miniatyr|Brudfölje på ett tredagarsbröllop i Tuckor, Vörå. Två spelmän leder brudraden. Den finlandssvenska folkmusiken är en av de fem folkmusiktraditionerna inom finländsk folkmusik som finns i Finland. Övriga traditioner är den östfinska folkmusiktraditionen med Kalevala och gråtkväden, den västfinska folkmusiktraditionen, den romska folkmusiktraditionen och den samiska folkmusiktraditionen.
Finlandssvensk folkmusik har utövats på västkusten i Finland – i Österbotten, Åboland och Åland samt längs hela Finlands sydliga kust.
Begreppet folkmusik började användas i slutet av 1700-talet i våra Nordiska länder. Innebörden av begreppet har varierat och ännu idag kan det finnas olika uppfattningar om hur man ska definiera begreppet folkmusik. Det man är överens om är att det är traditionell musik som utövats av allmogen under 1700- och 1800-talet. Det stora intresset för musiken som utövades i bondesamhällen vaknade till liv i medlet av 1800-talet. Vid den första sångfesten i Ekenäs 1891 sjöngs det huvudsakligen folkliga visor. En musikvetenskaplig definition har varit att det är gehörstraderad musik med okänd upphovsman.
I och med att man forskat mer i till exempel de äldre visorna och balladerna har man kunnat få mer information om sångernas ursprung. Folkmusiken har varit den stora majoritetens musik som människor sjungit, spelat, dansat och lyssnat till. Folkmusiken är traditionell och identitetsstärkande. Det viktiga har inte varit hur det musikaliska utövandet utan att det är ett utövande som tillhört alla. Idag uppfattas folkmusik som en genre bland alla andra musikgenrer/musikstilar, eftersom det finns ett sådant stort utbud av olika musikstilar.
Den folkliga dansen menuetten har inspirerats från konstmusiken och i synnerhet barockens dans med samma namn. Det kanske mest unika som levt kvar i den finlandssvenska folkmusiken är menuetten som levt kvar i obruten gehörstradition bland österbottniska spelmän.
Den finlandssvenska folkmusiken har delats upp i instrumental och vokal musik. Med den instrumentala musiken har man avsett de traditionella spelmanslåtarna. I början av 1800-talet började man uppteckna folkvisor och melodier.
Instrumental folkmusik – spelmansmusiken Spelmansmusiken har sitt ursprung i den europeiska överheten, vars modedanser spred sig ner genom folklagren och blev kvar där efter att de blivit omoderna på slotten och herresätena. Men spelmansmusiken har inte enbart sin bakgrund i det som en gång varit högre stånds musik – spelmännen har också skapat sin musik själva.
Den instrumentala folkmusiken kan delas in enligt olika danser som t.ex. menuett, polska, polonäs, vals, polka, schottis, mazurka, kontradanser, brudmarscher. Till den instrumentala folkmusiken räknas även ceremoniell musik som lyckönskningar, måltidsmusik och avskedsceremonier.
Menuetten Menuetten är en dans i ¾ takt som skapades vid det franska hovet vid mitten av 1600-talet och genomgick många bearbetningar under 1700-talet. Dansen dansades ursprungligen vid hov och fina herresäten men den spred sig med tiden till de lägre klasserna i samhället. Menuetten var populär i Sverige (med Finland) under tidigare delen av 1700-talet. Det finns t.ex. belägg för att det dansades menuett på ett julkalas på Jomala prästgård på Åland år 1747. I folklig tradition fick menuetten ställning som en ceremoniell fördans vid bröllop och under 1800-talets senare del dansades menuett också på allmänna danstillställningar i Finland. Menuetten blev den avgjort populäraste dansen i Finland under 1800-talet. Dansen har dansats i alla delar av det svenska språkområdet i Finland och är fortfarande populär men under början av 1900-talet blev menuettens kärnområde mellersta och södra Österbotten. Som ett exempel på detta kan nämnas att av de 276 menuettmelodier som finns i Finlands svenska folkdiktning är 172 upptecknade i Österbotten
Polskan Polska är som namnet antyder en polsk dans. Dansen blev modedans i herrskapssalongerna på 1700-talet och den dominerande dansen inom den folkliga traditionen under 1800-talet i Sverige (med Finland). Ståndpersonernas betjänter, kuskar och kökspersonal förde under 1800-talet ut melodierna till allmogespelmännen. Då polskan etablerats i folklig miljö började spelmännen också skapa egna nya polskemelodier.
