mini|Norsk händelsekarta över östra medelhavsområdet och bördiga halvmånen kring bronsålderskollapsen. Bronsålderskollapsen (även sena bronsålderskollapsen) är en samlingsbeteckning för de omfattande politiska, ekonomiska och kulturella förändringar som inträffade i östra medelhavsområdet och bördiga halvmånen omkring 1200–1100 år före Kristus. Förändringarna ägde inte rum samtidigt överallt, utan sträckte sig från mitten av 1200-talet och genom 1100-talet f.Kr,. vilket utmärker övergångsperioden mellan äldre och yngre bronsålder.
Som namnet antyder utmärks perioden av att alla stora västerländska bronsålderscivilisationer förföll eller föll samman helt av olika skäl som ej är fullt kartlagda. Under denna period upphörde det mykenska palatssystemet i Grekland, det hettitiska riket i Anatolien och kungariket Ugarit i Syrien. Assyrien hade en motsvarande svaghetsperiod där nomadiska araméer trängde in i och dominerade området. I spillrorna följde småriken och barbariska härvälden, såsom nyhettitiska stater och arameiska småriken. I Grekland försvann skriftspråket Linear B och följande period kallas Greklands mörka århundraden.
Det forna Egypten bestod men försvagades kraftigt och förlorade gradvis kontrollen över Kanaan och andra delar av Levanten. Ekonomin havererade och revolter slogs ned med militärmakt. Ramses XI (död 1078 f.Kr.) blev den sista inhemska egyptiska faraon på många sekel att styra ett förenat Egypten, men kom under sin tid i stort sett att styras av en militärjunta under vesiren Herihor. Egypten kom sedermera att erövras av bland annat persiska riket, Alexander den store och slutligen Romarriket.
Flera andra centraliserade statsbildningar försvagades eller upplöstes, ett stort antal städer förstördes eller övergavs och den mellanregionala handeln minskade. På andra håll fortsatte städer att vara bebodda eller återhämtade sig relativt snabbt. Det är därför omdiskuterat om förändringarna ska beskrivas som en enda, samtidig kollaps.
Någon allmänt accepterad förklaring till förändringarna finns inte. Bland de föreslagna faktorerna finns klimatförändringar och torka, naturkatastrofer, krig och interna konflikter, befolkningsförflyttningar samt störningar i de tätt sammanlänkade politiska och ekonomiska systemen. En pådrivande faktor var angrepp förknippade med de grupper som brukar sammanföras under benämningen sjöfolken, vilka utnyttjade nedfallet och invaderade och plundrade kustområdena av de då nedsatta staterna, vilket i sin tur pådrev kollapsen. Förloppet betraktas vanligen som komplext och regionalt skiftande, där flera påfrestningar och samhällenas reaktioner på dem kan ha samverkat.
Sammanställning Den sena bronsålderskollapsen var en våldsam, plötslig samt kulturellt söndrande övergångsperiod mellan bronsåldern och järnåldern i östra medelhavsområdet. Under ett halvsekel (cirka 1200–1150 f.Kr.) svepte omvälvande förändringar fram. Områdena mest påverkade var Mellanöstern, Anatolien, Nordafrika, Kaukasus, Balkan och Grekland samt örikena i östra Medelhavet.
De Mykenska kungadömena i Grekland kollapsade, den Kassitiska dynastin i Babylon avsattes, det Hettitiska imperiet i Anatolien och Levanten föll samman och det Egyptiska imperiet drog sig tillbaka från Kanaan till områdena kring NilenM. Liverani, "The collapse of the Near Eastern regional system at the end of the Bronze Age: the case of Syria" in Centre and Periphery in the Ancient World, M. Rowlands, M.T. Larsen, K. Kristiansen, eds. (Cambridge University Press) 1987.. Ugarit och de amoritiska stadsstaterna vid medelhavets östkust förstördes, de Luwiska rikena i västra Anatolien splittrades till småkungadömen och i Kanaan verkar det ha rått ett kaos av olika invaderande folkgrupperS. Richard, "Archaeological sources for the history of Palestine: The Early Bronze Age: The rise and collapse of urbanism", The Biblical Archaeologist (1987). I kaoset som uppstod av att så många riken föll nästan samtidigt avbröts handeln som tidigare bedrivits i Mellanöstern och nästan alla stora städer mellan Pylos i Grekland och Gaza i Kanaan brändes ned och skrivkunnigheten i områdena störtdökRuss Crawford (2006). "Chronology". In Stanton, Andrea; Ramsay, Edward; Seybolt, Peter J; Elliott, Carolyn (eds.). Cultural Sociology of the Middle East, Asia, and Africa: An Encyclopedia. Sage. sid. xxix. . Den amerikanske historiken Robert Drews skriver:
"Inom en period av 40-50 år på slutet av 1200 och början av 1100-talet f.Kr. förstördes nästan alla stora städer vid östra Medelhavet, många av dem skulle aldrig komma att återuppföras."Robert Drews's The End of the Bronze Age: changes in warfare and the catastrophe ca. 1200 B.C., 1993.
