Kvinnor i det klassiska Aten har varit föremål för omfattande studier. Kunskapen om kvinnors situation i det klassiska Grekland (från cirka 500 till 300 f.Kr.) grundar sig på information från Aten och Sparta, eftersom information från övriga Grekland under denna epok nästan helt saknas. Traditionellt sett har kvinnors rättigheter i resten av Grekland ansetts likna Aten, eftersom Sparta redan under sin samtid beskrevs som ett undantag från regeln. Bilden av kvinnors situation i det klassiska Grekland överlag grundar sig därför starkt på kunskapen om deras situation i Aten, där riklig information finns bevarad, och det har därför tillägnats mycket forskning.
Historia
Kvinnors rättigheter i den klassiska demokratin Aten reglerades genom Solons lagar från 594 f.Kr. Det finns anledning att anta att kvinnor under den aristokratiska epoken före demokratin levde friare liv än vad som senare blev fallet. Att döma av vilka seder som förbjöds av Solon, tycks kvinnor i Aten under 600-talet f.Kr. inte alls ha varit segregerade utan ha deltagit i aristokratins offentliga representativa sällskapsliv såsom begravningsprocessioner, där elitens status demonstrerades inför offentligheten.Pomeroy, Sarah B, Goddesses, whores, wives, and slaves: women in classical antiquity, Schocken Books, New York, 1995 Solon begränsade uttryckligen kvinnors deltagande i begravningsprocessioner, vilket var början på uteslutningen av kvinnor från att umgås med män utanför familjen.
Demokratin gjorde åtminstone officiellt alla manliga medborgare oavsett samhällsklass jämlika, något som skapade ett behov av att markera skillnad i rättigheter mellan kön snarare än mellan klasser, och för aristokratins män att markera klasskillnad genom att isolera kvinnliga familjemedlemmar (vilket var mindre möjligt för män ur andra samhällsklasser).
Barndom och utbildning
När ett barn föddes presenterades det för familjefadern som officiellt mottog det i familjen, och först därefter uppfattades det som en familjemedlem. Om fadern inte välkomnade det i familjen kunde det sättas ut att dö (ibland blev det då upplockat av en slavhandlare), och detta var vanligare för döttrar än söner. Döttrar fick ofta sämre mat än sina bröder.
En kvinnlig medborgare i Aten fick normalt inte utbildning i något annat än hushållskunskaper och barnuppfostran. Detta gällde oavsett vilken samhällsklass hon tillhörde. Inte heller aristokratins döttrar fick någon vidare bildning än så, då de inte förväntades göra annat än att sköta ett hushåll och uppfostra barn, och eftersom de inte heller väntades delta i sällskapslivet, behövde de heller inte mer kunskaper ens av representativa eller sociala skäl.
En dotter förväntades inte delta i sällskapslivet eller umgås med män utanför familjen, och kunde enligt lagen säljas som slav om hon förlorade oskulden.
Rättslig ställning
Det råder oklarhet om huruvida atenska kvinnor ansågs ha någon form av medborgarskap i laglig mening och hur detta i så fall skilde sig från mäns. En atensk kvinnas rättigheter skilde sig i alla händelser från de som tillföll en kvinnlig metoiker (utlänning), en hetär eller slavinna (som i båda fallen ofta också var utlänningar).
En atensk kvinna stod lagligt sett hela sitt liv under förmynderskap under sin närmaste manliga släkting eller sin make, som var hennes förmyndare eller kyrios. Hon framträdde inte själv i domstolen, och eventuella juridiska angelägenheter eller stämningar sköttes av hennes förmyndare.
Hon hade rätt att ärva och äga egendom, och kvinnor ur aristokratin kunde äga förmögenheter i form av sin hemgift. Hon hade dock inte rätt att själv sköta sin egendom och inte heller pengar som översteg ett visst belopp. I stället sköttes även hennes egendom och pengar av hennes förmyndare.
Det är viktigt att påpeka att förmyndarskapslagarna inte gällde alla kvinnor bosatta i Aten. Två kategorier kvinnor, hetärer och utlänningar (metoiker) kunde vara sin egen förmyndare, kyria, och hade då rätten att framträda inför domstol och sköta egendom och affärsrörelser själva. Hetärerna var oftast även de utlänningar i Aten.
