Behandlingsformer inom svensk psykiatri har varierat över tid, och har influerats av många olika skolor. Svensk psykiatrisk vård dominerades vid tiden före och under medeltiden framförallt av humoralpatologins sjukdomsuppfattningar och dess rekommenderade behandlingsmetoder. Även om det humoralpatologiska tänkandet kom att upphöra under 1600-talet så förblev behandlingsformerna inom svensk psykiatrisk vård desamma långt in på 1800-talet, med undantag för ett antal nya influenser från utlandet och för enstaka mer experimentella metoder. Religionen hade länge ett stort inflytande på den allmänna uppfattningen om psykiatriska sjukdomar och deras uppkomst. De religiösa och humoralpatologiskt inspirerade behandlingsformerna kom under 1800-talets slut att överges för Ivan Pavlovs idéer om klassisk betingning och för Sigmund Freuds psykoanalys. miniatyr|Vadstena hospital Under medeltiden låg det främsta ansvaret för psykiatrisk vård och behandling hos kyrkan, klostren, helgeandshusen och hos enstaka hospital. Detta ansvar övertogs sedan av de centralhospital som inrättades i Sverige under 1800-talet.
Medeltid I Sverige bedrevs ingen organiserad behandling av sinnessjuka under medeltiden då de fåtal hospital som existerade främst var avsedda för patienter med spetälska. I takt med att medeltiden gick mot sitt slut minskade dock antalet fall av spetälska dramatiskt. Detta innebar att platser lämnades tomma på hospitalen, platser som Gustav Vasa såg till att fylla med andra patienter, däribland de sinnessjuka.
Religiös behandling Fram till Gustav Vasas maktövertagande var det den romersk katolska kyrkan som hade det största ansvaret för all form av sjukvård i samhället. Detta innebar att under medeltiden utgjordes de främsta av samhällets botgörare av prästerskapet och av klosterordnarna, vars behandlingar ofta hade religiösa inslag. Behandlingarna riktade ofta in sig på olika former av själavård och moralisk behandling då man ofta ansåg patientens tillstånd vara ett resultat av begångna synder eller av icke världsliga krafter. De religiösa behandlingarna kunde variera i sitt utförande. En enklare form av religiös behandling kunde vara att be tillsammans med en präst, eller åkallandet av ett helgon för beskydd. Sveriges nationalhelgon Sankt Erik var ett särskilt populärt helgon att tillbe vid behandling omkring sekelskiftet 1200-1300. Om en mer avancerad behandling ansågs behövas kunde denna bestå av utdrivning av onda krafter med hjälp av exorcism, då användandes av fastbindning, häxdoktorer och krucifix.
Även innan kristnandet av Sverige var religiösa behandlingar av sinnessjuka vanligt förekommande. I vikingatidens samhällen ansågs sinnessjukdom ofta vara ett straff från gudarna eller en form av förtrollning som kunde brytas genom en “mot-trolldom”. En sådan “mot-trolldom” kunde bestå av trollformler, läkande inskriptioner på stenar eller olika helande sånger.
Humoralpatologiska botemedel Under medeltiden troddes många av orsakerna till mental ohälsa ha humoralpatologiska orsaker. Inom humoralpatologin (hämtad från antikens Grekland) var kroppens fyra kardinalvätskor (blod, gul galla, svart galla och slem) grunden till all sjukdom och hälsa. Människan ansågs må som bäst när kardinalvätskorna var i balans med varandra, och sjukdom (såväl fysisk som mental) förklarades med en obalans mellan kardinalvätskorna. Denna syn på mänsklig biologi och sjukdomsorsaker slutade tillämpas på 1600-talet men de behandlingsmetoder som användes mot sinnessjukdomar förblev inspirerade av humoralpatologin långt in på 1800-talet. Vanliga behandlingsmetoder inom humoralpatologin (såväl på medeltiden som senare under 1800-talet) var åderlåtning, slemlösande medel, svettdrivande medel, laxeringsmedel och kräkmedel, som alla troddes kunna reglera kroppens mängd av kardinalvätskor med hjälp av de utsöndringar de frammanade.