Endast ett fåtal stormakter överlevde kollapsen. Det Assyriska imperiet drabbades inte av kollaps förrän cirka 100 år efter händelserna vid Medelhavet och även då fortsatte de att ha kontrollen över sitt kärnland. Egypten överlevde men försvagades kraftigt av periodens stridigheter. Elam klarade sig till slutet av 1100-talet f.Kr då de besegrades av ett än en gång starkt Babylon innan det riket föll till assyrierna.
Mot slutet av övergångsperioden till järnålder hade den politiska situationen i östra Medelhavet ändrats radikalt. I Kilikien och Levantin uppstod flera mindre Syrisk-hettitiska stadsstater bestående av en blandning av hettiter och araméer, små arameiska kungadömen uppstod även i Levantin. Filistéerna kom att bosätta sig längsmed kusten i Kanaan där semiter längre inåt land formade egna kungadömen i form av Israel, Moab, Edom och Ammon. Från 935 f.Kr. hade assyrierna återhämtat sig och de började än en gång expandera sina gränser vilket ledde till det Neo-assyriska imperiet (911–605). Det imperiet kom att sträcka sig från Kaukasus till Egypten och från Cypern till Persien.
I Anatolien invandrade frygier, kimmerier och lydier och hurriterna som många århundraden tidigare erövrats av Mitanni bildade riket Urartu i områdena kring Van-sjön. I södra Kaukasus vid Svarta havets östkust uppstod riket Kolchis, bebott av det folk som senare skulle kallas georgier. I nuvarande Iran drog perser, meder, parter och sargatier västerut och de drev ut kassiterna, hurrierna och gutierna ur Zagrosbergen. Längs med Persiska vikens östra sida fortsatte dock Elam att härska och vid Kaspiska havet förblev mannaierna kvar. I Grekland togs de mykenska kungadömena över av dorerna, som senare kom att inleda antikens Grekland.
Flera förklaringar till bronsålderskollapsen har föreslagits, utan att samstämmighet om vad som faktiskt inträffade har uppnåtts. Flera faktorer i kombination kan ha lett till kollapsen. Till dessa hör klimatförändring, invasion av nya folkgrupper, effekten av den nya järntekniken, nya militära strategier och vapen, samt misslyckande att bemöta nya motgångar av de forna staternas ekonomiska, politiska och sociala system.