Äktenskap och sexualliv
En atensk kvinnas äktenskap arrangerades normalt då hon var fjorton med en man som var trettio. Könssegregationen gjorde det svårt för henne att välja en make och hennes äktenskap arrangerades av hennes förmyndare (hennes närmaste manliga släkting), som gifte bort henne med en man hon sällan haft tillfälle att träffa före bröllopet. Hon fick som brud med sig en hemgift som i vissa fall kunde uppgå till en förmögenhet, men den kontrollerades aldrig av henne utan överlämnades från hennes förmyndare till hennes make och, ifall maken skilde sig från henne, tillbaka till hennes förmyndare utan att någonsin ha kontrollerats av henne.
En make kunde ha samlag utanför äktenskapet med såväl hetärer som slavinnor, dock förväntades en gift man inte ha en permanent älskarinna eller skaffa utomäktenskapliga barn medan han var gift. En hustru förväntades däremot vara totalt trogen. Om en kvinna hade begått äktenskapsbrott var hennes make enligt lag tvungen att skilja sig från henne, även om han själv inte önskade det. Vid äktenskapsbrott var det älskaren som lagligt sett var ensamt ansvarig och straffbar för äktenskapsbrottet, eftersom hustrun legalt sett uppfattades som en ägodel som en främmande man hade utnyttjat och stulit från en annan man mot dennes vilja. Det uppfattades som betydligt värre om en man hade fått en annan mans hustru att bli förälskad i sig, än om han hade våldtagit henne, eftersom han i det första fallet ansågs ha stulit inte bara hennes kropp, utan även hennes psyke från hennes make, och hans stöldbrott därmed utvidgades.
En man kunde bara ha en enda laglig hustru. Däremot kunde han ha en konkubin eller en bihustru, kallad Pallake; en sådan kunde vara både slav eller en fri kvinna (då ofta en före detta hetär), men det ansågs opassande att ha en sådan medan han var gift.
En man kunde skilja sig från sin hustru på eget initiativ. En kvinna kunde även hon ansöka om skilsmässa på eget initiativ, men i praktiken var hon tvungen att ha stöd av en manlig släkting som gjorde ansökan åt henne, eftersom hon som omyndig inte själv kunde uppträda i rätten. Hennes far eller bror kunde också ansöka om skilsmässa åt henne mot hennes vilja, om han önskade arrangera ett nytt äktenskap åt henne. Efter en skilsmässa återvände kvinnan till sin födelsefamilj och hamnade åter under förmynderskap under närmaste manlig släkting, som arrangerade ett nytt äktenskap åt henne. Om skilsmässan hade ägt rum på grund av hennes otrohet, förlorade hon dock sin hemgift och kunde sällan gifta om sig.
Abort och preventivmedel användes fritt i Aten, och barnmorskor förväntades ha kunskap om hur en graviditet skulle avbrytas och ett missfall framkallas likväl som hur den skulle fås att fortlöpa säkert. En äkta make förväntades ha regelbundet samlag med sin hustru fram till att han hade fått ett erforderligt antal arvingar, men normen var att sedan avsluta samlivet och flytta till ett eget sovrum. Den sexuella frustration som detta kunde leda till för en kvinna var erkänd av samtida litteratur, som rekommenderade kvinnor att använda sexleksaker och ägna sig åt onani. Medan manlig homosexualitet var öppen och populär, nämns kvinnlig homosexualitet sällan: även om en hustru teoretiskt sett fritt kunde träffa andra kvinnor, besökte hon som regel endast kvinnliga släktingar. Synen på sexualiteten tycks ha förändrat sig något under hellenismens tidsepok som följde på den klassiska epoken, när sexhandböcker (ofta skrivna av hetärer) och vikten av kvinnlig njutning började ges mer uppmärksamhet.
