thumb|170px||Gustav Klimt, 1903, Hopp I. thumb|170px|Venus från Willendorf, cirka 25 000 f.Kr. Österrike. Graviditet i konsten avbildas på en mängd olika sätt och har förekommit genom hela konsthistorien. Historiskt var merparten gifta kvinnor i något skede av en graviditet under stora delar av sitt liv fram till menopausen, men trots detta är motivet inte vanligt, utöver vissa specifika motivkretsar.MOMA, New York, Note on Klimt's Hope II Inom västerländsk berättartradition och därmed även inom det klassiska måleriet, är det främst två berättelser som avhandlar graviditet. Det ena är en mytologisk scen som vanligtvis kallas Diana och Kallisto, och som visar ögonblicket då Kallistos förbjudna graviditet uppenbaras. Den andra är från bibeln och avhandlar jungfru Marias graviditet, och främst då den så kallade Jungfru Marie besökelse.Hall (1996) s:251 Under en period i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet blev det populärt med så kallade "graviditetsporträtt" hos den europeiska överklassen men detta var ett undantag i konsthistorien där graviditet under lång tid istället ofta var något som ej avbildades eller doldes. I och med modernismen under 1900-talet och en feministisk diskurs från senare delen av 1900-talet har motivet blivit vanligare. Bland annat har det blivit populärt med ett visst form av fotografiska porträtt av gravida kända kvinnor som ofta anspelar på ett äldre måleri.
Utöver den uppenbart runda magen används vissa visuella markörer för att i bildkonst indikera en graviditet, exempelvis att kvinnan placerat sin ena, eller båda, öppna händer på magen i en skyddande gest. I äldre konst förekommer utöver detta en mängd andra symboliska markörer och även att man ser det ofödda fostret i livmodern, så kallad In utero.
Utöver att vara ett motiv inom konsten har det även skapats bilder för den gravida kvinnan, eller för kvinnor och par som vill bli gravida. Både heliga bilder som fungerade som helgonbilder eller ansågs bära på andra magiska egenskaper som exempelvis bilder av jungfru Maria, så kallade Madonna del Parto. Det förekommer även en lång tradition av medicinska illustrationer av graviditet för medicinsk personal som barnmorskor och förlossningsläkare, men även en typ av undervisande illustrationer för privatpersoner, där ett sentida exempel är Lennart Nilssons fotobok Ett barn blir till från 1965.
Förhistorisk tid Avbildningar av vad som tolkas som gravida kvinnor, speciellt små figuriner, har återfunnits inom förhistorisk konst på många plaster och från olika perioder, men det är sällan något av de mer vanliga motiven. De omfattar keramikfigurer från förcolumbianska kulturer, och enstaka figurer från flera av de förhistoriska kulturerna kring Medelhavet. Flera av dessa tolkas som fertilitetssymboler, men att utröna om de verkligen avbildar en gravid kvinna och vilken roll dessa avbildningar spelade inom kulturen är svårt att avgöra.Talalay, Lauren E. (2000) "Archaeological Ms.conceptions: Contemplating Gender and the Greek Neolithic", in Representations of Gender From Prehistory To the Present, sid:5-9, Springer,
Några av de äldst kända avbildningarna av gravida kvinnor är förhistoriska figuriner som återfunnits i Eurasien, och som brukar få samlingsbeteckningen venusfiguriner. Den mest kända är Venus från Willendorf, en kalkstensfigurin från juraperioden av en kvinna med stora bröst och höfter. På venusfigurer förstärks ofta buk, höfter, bröst, lår och vulva men hur gravid figurer verkar se ut varierar kraftigt, och flertalet verkar inte alls vara gravida.Roberts (2013) s:747 En studie gjord på ungefär 140 venusfigurer visade att bara 17 % av dem föreställde en gravid kvinna, och att 39 % kunde förställa en gravid kvinna.Taiz (2017) s:19
Västerländsk konst thumb|300px|Tizians Diana och Callisto från 1559 som föreställer tillfället då Kallistos graviditet upptäckts. I Antikens Europa undveks avbildningar av graviditeter i hög grad, utöver en viss typ av votivfigurer, men från och med Medeltiden dyker motivet upp, främst utifrån två berättelser.
