Häxprocesser i Tysk-romerska riket syftar på de häxprocesser som ägde rum i Tysk-romerska riket i historisk tid.Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Band 13: Häxornas Europa 1400–1700: historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987.
Tyskland beskrivs som det land i Europa där häxförföljelserna var som mest intensiva, och där häxprocesserna växte sig som störst, med fler avrättade än i något annat land.
Tyskland, som under denna tid utgjordes av det kejserliga Tysk-romerska riket, bestod av en samling självstyrande småstater, både protestantiska och katolska, som alla hade egna lagar och praxis, och där förföljelserna därför varierade. Formellt sett var dock alla stater under den kejserliga centralmaktens jurisdiktion, och åtalade i häxprocesser kunde överklaga domar mot sig och anhöriga hos den kejserliga domstolen. Den kejserliga centraldomstolen brukade ofta motta sådana överklaganden välvilligt, men hade svårigheter att i praktiken ingripa mot enskilda stater.
En handfull stora massprocesser mot häxeri, som ägde rum i några självstyrande katolska biskopsfurstendömen i sydvästra Tyskland mellan 1587 och 1639, beräknas ha stått för en tredjedel av alla avrättningar för häxeri i Tyskland, och för en fjärdedel av alla avrättningar för häxeri i hela Europa.Ankarloo, Bengt, Witchcraft and magic in Europe. Vol. 4, The period of the witch trials, Athlone, London, 2002 De häxprocesser som ägde rum i de tyska biskopsfurstendömena kunde pågå utan uppehåll i flera års tid, och resultera i hundratals avrättningar. Dessa processer var ökända i Europa, och den samtida Herman Löher konstaterade: "De romersk-katolska undersåtarna, bönder, vinodlare och hantverkare, tillhör de mest skräckslagna människor på jorden, eftersom de falska häxprocesserna påverkar de tyska episkopala territorierna ojämförligt mycket mer än Frankrike, Spanien, Italien eller [hos] protestanterna."
Dessa jättelika massprocesser började med häxprocessen i Trier (1587-1593), som resulterade i cirka 500–1 000 dödsfall. Häxjakten spred sig därefter ut över byar genom byinkvisitorer och vidare till andra städer och stift, och resulterade i återkommande vågor av förföljelser 1593–1898, 1601–1605, 1611–1618 och 1627–1631. Bland de massprocesser som följde fanns häxprocessen i Fulda (1603–1606) med 250 offer, häxprocessen i Alzenau (1605) med 139 offer, häxprocessen i Ellwangen (1611–1618) med 430 offer, häxprocessen i Mainz (1626–1631), häxprocessen i Bamberg (1626–1631) med 1 000 offer, innan denna massvåg avslutades i Köln 1639. Båda könen och alla åldrar fanns representerade bland de avrättade, även om majoriteten var kvinnor, och de manliga åtalade kallades också "häxor", som användes som ett könsneutralt uttryck. I dessa städer förekom också avrättade från alla samhällsklasser, medan det i övriga Europa främst var fattiga människor som avrättades för häxeri.
Häxförföljelser förekom även i övriga Tyskland, även om de som ägde rum i sydvästra Tysklands biskospfurstendömen var exceptionella. Religion i sig tycks inte ensamt ha varit avgörande, även om den största processerna ägde rum i katolska biskopsdömen. Det protestantiska hertigdömet Sachsen-Lauenburg lät avrätta hundratals personer för häxeri under bara några få år kring 1630, sedan dess lutherska prästerskap hade framhållit de katolska häxförföljelserna i sydväst som ett föredöme, medan kurfurstendömet Bayern, den största katolska staten i Tyskland, endast avrättade cirka 271 personer för häxeri sammanlagt, av vilka de flesta före 1615: den regerande kurfursten hade, året efter häxprocessen i Schongau 1589, som beskrivs som den värsta, utfärdat en häxlag som beskrivs som ovanligt mild för sin tid.
I sin helhet var dock förföljelsen mer intensiv i det katolska Sydtyskland än i det protestantiska Nordtysklands stater. I hertigdömet Brandenburg (senare Preussen) i Nordtyskland avrättades cirka 200 personer mellan 1505 och avrättningen av Dorothee Elisabeth Tretschlaff 1698, med en höjdpunkt på 20 personer 1606, innan alla sådana domslut krävde monarkens samtycke, och denne 1721 förklarade att några sådana domar inte längre skulle bekräftas av honom.Silke Kamp, Hexenverfolgungen in der Mark Brandenburg , 2009
Traditionellt sett har Helene Curtens och Agnes Olmanns beskrivits som de sista som avrättades för häxeri i Tyskland; det skedde 1738. I själva verket var den sista troligen Anna Schnidenwind, som avrättades i Endingen 1751. Maria Anna Schwegelin blev den sista person som dömdes till döden för trolldom i Tyskland år 1775, men dödsstraffet blev aldrig verkställt.
Referenser
Kategori:Häxprocesser i Tyskland