Könssegregering och samhällsliv
Det klassiska Atens officiella ideal var att en medborgares hustru och dotter skulle leva i könssegregation, dolda från offentligheten och avskilda från alla män utanför familjen. För en respektabel kvinna var det en skam att bli omtalad offentligt, och Thucydides skrev att en kvinnas största heder var att bli så lite omnämnd av män som möjligt, oavsett om det handlade om beröm eller klander.Thucydides, History of the Peloponnesian War 2.45.2. Det enda undantagen var den religiösa sfären, och i begravningssammanhang. Efter döden blev kvinnor offentliggjorda i gravmonument där deras namn och dygder beskrevs, för att demonstrera de aristokratiska familjernas genealogiska släktskap med varandra.
En medborgares dotter och hustru förväntades i största möjliga mån hålla sig utom synhåll i hemmets kvinnoavdelning (gynaceion), och ägna sig åt hushållssysslor och barnuppfostran. En dotter visade sig inte utanför denna avdelning förrän hon lämnade sin fars hus inför sitt giftermål. En hustru deltog aldrig i umgänget när maken tog emot gäster utan höll sig kvar i gynaceion, och närvarade aldrig vid fester eller banketter förutom vid rena familjebjudningar, när samtliga närvarande män var hennes släktingar. En hustru tog sällan emot besök eftersom ingen man utom släktingar släpptes in i gynaceion, och andra kvinnliga släktingar, liksom hon, sällan lämnade hemmet. När hon besökte släktingar färdades hon beslöjad utomhus för att inte ses av män utanför familjen. Inköp utanför hemmet sköttes inte av henne utan av slavar och tjänare. Könssegregationen var en av förutsättningarna för hetärernas plats i det aristokratiska sällskapslivet.
Redan samtiden påpekade dock att det i praktiken bara var de förmögna samhällsklasserna som kunde följa det officiella kvinnoidealet. Arbetarkvinnor hade inga slavar som kunde handla eller hämta vatten åt dem, ingen kvinnoavdelning i hemmet där de kunde dölja sig för makens gäster, och måste ibland även arbeta själva. Det finns också exempel som visar att inte heller alla överklasskvinnor följde idealet att leva åtskilda från män. Ett exempel var Elpinike, som tillhörde en av Atens mäktigaste familjer och som uppenbarligen umgicks med män, då hon engagerade sig offentligt i politiken och hade älskare. Hipparchia från Maroneia väckte uppseende genom att leva i ett jämlikt kärleksäktenskap med sin make och med hans stöd delta vid hans sida i hans liv som filosof i offentligheten. Sokrates hustru Xantippa blev också vida känd och omtalad för att vägra leva som en undergiven och eftergiven hustru, även om det i hennes fall skaffade henne negativ publicitet.
Dessa sedvänjor gällde heller inte utländska kvinnor (metoiker) bosatta i Aten. Metoikern Aspasia umgicks fritt med aristokratiska män, som också gruppvis tog med sig sina hustrur till henne för att de skulle lära sig konversera, vilket bröt idealet om könssegregering.
Religion
Det enda tillfälle när det var socialt accepterat för en kvinna att öppet delta i det offentliga livet och fritt umgås med män, var den religiösa sfären. Detta gällde även överklassens kvinnor, som normalt var de mest isolerade av alla kvinnor i Aten. Även aristokratiska kvinnor deltog i religiösa festivaler, processioner och offentliga ritualer. Detta var de enda tillfällen när de kunde ses offentligt utan att det sågs som en skam för dem, och de kunde då också fritt umgås med män utan att det betraktades som skandalöst. Bakgrunden var möjligen att dessa religiösa ritualer utformades på tiden före Solons lagar, när kvinnor ännu inte hade isolerats från samhället, och att de ansågs för heliga för att förändras.
Kvinnor kunde spela viktiga roller inom kult och religion, och deltog fritt i nästan samtliga religiösa ceremonier: utöver de könsblandade festivalerna fanns det dock en minoritet högtider som var reserverade enbart för kvinnor, liksom vissa var reserverade för män. De kunde uppbära religiösa ämbeten och officiera vid viktiga ceremonier som prästinnor. Dessa ämbeten bars ofta av kvinnor ur aristokratiska familjer. Detta ansågs som en stor ära, och det var det enda tillfälle när det ansågs vara en ära snarare än en skam för en kvinna att få sitt namn offentligen nämnt, registretat och känt i offentligheten.