Under medeltiden förekom också en tro på att olika psykiska besvär kunde härledas till olika kroppsdelar. "Galenskap" ansågs kunna lokaliseras till magen eller till blodet, där rubbningar av dessa kroppsliga funktioner troddes kunna utlösa det förryckta tillståndet. Enligt dåtidens medicinkunniga skulle det gå att bota patienten genom en så kallad motretning, det vill säga genom yttre påverkning av ett annat organ. Detta genomfördes bland annat med hjälp av hudretande medel som till exempel senapsdeg.
Även kroppstemperaturen troddes kunna påverka människans mentala tillstånd. “Raseri” ansågs kunna bero på ett överskott av blod i huvudet och att temperaturen i hjärnan blivit för hög. Fallandesjuka (epilepsi) ansågs vara orsakat av nedkylda senor och ådror som förhindrade den sjukes rörelsemöjligheter. Åderlåtning ansågs vara den mest effektiva metoden för reglering av kroppstemperatur. Ibland kunde även isolering eller specifik kosthållning rekommenderas som medel för att förbättra patientens mentala tillstånd.
Naturliga botemedel I många medeltida medicinböcker omnämns botemedel från naturen som ansågs ha positiv påverkan på sinnessjukdom. Bland de mer vanligt förekommande var vallmofrö, belladonna, fingerborgsblommor, galla från hare, opium och kamfer. De medeltida medicinkurerna var till största del grundade på folklig läkekonst vars anor sträcker sig långt bak i tiden. Vid val av botemedel tillämpades också ofta signaturlära och ett tänk om att “lika botar lika”. Det vill säga att till exempel leverformade blad troddes kunna hjälpa mot leversjukdomar och bärnsten troddes kunna hjälpa mot gulsot. På samma vis troddes konsumtion av järnfilspån kunna stärka en människa både fysiskt och psykiskt.
Andra former av behandling Även en del experimentella idéer om botemedel och behandling förekom i det medeltida Sverige. Olaus Magnus föreslår i sin bok Historia om de nordiska folken att bland annat epilepsi skall kunna botas genom att ge den sjuke en kluven yttre älgklöv från djurets högra bakben. Det betonas även att det var viktigt att klöven skulle ha kluvits med yxa och efter mitten av augusti. Ärkebiskop Olaus Martini var en annan framstående person som under medeltiden lade fram en kur mot epilepsi. Denna bestod av två olika vätskeblandningar, den ena av vin och lammblod, och den andra av björngalla och vatten.
Många av medeltidens medicinböcker byggde på den danske prästen och läkaren Henrik Harpestrengs verk. Enligt Harpestreng var det främst huvudet som skulle behandlas vid sinnessjukdom. En av Harpestreng behandlingar innefattade rakning av patientens huvud, följt av en insmörjning med salt och ättika. Därefter skulle en hundvalp eller kattunge klyvas längs ryggraden, tömmas på inälvor, för att sedan bindas kring patientens insmorda huvud medan kroppen ännu var varm. Mer vanligt förekommande botemedel tillämpade av Harpestreng var åderlåtning, ädelstenar och sömnmedel.
Enligt Benedictus Olai, den förste svensk att erhålla en akademisk läkarutbildning, skulle behandling av sinnessjukdom vara tydligt upplagd på två fronter, en kroppslig och en psykosocial. Olai argumenterade för känslolivets påverkan på patienters hälsa och föreslog att till exempel en uppmuntrande och glad omgivning kunde vara till hjälp för att bota melankoliska patienter. Olai ansåg också att sorg och bedrövelse kunde botas genom att föra in vackra individer av det motsatta könet till patienten.
En annan vanlig behandlingsmetod mot sinnessjukdom under medeltiden var hungerkurer, en metod mot sinnesrubbning som tillämpats sedan antiken. Hungerkurer gick ut på att undvika att ge patienten tillräckligt med mat, så att denne skulle inta hungertillstånd och därefter återgå till sina sinnens fulla bruk. Under medeltiden gjordes även försök att driva ut sinnessjukdomar med magneter. Om en patient ansågs vara obotlig tillämpades ofta inspärrning på helgeandshusen med hjälp av avbalkningar eller dårkistor.
