Moramål (mormål) är en nordisk språklig varietet som talas i Mora socken i mellersta delen av Mora kommun i norra Dalarna. Moramålet tillhör de så kallade ovansiljanmålen i övre Dalarna, och är således närmast besläktat med oremål, sollerömål, venjansmål, orsamål, våmhusmål och älvdalsmål.

Ljudlära Vokaler +Moramålets vokalerFrämreCentralBakreSluteni yʉ ⟨u⟩u ⟨o⟩MellansluteneMellanöppenɛ ⟨ä⟩ œ ⟨ö⟩ɔ ⟨å⟩Öppenɑ ⟨a⟩

Moramålet har nio monoftonger som uttalas antingen korta eller långa: ⟨a e i o u y å ä ö⟩. Därtill finns diftongerna ⟨aj⟩ och ⟨åj⟩.

Konsonanter +Moramålets konsonanter Bilabiala Labiodentala Alveolara Retroflex Palatala Velara Glottala Nasal m n ŋ Klusil p b t d k ɡ Frikativ f (v) s h Affrikat tɕ dʑ Approximant w j Tremulant r Lateral l (ɽ)

Variation

I de nordvästra byarna Östnor, Kråkberg, Öna och Selja-Långlet har äldre /ð/ övergått från frikativa till tremulant (vilket Levander kallar ”ett ytterst egendomligt, r-liknande ljud”) och senare sammanfallit med /r/. Detta ger uttal som tirningg ’tidning’ och bår säjrum ’båda sidor’ (dativ). I övriga byar har äldre /ð/ sammanfallit med /d/.

I de centrala byarna Yvraden, Morkarlby och Utmeland (samt på Sollerön) har [w] övergått helt till [v]. Samma sak har hänt i alla byar öster om Siljan och där har även vokalen /y/ sammanfallit med /i/.

Grammatik Formlära Substantiv Moramålet skiljer (likt fornsvenskan) mellan tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Substantiven böjs i numerus (singular/plural), kasus (nominativ/dativ) och bestämdhet (endast i nominativ). +De vanligaste substantivändelserna Singular Plural Genus — -(e)n -är, -e, -Ø -e, -u -är, -ur -är -Ø ´-e -(e/a)m -um -n `-e De två ändelserna ´-e och `-e syftar på ordets tonaccent. Se nedan under tabellen för neutrala substantiv.

+Maskulina substantiv: smir ’smed’ och båkka ’backe’ Singular Plural smirbåkka smirnbåkkansmirebåkkär smirembåkkam smirumbåkkum

+Feminina substantiv: nål ’nål’ och kelda ’källa’ Singular Plural nålkelda nålekeldunålärkeldur nålnkeldun nålumkeldum

+Neutrala substantiv: bord ’bord’ och ljos ’ljus’ Singular Plural bordljos bordärljosär bordljos bo´rdeljo´se bo`rdeljo`se bordumljosum För neutrala substantiv utgör ordens tonaccent den enda skillnaden mellan former som bo´rde (accent 1/akut accent) och bo`rde (accent 2/grav accent).

Genitiv bildas av dativformerna och suffixet -ås, t.ex. gardemås ’gårdens’, ljosumås ’ljusens’.

Pronomen +Personliga pronomen (Östnor) Subjektsform Objektsform Singular jag Ig, I, e mig mi, me du du dig di, de han an honom an hon o henne ennä det ä, er det ä, er Plural vi wir, e oss wåss ni ir er ir de dem dem dem Formerna e, me och de förekommer i trycksvag (obetonad) ställning. Särskilt e förekommer oftast i omvänd ordföljd:

| då || wir || kamöm || emat || fikköm-e || rer-å ... |- | när || vi || kom || hem || fick vi || reda på ... |- | colspan=6| När vi kom hem fick vi reda på ...

| men || nug || edd || då || ig || gruvar || me || um ... |- | men || nog || skulle ha || då || jag || gruvat || mig || om ... |- | colspan=8| Men nog skulle jag ha gruvat mig om ...

+Demonstrativa pronomen (Östnor) Närliggande Mer avlägset Genus Singular han/den här, denna isn han/den där dånda hon/den här, denna isu hon/den där dora det här, detta ita det där era Plural alla de här, dessa isä de där demda Dessa pronomen kan förstärkas med jän(ä) ’här(na)’ eller dan(ä) ’där(na)’:

| ä || wa || je || sårglen || res || era-danä |- | det || var || en || sorglig || resa || det därna |- | colspan=6| Det var en sorglig resa, det därna.