Polskan hade, liksom menuetten, en fast plats i storböndernas bröllopsceremonier. Det drag som särskilt kännetecknar den finlandssvenska polskan är att den länge har nyttjats som en följddans till menuetten, även om den också har utförts skilt. Detta samband mellan polskan och menuetten verkar inte ha förekommit allmänt i bl.a. Sverige.
I början av 1900-talet var polskan, precis som menuetten, starkast i den österbottniska traditionen. I Österbotten behövdes skickliga spelmän som kunde spela polska på de självägande böndernas påkostade bröllopsfestligheter. Däremot verkar polskorna ha trängts undan av modernare danser såsom vals och polka i de sydligare landskapen, Åboland, Åland och Nyland redan vid sekelskiftet 1900. I Finlands svenska folkdiktning finns 785 polskor. Av dessa är 403 upptecknade i Österbotten och 105 s.k. tvåtaktspolskor, d.v.s. danser som uppfattats som polskor men som trots detta spelades i tvåtakt.
Polonäsen Precis som polskan och menuetten vandrade polonäsen ut i folklig miljö efter att ha blivit etablerad bland de högre stånden. Polska danser blev populära bland den mera välbärgade delen av befolkningen i Norden på 1600-talet. Polonäsen har en koreografi som i stora delar avviker från polskans och som folklig dans har polonäsen också haft en mer begränsad användning. Dansen har i huvudsak haft funktionen som en högtidlig fördans eller som en del av en ceremoniartad danshelhet vid stora bröllop eller andra fester.
Ur musikalisk synpunkt kan man uppfatta polonäsen som en form av polska men polonäserna är ofta längre än polskorna och består av många delar. Bägge danserna går i ¾ takt vilket gör det svårt att dra en absolut gräns mellan dem. Polonäsen har det lägsta antalet uppteckningar i den finlandssvenska spelmanstraditionen. I Finlands svenska folkdiktning finner man endast 40 polonäser, jämfört med 785 polskor och 276 menuetter. Största delen av polonäserna, 30 stycken, är upptecknade på olika håll i Nyland.
Valsen På 1800-talet kom en rad nya europeiska musik- och dansimpulser till Norden och de skulle komma att få en mycket stor betydelse för folkmusikens utveckling. Äldst av dessa runddanser eller gammeldanser är valsen som var känd i Norden redan omkring 1780. De äldsta valsmelodierna benämndes ofta med pluralisformen ”walzer” eftersom en vals vid denna tid gärna var sammansatt av flera små valsstumpar.
Den äldsta kända valsmelodin i Finland finns nedtecknad i en notbok av okänd ägare daterad 9 april 1779. Här finns en ”walzer” i raden av menuetter. Hur den dansades vet vi ingenting om. Däremot vet man att det dansades vals på Rantasalmi gård i Östra Finland på julaftonen år 1800, där 14-åriga herrgårdsfröken Jacobina Charlotta Munsterhjelm hemma från Tavastby gård i Elimäki socken firade jul. Hon har antecknat i sin dagbok: ”om afton lekte vi några lekar och dansade kadrilg och några valser”. Vid den här tiden hade valsen bara varit en modefluga bland societeten i Sverige i bara några årtionden. Valsandet blev snabbt populärt också i den östra delen av det svenska riket. Redan på 1840-talet kände man till valsen i så gott som hela landet, i alla fall i de mera välbärgade hemmen.
Valsen kom, liksom alla andra danser som i dag blivit folklig tradition, först till herrskapsfolk och spriddes via dem ut till landsbygdsbefolkningen. Herrgårdens tjänstefolk rekryterades bland bondebefolkningen och de fick insyn i bland annat matkultur och festtraditioner som de tog efter då de återgick till sin egen miljö. Folkliga spelmän kunde också anlitas som underhållare och dansmusiker och samtidigt fick de insyn i överklassens dans- och musiktradition. Nya idéer och intryck anpassades till allmogebefolkningens behov och egna seder.