Kallisto Inom grekisk mytologi blev Kallisto i hemlighet gravid tillsammans med Zeus (eller Jupiter inom romersk mytologi). Detta upptäcktes av hennes älskarinna Artemis (Diana) när Kallisto badade och Artemis lät skicka iväg henne, varvid Jupiters fru Juno förvandlade henne till en björn. De få avbildningarna av denna berättelse inom antik konst föreställer transformationen, men senare blir det avslöjandet som kommer att bli huvudmotiv, främst från och med renässansen, utifrån den romerska poeten Ovidius berättelse om händelsen.Hall (1996) s:102–103 & 251Roberts (2013) s:752
Den återkommande kompositionen förekom först i Tizians Diana y Calisto från 1559, där Kallistos mage är blottad samtidigt som Artemis/Diana pekar anklagande på henne. Även om upptäckten i Ovidius Metamorfoser II skedde när hon var i nionde månaden brukar målningarna vanligtvis avbilda henne med en ganska modest kula på magen.
Jungfru Maria Efter Antiken var verk föreställande jungfru Maria den vanligaste avbildningen av en gravid kvinna inom västerländsk konst och fortsatte vara det fram till modern tid. Tillfället då Maria blir gravid med Jesus, den så kallade bebådelsen är en av de vanligaste motiven inom traditionell kristen konst,Schiller (1971) s:35–52 men även bilder av henne under andra delar av graviditeten är vanliga. Till skillnad från många andra avbildningar av graviditeter finns det inte i dessa bilder någon tvekan om att hon är gravid även om det visuellt inte alltid är så tydligt. thumb|left|Jungfru Marie besökelse av Rogier van der Weyden från 1430-talet (i dagens Leipzig). Jungfru Marie besökelse, då de två gravida kvinnorna Maria och Elisabet, så som det omskrivs i Lukasevangeliet, var ett vanligt motivSchiller (1971) s:55 men deras gravida magar är mer sällan synliga, åtminstone fram till tidigt nederländskt måleri under 1400-talet.Jolly (2016) kap.1Roberts (2013) s:749 De draperade kläderna som förekommer inom kristen ikonografi, och som också var vanliga under medeltiden, gör det svårt att avgöra. Från och med senmedeltida målningar kan graviditet indikeras genom att det syns vertikala öppningar i klädedräkten. Kvinnokläderna under denna tid hade nämligen öppningar som vanligtvis stängdes med band men som man under graviditeten kunde låta vara öppna. Dessa springor kan antingen sitta på sidan eller mitt på klädedräkten. Dock blev det ett mode runt 1450 att med kontrasterande kläder under bära sådana springor, varför även uppenbart ickegravida kvinnor kan ses med dem i målningar efter det. Ett antal tidiga nederländska målningar avbildar Maria Magdalena med samma glipor i kläderna som jungfru Maria, även om Maria Magdalena inte ska föreställa gravid. Vad detta ska symbolisera är omdiskuterat.
I vissa målningar förekommer det att en hand läggs på den andres mage, som i Rogier van der Weydens målning från 1430-talet. Några verk, mestadels bysantinska eller tyska senmedeltida, visar deras ofödda barn i livmodern, som i en sentida sprängskiss, så kallade In Utero. I tyska målningar är fostren nakna (men vanligtvis med glorior) och Johannes döparen böjer eller står på knä inför Jesus, som höjer sin hand i välsignelse.Schiller (1971) s:56Hall (1996) s:251 & 337 Det bör poängteras att under alla perioder saknar flertalet avbildningar tydliga visuella markörer på att någon av kvinnorna var gravida men historien var så välkänd att alla förstod det ändå. En annan återkommande symbol i många bilder av den gravida Maria är att hon spinner med en slända och det finns inte sällan en spinnrock med i bilden.Schiller (1971) s:57
Ett annat motiv visar den gravida Maria tillsammans med Josef från Nasaret eller någon annan närstående, vilket även omfattar bilder av resan till Betlehem. De senare var vanligt förekommande i bysantinska årscykler, men mer ovanliga inom västkyrkan.Schiller (1971) s:58 Det finns även ett antal målningar, främst skapade norr om Alperna efter år 1500, föreställande Josef och Maria som söker skydd eller blir avvisade från värdshuset i Betlehem, där Maria är tydligt gravid.
