Erik Martin Martinsson, född 17 juni 1923 i Östmarks församling, Värmlands län, död 17 december 1996 i Stockholm, var en svensk journalist, missionär, författare och antikvariatsbokhandlare.Sveriges dödbok 1947–2003. Han arbetade som journalist bland annat på Dagen, och verkade som missionär på Grönland, Island och Färöarna. Han ledde tre expeditioner till Västafrika på uppdrag av Etnografiska museet i Stockholm. Han författade ett 30-tal böcker och komponerade dessutom ett 50-tal sånger. Som översättare medverkade han till nyöversättning av Nya Testamentet från syriska. På senare år drev han antikvariat.
Uppväxt Erik Martinsson föddes 1923 i Östmarks socken och var endast två månader gammal när familjen flyttade till Degerön i Östergötland, där hans morföräldrar bodde i en banvaktsstuga som kallades Sågstugan. Två år senare flyttade familjen till Snällebo utanför Laxå i Örebro län. Hans far Edvin, som var skogshuggare och snickare, kom från Östmarks socken.
Hans mor Ellen hade ryckts med av den nya väckelserörelsen och hamnat på John Ongmans bibelskola i Örebro, troligen 1916. Hon gick ut som bibelspriderska till Värmlands finnbygder och på så sätt träffade hon Edvin, som senare blev omvänd i ett möte hon höll. När Martinsson i vuxen ålder inlett med släktforskningar kunde han härleda sin släkt till den från Norge invandrade släkten Hierta, den som Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta (1801–1872) tillhörde.
I tidig ålder fick han efter skoldagens slut följa med sin far ut i skogen för att kvista träd och hugga ved. När han var tretton fick han sitt första hygge på eget ansvar och försörjde sig mer eller mindre själv – köpte kläder och betalade sina föräldrar för mat och husrum. Som 14-åring arbetade han som trädgårdsdräng i Adolfsberg, sedan som bonddräng i två omgångar: som 15-åring i Prästtorp utanför Laxå och som 16-åring i Rösavi utanför Kumla. Som 18-åring deltog han i sin första bibelskola i Filadelfia i Stockholm och kom så småningom till Nederkalix i Norrbotten, där han som evangelist åkte på stugmöten och kapellmöten till bland annat Månsbyn, Börjelsbyn, Långträsk, Påläng och Karlsborg. Som 20-åring gjorde han beredskapstjänst som skogshuggare i Svanstein, 10 mil norr om Övertorneå.
Martinsson studerade nio språk, bland annat isländska och grönländska. Grönländska, som han höll på med i tio år, ansåg han vara ett av världens tre svåraste språk.Intervju med Erik Martinsson den 9 november 1993, gjord av Rut Jarl-Öberg.
Han hade ett stort intresse för det musikaliska och började tidigt spela instrument. I hemmet fanns en luta, och med hjälp av sångboken Zions strängaspel lärde han sig spela på denna. Sitt första dragspel köpte han i 14-årsåldern. Fiolspel lärde han sig av en urmakare i Laxå som varit yrkesmusiker.
Journalist miniatyr|290x290px|Erik Martinsson som redaktör på IBRA-tidningen. Ur boken Komma tillbaka, Harriers, 1980. Martinsson arbetade som journalist i nära 25 år. Arbetet skedde mer eller mindre på heltid från 1947, då tidningen Hemmets vän i Örebro bad honom skriva rapporter från Reykjavik. 1948–1950 var han redaktör på tidningen.
Efter att ha kommit hem från Grönland 1959 blev han utsedd till redaktör på IBRA-tidningen, IBRA Radios programtidning. Han tillträdde den 10 april. Efter att IBRA Radio tvingats avbryta sina sändningar från Tanger i december samma år slussades han dock över till tidningen Dagen, där han arbetade som reporter i 10 år. Under den 10-årsperiod han var på IBRA-tidningen och Dagen publicerade han i genomsnitt ett reportage eller artikel per dag i någon tidning i Skandinavien.