Litteratur

Sedan 1974 ger Mora Hembygdslag årligen ut tidskriften Missmårn. Den innehåller berättelser och dokumentation både på moramål och på svenska. Språkproven nedan kommer från denna tidskrift. Stavning Det finns ingen standardiserad stavning, så den uttalsvariation som beskrivs ovan återspeglas ofta i skrift: ⟨r⟩/⟨d⟩ i vissa ord, ⟨w⟩/⟨v⟩ samt ⟨y⟩/⟨i⟩. Stavningen av affrikatorna varierar ofta fritt mellan ⟨tj⟩/⟨dj⟩ och ⟨ts⟩/⟨dz⟩ – ibland i samma text.

Språkprov Följande tre språkprov är exempel på den variation som beskrivs ovan och kommer från byarna Öna, Utmeland respektive Noret – en sträcka på ungefär en halvmil. Öna Förändringen äldre /ð/ > /r/ syns i bl.a. werkstarem ’verkstaden’ (), gurfruktun ’gudfruktig’ och lovar ’lövat’ (= samlat löv). Moramål (Öna) Mårfar såt atta werkstarem å djord klukkur, där inte an elld-å stsöted er så ärd gardem til. Kelindje onums wa je lite, kwikk å glar mennests, så jetted Swen-Kari. O wa mytjy gurfruktun å owanli bra tä sjungga. E minns, ur o arbeted min spåråm å jennståndjen attånar stugun å brot upp stubba å odled jett sturt styttsä. Å sä så figd I ån bort å lov millmar upe Okbjär. El dajen, trakst o add lovar-i settsen å tä slut sitt-å, att men gäslkupp wa rikti full, sjungged o dån jen såndjen ettär odram. Svenska Morfar satt i verkstaden och gjorde klockor, när han inte höll på att sköta det som hörde till gården. Hans fru var en liten, kvick och glad människa som hette Sven-Karin. Hon var mycket gudfruktig och ovanligt bra på att sjunga. Jag minns hur hon arbetade med spade och järnspett bakom stugan och bröt upp stubbar för att odla ett stort stycke. Ibland följde jag med henne för att repa löv i Oxberg. Hela dagen, tills hon hade fyllt sin säck med löv och sett efter att min påse var riktigt full, sjöng hon den ena sången efter den andra. Utmeland Moramål (Utmeland) Varu så ed snart tog slut å, va lampålju, fotogen, kållum vi ed nu fö tidi. Ed djick int tä tjöp lampålju fö peninggär, å ändå va fok tvundjigär tä a o, då int ed fanns no ana tä lys si min. In i stugun djick ed nug tä krånggäl si fram uppå no vis, männ ed va sämmär öjti fjåsi tä red si, då ostn kam å ed vart mörkt vi tri- fyrtidi um ättärmidajän. Svenska En vara som snart tog slut var lampolja – "fotogen" kallar vi det nu för tiden. Det gick inte att köpa lampolja för pengar, och ändå var folk tvungna att ha det, eftersom det inte fanns något annat att lysa med. Inne i stugan gick det nog att krångla sig fram på något vis, men det var värre att reda sig ute i ladugården när hösten kom och det blev mörkt vid tre fyra på eftermiddagen. Noret Förändringen /y/ > /i/ syns i alldeles tister ’alldeles tysta’. Moramål (Noret) Då mej mona va je ungg kulla, add o å Britås-Anna väri bort-i jänn gard å våkå fredasnåt. Uppå vejän em skuld dem go föbi jänn ös-gard, å ä va ländj sä, ä add bott nå fok dar. Då dem djikk föbi, fikk dem sjå jett tända ljos i fönstri. Dem vart rädigär å alldeles tister, fö dem add gått å småprata. Jänn bra bit darifrå fingg dem mål i munnim. Britås-Anna sejd a mona: "Såg du?" å mona svärä: "Ja, såg dug og?". Dem trodd att ä va jett fegljos. Svenska När min mamma var en ung flicka hade hon och Britås-Anna varit i en gård för att vaka fredagsnatt. På vägen hem skulle de gå förbi en ödegård, och det var länge sedan det hade bott folk där. När de gick förbi såg de ett tänt ljus i fönstret. De blev rädda och alldeles tysta, för de hade gått och småpratat. En bra bit därifrån fick de mål i mun. Britås-Anna sa till mamma: "Såg du?" och mamma svarade: "Ja, såg du också?". De trodde att det var ett fegljus.

Se även Älvdalska Orsamål Mora socken Egentliga dalmål

Referenser Noter

Källförteckning

Kategori:Kultur i Mora kommun Kategori:Dalmål