Modern tid Några organiserade former av psykiatrisk behandling existerade inte i Sverige fram till år 1823, då Sveriges riksdag tog beslutet om etablerandet av de första behandlingshemmen för psykisk ohälsa. Vid denna tidpunkt var psykiatrin fortfarande en ung vetenskap, inom vilken flera olika teoretiska skolor låg i konflikt med varandra gällande vilka förklaringar till patienternas besvär som var korrekta. Däremot rådde det till stor del konsensus över vilka slags behandlingsmetoder som borde användas. Metoderna som användes var till allra största del influerade av utlandet. Det var dock långt ifrån alla patienter som fick genomgå någon form av behandling då många klassades som obotliga fall. För dessa fungerade behandlingshemmen mer som en anstalt. Metoderna baserade på medeltidens tänk om motretningar, humoralpatologi och religiös behandling kom under 1800-talets slut att överges för Ivan Pavlovs teorier om klassisk betingning och för Sigmund Freuds psykoanalys.
Isolering Många framstående personer inom den tidiga psykiatrin hävdade att patienterna borde isoleras från den miljö som varit dem till skada. Detta då man ansåg att många sinnessjukdomar hade sina främsta orsaker i nedärvda vanor eller i vistelse i osunda miljöer. Därför såg man till, från det sena 1700-talet och framåt, att isolera de sinnessjuka från samhället med motiveringen att de skulle undvika umgänge med "enfaldigt eller löst folk". De sinnessjukas isolering från det övriga samhället motiverades också ofta av lokalsamhällets behov av skydd, då våldsamhet och destruktivitet ofta var anledningar till att en patient blev intagen. De avlägset belägna hospitalen kunde därför ses som en behandlings- och samhällsmässig nödvändighet. Det ansågs också viktigt att alla utomstående, som inte hade särskilt tillstånd, skulle hållas borta från anstalterna för att inte påminna internerna om de förhållanden som förorsakat deras sinnestillstånd. Ändå förekom det, bland annat på Danvikens hospital i Stockholm, att utomstående läts vandra omkring i salarna och se på de sinnessjuka som inhystes i mörka celler. Just på Danvikens hospital kom dock isoleringen att bli till ett problem då det ledde till att många patienter avled i skörbjugg. Även på andra håll kom isoleringen att orsaka problem, bland annat i Nyköping, där inhysande av de sinnessjuka i burar kom att leda till en väldigt låg standard av hygien.
Övervakad isolering kom att bli en viktig del av den tidiga svenska sinnessjukvården, med främsta syfte att få patienterna att leva regelbundna liv. Den strikta övervakningen och kontrollen ansågs nödvändig då många av patienterna ofta inte vistades frivilligt i hospitalen utan hade blivit intagna efter uppgifter om sinnesförvirring eller attitydförändringar, på uppgifter från lokalsamhället eller från den lokala prästen. Därför byggdes ofta hospitalen i fängelsestuk, med galler för fönstren (dessa började tas bort först i början av 1900-talet) och med höga plank runt promenadgårdarna. Under 1800-talets mitt var det också vanligt med en biologisk sjukdomsuppfattning inom psykiatrin, det vill säga att många patienter ansågs vara obotliga på grund av sjukliga arvsanlag eller på grund av patologiska orsaker. De obotliga patienterna skrevs sällan ut från hospitalen om de ej ansågs vara ofarliga för allmänheten (i så fall överläts ansvaret för patienterna till fattigvården) och isolerades i allmänhet även från de andra patienterna. En av förespråkarna för de strikt övervakade hospitalen var den brittiske filosofen Jeremy Bentham som lade fram teorier om hur ett litet antal anställda skulle kunna ge de intagna en känsla av konstant kontroll och övervakning. Detta skulle ske genom konstruerandet av en slags cirkulära fängelsebyggnader som han kallade Panoptikon. De svenska hospitalen kom dock aldrig att byggas i sådan stil, även om sådana idéer cirkulerade.