Utöver de fasta anställningarna på Hemmets vän, IBRA-tidningen och Dagen arbetade han även som frilansjournalist i nära 15 år och skrev för ett 50-tal tidningar och tidskrifter i Skandinavien. Där ingick bland annat Evangelii Härold, Morgonbladet, Dagen, Hemmets vän, Aftonbladet, Året Runt och Svenska Journalen. Under åren som missionär på öarna i Nordatlanten (Island, Färöarna och Grönland) publicerade han kontinuerligt artiklar om missionen och livet på dessa öar. Det var mycket tack vare hans artiklar från Grönland som många fick upp ögonen för landet som missionsfält. Han samarbetade en tid med lokaltidningen Västerort i Stockholmsstadsdelen Vällingby och tidningen Skribent som gavs ut av Deverthska kulturstiftelsen. Han gav även ut en egen tidning på grönländska, Kristumio.
Martinsson var känd för att vara otroligt snabb som skribent. En händelse som det pratades om på Dagens redaktion var när han en gång varit ute på ett reportage och kom inrusande på redaktionen, satte sig vid skrivmaskinen och skrev snabbt sin text, drog ut manuset och lämnade in det till redaktionschefen. Men det fanns inget på papperet, då färgbandet i skrivmaskinen tagit slut! (Anekdot berättad av Ivar Lundgren, en av Martinssons medarbetare på tidningen Dagen).Ivar Lundgren, kulturredaktör, en av Martinssons medarbetare på tidningen Dagen.
Han besökte ett 60-tal länder, många av dessa fem gånger eller mer – öarna i Nordatlanten (Island, Färöarna och Grönland), Mellanöstern, Väst- och Östafrika, samt ett 20-tal länder i Europa. Den person som gjorde det starkaste intrycket på honom under åren som journalist var Albert Schweitzer (1875–1965), som han intervjuade i Lambaréné i Gabon på dennes 90-årsdag.Rose-Marie Lundqvist, dotter till Erik Martinsson.
Under ett par efterkrigsår, 1948–1949, reste han runt i Europa (Danmark, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Monaco, Schweiz, Spanien och Italien) och sände hem en serie artiklar under devisen Med kulspets och kamera genom Europa.
Under sina år på Island träffade han naturläkaren Are Waerland (1876–1955), målarkonstnären Jón Engilberts (1908–1972) och bildhuggaren Einar Jónsson (1874–1954). Av Engilberts köpte han vid ett senare tillfälle, troligtvis 1960, en stor akvarell med motiv från Snæfellsnes. Martinsson sade ofta, enligt dottern Rose-Marie, att om han ”skulle bli aldrig så fattig” så skulle han inte sälja akvarellen. Den var en kär ägodel som Rose-Marie fick ärva.
Till Grönland kom han för första gången 1952 för att följa den danske kungen Fredrik IX (1899–1972) och drottning Ingrid (1910–2000) under parets rundresa. Det var ett 20-tal tidningar som ville att han skulle skriva, inklusive Morgonbladet, Dagen, Hemmets vän och Svenska journalen. Han befann sig redan på Grönland när kungen anlände med sitt följe av journalister, och hans första reportage från Grönland publicerades i Sverige nästan innan de andra journalisterna hann börja sitt arbete."Svensk mission på Grönland" av Erik Martinsson, Evangelii Härold 1954:18:6–7
miniatyr|Erik Martinsson tillsammans med Folke Thorell och de två sista överlevarna av "Jerusalemfararna" från Nås, Eva Mattsson och Katrin Larsson. Ur boken Komma tillbaka, Harriers, 1980. I mitten av 1960-talet var han reseledare för en grupp resenärer från Sverige till ”Bibelns länder”, åtminstone vid ett tillfälle. Själv var han där vid flera tillfällen och besökte Libanon, Syrien, Israel, Jordanien, Grekland och Egypten. Det resulterade i guideboken Handbok för bibelns länder som han gav ut 1967 tillsammans med författaren Folke Thorell (1909–1993). Vid ett av tillfällena träffade han och Folke 82-åriga Eva Mattsson och 79-åriga Katrin Larsson, de två sista överlevarna av "Jerusalemfararna", de 37 personer som 1896 utvandrade från Nås i Dalarna till Jerusalem.
1969 reste Martinsson till Paris för att intervjua Emmaus grundare, den högt aktade romersk-katolske prästen Henri Groués, mer känd som Abbé Pierre (1912–2007), på hans tidning Faim et Soif (Hunger och törst) i samband med rörelsens 20-årsjubileum. Under andra världskriget tillhörde han den franska motståndsrörelsen och antog då täcknamnet Abbé Pierre i kampen för att rädda judar undan nazisterna.Artikel i tidningen Accent, 25 april 1969.
