Ernst Emil Schybergson, född 6 januari 1856 i Åbo, död 7 mars 1920 i Helsingfors, var en finländsk bankman och politiker. Han ombildade 1896 till det nya bankföretaget och var 1906–1920 ordförande och verkställande direktör för Finlands hypoteksförening. Som lantdagsman representerade han Svenska folkpartiet och var en framträdande röst i det konstitutionella motståndet mot förryskningen.
Biografi Schybergson blev filosofie magister 1877 och vicehäradshövding 1887. Han tjänstgjorde 1877–1890 vid Finlands Bank, var 1890–1896 justitierådman i Helsingfors, samtidigt från 1893 ordförande för Jockis Gods Ab och direktör för den konkursmässiga Ab Helsingfors Folkbank. Efter ett avgörande möte med K.A. Wallenberg vid Stockholms Enskilda Bank, som utlovade kredit, ombildade han 1896 Folkbanken till ett nytt bankföretag, Privatbanken, modellerat efter den svenska förebilden (sedermera fusionerad med Föreningsbanken). Han var 1906 ordförande och verkställande direktör för .
Schybergson var politiskt aktiv inom det konstitutionella motståndet mot förryskningen. Han deltog i en uppvaktning hos kejsaren med anledning av kosackkravallerna i Helsingfors 1902, vilket sannolikt bidrog till att han arresterades i juni 1904 och förvisades till Nizjnij Novgorod. Vid sin återkomst 1905 hade han förlorat sin tjänst vid Privatbanken, vars styrelse tillsatt en ny verkställande direktör under hans frånvaro.
Schybergson deltog i de flesta lantdagarna 1885–1918, i ståndslantdagen i borgarståndet och i enkammarlantdagen som representant för Svenska folkpartiet (en partibenämning som antogs på hans förslag); tidvis följde han en självständig linje som avvek från partiets ("grupp Schybergson"). I enkammarlantdagen var han ordförande för bankutskottet 1907–1917 samt vice talman vid lantdagarna 1913 och 1918. Som andre vice talman ingick han i den delegation som hösten 1918 begav sig till Tyskland för att formellt inbjuda den nyvalde kungen Fredrik Karl av Hessen att tillträda.
Vid sidan av bank- och politikuppdragen engagerade sig Schybergson i utvecklingen av , bland annat genom att sanera bolagets ekonomi och verka för färjeförbindelse och senare brobygge till Sörnäs. Han var en flitig skribent i ekonomiska och samhälleliga ämnen och grundade två kortlivade tidningar, Tidning för Finlands handel och industri på 1880-talet och Aftonposten på 1890-talet. Han utgav bland annat Historik öfver Finlands hypoteksförening 1861–1911 (1911) och Finlands Bank 1811–1911 (1914).
Han begick självmord sedan stora utländska lån tagna under och efter första världskriget i förening med markens kraftiga värdefall skapat en ohållbar situation för hypoteksföreningen. Avgörande var även att riksdagen och Finlands Bank underlät att försöka återställa markens värde, vilket Schybergson upplevde som outhärdligt.
Schybergson var gift 1886 med Hildegard Anna Vilhelmina (Mimmi) Antell. Han var son till justitierådmannen i Åbo Arvid Magnus Schybergson och Amanda Avellan. Hans bröder och Gottfrid var båda välkända, den förre som konstitutionell jurist och den senare som historiker.
Bibliografi
Rösträttsfrågan (1902) Belåning af skogsfastigheter (1905) Historik öfver Finlands Hypoteksförenings femtioåriga verksamhet 1861−1911 (1911) Jordbrukarspörsmål (1913) Finlands Bank 1811−1911 (1914; även på finska, ryska och tyska) Karl Herman Renlund (1914) Bankväsendets i Finland utveckling (1915) Torparfrågan (1915) Aktiebolaget Brändö villastad. Tioårsberättelse 1907−1917 (1917).
Referenser
Noter
Externa länkar
Kategori:Personer inom finländskt bankväsen Kategori:Borgarståndets lantdagsledamöter Kategori:Födda 1856 Kategori:Avlidna 1920 Kategori:Män Kategori:Personer från Åbo