De äldre valserna är ofta skrivna i 6/8 eller 3/8 takt och även om de är noterade i 3/4, består de av jämna åttondedelar eller sextondedelar. Senare under 1800-talet kom valser på modet som noterades i fjärdedelar och med en ”förlängning” på andra slaget i takten. Vals av Wienervalstyp blev dock populär bland den stora allmänheten först mot slutet av 1800-talet. Då valserna började dansas bland vanligt folk och de folkliga spelmännen tog hand om musiken fick de egna särdrag. Förutom ”vanlig vals” har det i folklig tradition också funnits andra typer av vals, bl.a. slätvals, springvals eller hoppvals, vilka hänvisar till dansstilen.
Polkan Polkan som går i snabb 2/4-takt spred sig snabbt över hela Europa, efter att den introducerades i Paris 1840. Den tidigaste anteckningen om polka i Finland är från juni 1844 då Helsingfors Tidningar skrev att ryska badgäster från Petersburg dansade polka på Ulrikasborgs badanstalt i Helsingfors. Bland societeten i Finland rasade en ”polkafeber” i medlet av 1840-talet. Det lär ha dansats polka på ett allmogebröllop i Borgå och Fredrikshamn redan 1845 men det skulle dröja några år innan dansen slog igenom på landsbygden på allvar. Då vi kommer till 1860-talet dansades polka på knutdanser överallt och vid sekelskiftet 1900 var polkan bland de mest populära danserna i Finland. På vissa orter, främst i södra Österbotten, var polkan så omtyckt att den ersatte polskan. Med tiden utvecklades många olika polkavarianter, samtidigt som det också fanns otaliga sätt att dansa polka på.
Schottisen Schottisen kan musikaliskt anses vara en variant av polkan. Dansens ursprung är något oklar, eventuellt har den utvecklats ur en polkaliknande dans som dansades på 1830- och 1840-talen i Tyskland. Schottisen kom till Finland på 1870- och 1880-talet då polkan redan var känd i landet.
Polkan och schottisen ligger musikaliskt mycket nära varandra men trots det har schottismelodierna sina särdrag. Schottisen innehåller ofta punkteringar medan polkan går i jämn takt med åttondelar och sextondelar, vilket gör att det inte går att dansa polka till alla melodier som betecknas som schottis. Polkornas tempo är snabbare och schottisens danssteg avviker också mycket från polkans.
Schottis och jenka har ofta använts synonymt. Termen jenka för schottis har använts främst i södra Finland. Ibland kan dock jenka innebära en avvikande dansstil jämfört med schottis. Det finns andra benämningar på schottis eller på melodier och danser som påminner om schottis, som till exempel tvåstigare, rheinländer, tyskapolka och hollandspolka.
Mazurkan Mazurka anses ha dansats väldigt tidigt och ha rötter i polska 1600-talsdanser. De tidigaste mazurkakompositionerna i finska notböcker är från år 1779 men dansen kom i folkligt bruk först på 1840-talet i Finland. Mazurkan går liksom valsen och polkan i tretakt och blev allmän i hela landet men aldrig lika populär som de två tidigare nämnda danserna. Även om mazurkan var en av de yngsta pardanserna i Finland på 1800-talet, försvann den ur dansrepertoaren redan i början av 1900-talet.
Mazurkorna har i folklig tradition också kallats polka-masurka eller sparkare. I musikaliskt avseende skiljer sig dessa inte från mazurkorna, utan de avvikande benämningarna syftar på hur dansen har dansats.
Kontradanserna Med kontradans avses danser som har sitt ursprung i England, i så kallade country dances. Dessa dansades både av allmoge och borgerskap och upptogs i början av 1600-talet vid hovet i England. På 1700-talet nådde danserna franska hovet och detta inledde kontradansernas blomstringstid. I Frankrike utvecklades nya former av dansen där dansarna ofta var uppställda i en fyrkant. Dessa danser spred sig vidare över hela Skandinavien.