas utnämndes till Chefsdomare i USA:s högsta domstol efter Earl Warren.

Inrikespolitik Medborgerliga rättigheter Medborgarrättslagen 1964

miniatyr|Lyndon Johnson sammanträder med ledare för medborgarrättsrörelsen i Ovala rummet 1964. Från vänster: Martin Luther King, Johnson, Whitney Young och James Farmer. Johnson hade länge varit anhängare av medborgerliga rättigheter för USA:s färgade befolkning. Kennedy hade i juni 1963 tagit fram ett lagförslag om medborgerliga rättigheter, men som inte accepterades av House Rules Committee och senaten. Dessutom såg kongressmän och senatorer från sydstaterna till att fördröja voteringen om lagförslaget. För att få igenom sitt lagförslag började Johnson och hans medarbetare att påverka både republikaner och demokrater att godkänna lagförslaget. I voteringen den 10 februari 1964 vann Johnsons lagförslag med 290 röster mot 110. 152 demokrater och 136 republikaner röstade för lagförslaget. Sedan var det upp till senaten att avgöra frågan. 20 republikaner motsatte sig förslaget och deras presidentkandidat Barry Goldwater inför det kommande valet var emot lagen. Efter en flera månader lång debatt i senaten vann Johnsons lagförslag i en votering den 19 juni med 73 röster mot 27. Motståndarna mot förslaget var Goldwater, fem republikaner och flera sydstatsdemokrater.

Lagen undertecknades av Johnson den 2 juli 1964. Enligt en uppgift skulle Johnson sagt när han lade ner sin penna: "Vi har förlorat södern för en generation framåt." Lagen innebar förbud mot segregation på offentliga platser, förbud mot diskriminering på grund av etnisk bakgrund och könstillhörighet på arbetsplatser samt förstärkning av regeringens befogenheter att utreda etnisk och könsdiskriminering på arbetsplatserna.

Rösträttsreformen Trots medborgarrättslagen fortsatte många sydstater att hämma afroamerikanernas rösträtt genom att anordna "vita primärval". Därför lät Johnson omedelbart efter valet 1964 beordra justitieminister Nicholas Katzenbach att framta en fullständig rösträttsreform. Johnson offentliggjorde dock inte sina ambitioner, då han var orolig för att en ny rösträttsreform skulle få demokratiska kongressledamöter från sydstaterna att rösta emot hans Great Society-reformer. Samtidigt utbröt demonstrationer och kravaller i bland annat Alabama där den färgade folkningen protesterade för att regeringen skulle värna deras medborgerliga rättigheter. En demonstrationsmarsch skulle av afroamerikaner från Selma till Montgomery för att träffa guvernör George Wallace, men flera demonstranterna attackerades av polisen med tårgas och flera av de marscherande greps av polisen strax utanför Selma. Denna händelse blev känd som "blodiga söndagen" och visades på TV runtom i landet.

På grund av detta lät Johnson omedelbart skicka sitt förslag om rösträttsreform till kongressen och höll ett offentligt tal om saken innan förslaget behandlades i kongressen. I maj 1965 röstades förslaget igenom i senaten med 77 röster mot 19 och i representanthuset med 333 röster mot 85. Lagen, som undertecknades av Johnson den 6 augusti, innebar förbud mot inskränkningar på grund av etniskt ursprung i rösträtten och innebar därigenom att flera miljoner färgade i södra USA fick rösträtt för första gången. Detta kom också att innebära att antalet färgade inom offentliga samhällsposter fördubblades mellan 1968 och 1980.

Efter mordet på medborgarrättsarbetaren Viola Liuzzo i mars 1965 gick Johnson ut i media och tillkännagav att fyra medlemmar av Ku Klux Klan arresterats. Han fördömde klanens verksamhet och bad dess medlemmar att "återvända till ett anständigt samhälle innan det är för sent." På Johnsons inrådan tillsattes en utredning om Ku Klux Klans verksamhet och när de som arresterats för mordet på Liuzzo frigavs av en vit jury, beordrade Johnson att medborgarrättslagen från 1964 skulle användas för att åtala dem. Johnson blev således den förste presidenten sedan Ulysses S. Grant som åtalade medlemmar ur Ku Klux Klan.

Medborgarrättslagen 1968

miniatyr|Johnson undertecknar medborgarrättslagen. I april 1966 tog Johnson fram ett lagförslag mot förbud mot försäljare att inte ingå avtal endast på grund av köparens hudfärg. Förslaget mötte starkt motstånd från flera nordstatare som hade stöttat de föregående medborgarrättslagarna. En annan version av lagförslaget passerade representanthuset, men fick avslag i senaten. Mordet på Martin Luther King den 4 april 1968 och den sociala oro som följde därefter gagnade Johnsons förslag på en ny medborgarrättslag. Den 10 april röstades därför The Fair Housing Act igenom som förbjöd diskriminering av hudfärg, religion och nationalitet vid bostadsuthyrning och fastighetsförsäljning.

Kriget mot fattigdom 1964 förklarade Johnson som han sade "ett villkorslöst krig mot fattigdom i Amerika." I april 1964 godkändes Johnsons lag Economic Opportunity Act. Till följd av den bildades Office of Economic Opportunity (OEO) som skulle övervaka lokala myndigheter som utdelade bistånd till fattiga. Också ett arbetsträningsprogram kallat Job Corps bildades. Johnson var övertygad om att människor i fattigdom bäst kunde hjälpas av regeringen och hans lagförslag, som signerades den 20 augusti, fick även stöd av konservativa demokrater. Samma år antogs Food Stamp Act som anslog 75 miljoner dollar till 350 000 människor i 40 counties och tre städer.

I augusti 1965 undertecknade Johnson lagen Housing and Urban Development Act som innebar kraftigt ökad finansiering för befintliga federala bostadsprogram och skapade nya program som gav hyresbidrag till äldre och handikappade, bostadsrehabiliteringsbidrag till fattiga husägare, tillstånd för veteraner att betala mycket lite för att få hypotekslån, rätt för familjer att flyttade till tomma privata bostäder och bidrag till lokala myndigheter för uppförande av vatten- och avloppsanläggningar.

Johnson bestämde också att 400 miljoner per år skulle satsas på stadsutvecklingar, ett program som New York Times 22 år senare skulle att recensera som delvis misslyckat.

Sjukvård

1965 saknade hälften av USA:s befolkning sjukförsäkring. Demokraterna hade sedan 1957 propagerat för att staten skulle betala sjukhuskostnader för pensionärer, men fick inte igenom politiken förrän Johnson beslöt att arbeta för King-Andersons lagförslag, som skulle upprätta ett Medicare-program för äldre. Programmet skulle administreras av försäkringsverket och skattefinansieras. Lagförslaget vann i voteringen i representanthuset 313 röster mot 115 och senaten godkände en liberalare version av lagen den 9 juli.} Johnson undertecknade lagen den 30 juli 1965 och gav de första Medicare-korten till den tidigare presidenten Harry S. Truman och hans fru Bess. 1976 omfattades en fjärdedel av USA:s befolkning av Medicare, men stora delar av befolkningen saknade fortfarande sjukförsäkring.

Utbildning