Områden som förstördes
Anatolien Före bronsålderskollapsen dominerades Anatolien av ett flertal folkgrupper med olika etnolingvistisk bakgrund, dessa var hurriterna, kaskierna, Hattierna, assyrier/syrianerna och amoriterna. Senare invandrade även luwierna, hettiterna, mitannier och de mykenska grekerna. På 1500-talet f.Kr. hade Mitanni bildat ett eget rike där de härskade över en befolkning som till större del bestod av hurriter och på samma sätt hade hettiterna kommit att ta över de hattitiska områdenaGurnet, Otto, (1982), The Hittites (Penguin) sid. 119–130.. Hettiterna kom att bli det mäktigaste riket i området med land både i Anatolien och dagens Syrien. Under 1300-talet f.Kr. besegrade och ockuperade de Mitanniriket. Under slutet av 1200-talet hade det hettitiska imperiet dock försvagats kraftigt. En serie av inre konflikter hade avlöst varandra och assyrierna hade erövrat stora delar av hettiternas syriska vasallkungadömen och områden. Hettiterna hade dessutom flera gånger misslyckats med att besegra assyrierna i strid. Dödsstöten för imperiet kom cirka 1200 f.Kr. när huvudstaden Hattusa brändes ned, förmodligen av kaskierna som levde längs med Svarta havets sydstrand och som hettiterna aldrig riktigt lyckats kuva eller besegra. Det är möjligt att kaskierna fick hjälp mot det hettitiska imperiet av de nyanlända frygierna. Efter plundringen återbefolkades aldrig Hattusa igen.Bryce, Trevor. The Kingdom of the Hittites. (Clarendon)
Efter hettiternas fall begav sig frygierna och kaskierna mot det Assyriska imperiet men de besegrades. Assyrierna drog sedan under 1100-talet f.Kr. in i Anatolien och kuvade de två folkslagen. Andra folkslag följde dock i Frygiernas spår. Först kom de doriska grekerna som nyligen erövrat det grekiska fastlandet och lydierna. Senare, efter själva bronsålderskollapsen, drog bland andra araméerna, kimmererna, skyterna och georgierna in i Anatolien och bosatte sig där. Det Assyriska imperiet fortsatte sin expansiva politik i området och kuvade de folkslag de kom i kontakt, med men under andra halvan av 1000-talet f.Kr. drog de sig tillbaka från Anatolien. De fortsatte dock att utföra räder mot området i syfte att skydda sina gränser och hålla handelsvägarna öppna. På sena 900-talet f.Kr. påbörjade assyrierna en ny massiv expansion in i Anatolien och stora områden ockuperades i vad som skulle komma att kallas det Neo-assyriska imperiet.
Perioden 1200-1150 f.Kr. visar att samtliga större städer i Anatolien med undantag av de städer som tillhörde assyrierna i områdets östra,södra och mellersta delar brändes ned under bronsålderskollapsen. Karaoğlan, i närheten av dagens Ankara, brändes och kropparna efter de som dödats lämnades obegravdaRobert Drews (1995). The End of the Bronze Age: Changes in Warfare and the Catastrophe Ca. 1200 B.C. Princeton University Press. sid. 8.. Troja brändes två gånger under perioden (varav en gång kan ha varit det trojanska kriget strax innan bronsålderskollapsen) och många mindre städer som inte brändes övergavs heltManuel Robbins (2001). Collapse of the Bronze Age: The Story of Greece, Troy, Israel, Egypt, and the Peoples of the Sea. iUniverse. sid. 170..
Följande är några städer i Anatolien som verkar ha totalförstörts under perioden:
Troja Miletos Hattusa Mersin Tarhuntassa Karaoğlan
Cypern Cypern var från 1300-talet f.Kr. del av det Hettitiska imperiet dock inte genom erövring, de verkar i stort ha styrt sig själva och erkände endast nominellt hettiterkungarna som deras överherrar. Tiden av näst intill totalt självstyre tog dock slut i och med att hettiterkungen Tudhaliya IV (1237–1209 f.Kr.) invaderade ön, antingen för att säkerställa hettiterrikets tillgång på koppar eller för att få bukt med den pirataktivitet som bedrevs från ön.. Cypern verkar sedan ha härjats av sjöfolken från cirka 1230 f.Kr. och kom sedan att invaderats igen av hettiter strax innan hettiterrikets slutliga kollaps. På 1190-talet f.Kr. verkar Cypern ha utsatts för en ny våg av plundringar. Denna gång från flyende mykenska greker som även bosatte sig på ön. Under perioden 1230-1190 f.Kr. brändes Enkomi, Kition, och Sinda ned. Städerna visar tecken på att ha plundrats i två omgångar vilket lett till teorin om två plundringsvågor. Kungadömet Alashiya som låg på Cypern och som framför allt är kända genom sin handel med Egypten verkar slutligen ha fallit för sjöfolkens härjningar 1085 f.Kr. Mindre bosättningar så som Ayios Dhimitrios och Kokkinokremnos verkar ha övergetts under perioden för Alashiyas fall men visar inga tecken på plundring. I Kokkinokremnos har flera gömställen gjorda av smeder där skatter gömts hittats vilket tyder på att befolkningen aldrig återvände dit för att hämta skatterna vilket tyder på att de dödats eller förslavats. Cyperns samhällen återhämtade sig först under den tidiga järnåldern då fenicier och greker bosatte sig på ön.
Följande är några städer på Cypern som verkar ha totalförstörts under perioden:
Palaeokastro Kition Sinda Enkomi
Syrien