Sin första resa till Gambia gjorde Martinsson medan Hardings ännu höll på med sällskapsresor dit. Genom personliga kontakter med researrangören Bertil Harding (1919–1999) fick han en förmånlig resa mot att han i svensk press skrev om landet.
Till Biafra reste han under kriget (1967–1970) för att ta bilder till en vandringsutställning om det nigerianska utbrytarlandet, på uppdrag av Etnografiska museet. Han skrev också reportage om resan, då en hel del tidningar var intresserade av ämnet. Att ta sig in i Biafra var dock inte lätt. Han hamnade först på ön São Tomé, det närmaste de flesta journalister kunde komma. Där lärde han känna Carl Gustaf von Rosen (1909–1977), som hjälpte honom att få inresetillstånd genom att förmedla ett brev till överste Ojukve i Biafra. Han anlände så till Biafra i krigets slutskede och fick möjlighet att se och fotografera fronterna, soldaterna och lägren med de svältande människorna.
Missionär inom Pingströrelsen miniatyr|251x251px|Erik Martinsson som ung gitarrist i Reykjavik. Ur boken Komma tillbaka, Harriers, 1980. Martinsson var under åren 1946-1959 verksam inom Pingströrelsen som missionär på Island, Färöarna och Grönland. Han var först på Island 1946–1948, sedan på Färöarna i tre månader, innan han reste hem till Sverige och arbetade som redaktör på tidningen Hemmets vän i Örebro i 1 1/2 år. 1949 gifte han sig med danskan Gerda Andersen (1918–1984).
Efter missionerande på Island 1950–1952 och på Grönland 1954–1959 (cirka 4 1/2 år) reste Martinsson med familj hem till Sverige. De hade lämnat allt på Grönland, inklusive orgel och bibliotek. Tanken var att återvända dit, men det blev inte så. I stället kom Martinsson att arbeta som redaktör på IBRA-tidningen, och inom kort som reporter på tidningen Dagen, där han stannade i 10 år.
Han lämnade Pingströrelsen i slutet av 1960-talet men anslöt sig igen elva år senare. Han hade börjat tvivla på sin tro, och detta ledde så småningom till händelser som gjorde att han skrev till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och begärde utträde. Hans frispråkighet som journalist hade upprört vissa inom Pingströrelsen, liksom hans skilsmässa 1968 från hustrun Gerda.
En elva år lång andlig ökenvandring följde sedan. I en radikal uppgörelse med sig själv brände han sin egen personliga bibel, alla sina sånger, vissa av sina böcker och dagboken från tiden som evangelist i Nederkalix. Men han hittade tillbaka till sin tro, dels tack vare arbetet med att översätta den engelska bibelutgåvan Peshitta (en syrisk version av bibeln) som kom ut 1975, dels för att han upplevde en pånyttfödd inspiration till att skriva nya andliga sånger.
Island och Färöarna Eric Ericson hade verkat länge som missionär på Island. 1928 blev Ericson föreståndare för pingstförsamlingen Betel på Vestmannaöarna och 1936 föreståndare för den nybildade pingstförsamlingen Filadelfia i Reykjavik. 1946 reste Martinsson tillsammans med Ericson till Reykjavik för att göra församlingspraktik som ungdomsledare och sångledare, efter att ha avbrutit sina studier på Hermods. Martinsson, som var systerson till Ericson, trivdes alldeles utmärkt, då det var mycket att göra inom det musikaliska. En sångbok gavs ut med sånger upptecknade och arrangerade av Martinsson med god hjälp av vännen Göte Strandsjö.
miniatyr|Vinjett till Kristumio, ur Evangelii Härold, 1956. Arly Lund kom 1946 med sin familj till Tórshavn på Färöarna för att börja verksamhet där, utsänd av hemförsamlingen Porsgrunn i Norge. Martinsson, som hade träffat Lund under sin tid på Island, kom till Tórshavn 1948. Tillsammans startade de en tidning, Sannleiksvitnid. Martinsson stannade i tre månader och reste sedan hem till Sverige för att arbeta som redaktör på tidningen Hemmets vän. Han återvände 1950 till Island för att arbeta som föreståndare i Isafjord och förbereda sin missionsgärning på Grönland.