Motivet med den tvivlande Josef är sällsynt i konsten men förekommer, där Marias graviditet synliggörs genom springa i klädedräkten eller med bilden av den ofödda Jesus i Marias mage.Schiller (1971) s:56–57 I denna scen, som bygger på Matteus 1:18–25 och apokryfiska texter tvivlar Josef på sin gravida fru som samtidigt påstås vara oskuld, men blir försäkrad av en ängel som kommer till honom i en dröm. Ett annat motiv är den ensamma Maria, vilket främst förekommer som skulptur, och kallas för Maria gravida – se exempel nedan. thumb|Madonna del Parto av Piero della Francesca, cirka 1460, med tydliga glipor i sin klädnad.
Madonna del Parto är en italiensk term för kompositioner av den gravida jungfru Maria, som mer än andra förknippas med graviditet och födsel. Denna typ av bilder är mindre vanliga. Den mest välkända är en fresk av Piero della Francesca, där den höggravida Maria har mycket tydliga glipor i klädedräkten, både framtill och på sidan. Denna typ av bilder blev dock omoderna under renässansen och målningen av della Fracesca är den senaste man känner till som skapade i Toscana.Ferrie, Frank (2010) "Piero della Francesca's Madonna del Parto and the Function of Images of the Pregnant Virgin Mary", Dandelion online. Date accessed: 15 May. 2017 Denna typ av bilder uppskattades och tillbads av gravida kvinnor och av kvinnor som önskade att bli gravida. Drottning Claude av Frankrike, som fick sju barn innan hon dog vid 24 års ålder, hade en målning av Jungfru Marie besökelse av Sebastiano del Piombo (som idag finns på Louvren) på sin kammaren.Diana Maury Robin, Anne R. Larsen, Carole Levin (2007) Encyclopedia of Women in the Renaissance: Italy, France, and England, kapitel av Claude de France, google books, s:80–81
På några av dessa Madonna del Parto förekommer också sprängskissbilder av den ofödda Jesus och på många av dem har Maria samma skyddande handgest på magen, som nämns ovan. Denna gest förekommer sedan även i porträtt av gravida kvinnor när dessa börjar dyka upp. Efter motreformation blir bilder av den ofödda Jesus sällsynta, och istället kan Maria avbildas med kristogrammet IHS på magen.
Inom östliga Ortodoxa kyrkoikoner fortsätter In Utero-bilder av Jesus, som normalt är helt klädd, vara en del av traditionen, i vissa fall ända fram till idag. Det förekommer bland annat i en av de mest välkända ryska ikonerna, den så kallade Bebådelsen i Ustiug (Устюжское Благовещение) från 1100-talet som finns i Tretjakovgalleriet i Moskva. I denna ikon syns den födelsestora Jesus avbildad inuti bröstet på Maria, vilket det även gör på ikonerna av Maria av typen som kallas Pomosjtj s rodami (Помощь с родами) vilket på ryska ungefär betyder "hjälp vid förlossning".
Porträtt thumb|Engelskt "gravidporträtt" av en okänd kvinna, tillskrivet Marcus Gheeraerts den yngre, cirka 1595.Tates webbsida, Portrait of an Unknown Lady, c.1595 thumb|Gravid Anna Margareta von Haugwitz målad av Matthäus Merian, beställd av Carl Gustaf Wrangel, cirka 1650.