Ungdomsbrottslighet i Sverige innebär brottsliga handlingar utförda av en ungdom i Sverige. En brottslig handling syftar på "en gärning i strid med en lagbestämmelse för vilken det är föreskrivet ett straff och där ingen objektiv ansvarsfrihetsgrund föreligger.". Ordet har att göra med normer, där vissa normer blivit förtecknade och stiftade till lagar. Ordet vanartat används vid en beskrivning av ett busigt eller ouppfostrat barn, i juridisk mening. Ordet vanartat användes ofta för att beskriva ett barn eller en ungdom som begått ett brott. Vanligt förekommande brottsliga handlingar som utfördes av ungdomar under 1800-talet samt början på 1900-talet var ungdomsupplopp och kravaller. Termen kravall kan ha en såväl juridiska som politisk innebörd beroende på om upploppet är ett sant upplopp eller enbart en demonstration.

Ungdomsbrottsligheten i Sverige Under 1800-talet i Eskilstuna skedde det ett flertal våldsamma konfrontationer i form av ungdomsupplopp och kravaller. Orsakerna till dessa ungdomsupplopp kunde vara ett försök att frita personer som polisen anhållit, exempelvis på grund av fylleri. Ungdomsupploppen var ofta i form av gatukonfrontationer där deltagarna ofta var just ungdomar.

1850–1869 Under perioden 1850-talet till 70-talet var ungdomsbrottsligheten i Sverige ett stort och vanligt förekommande samhällsproblem. Ungdomsbrott och ungdomsbrottsligheten ökade i både absoluta tal samt i förhållande till befolkningsökningen. Det fanns ingen rekommenderad lösning på problemet, trots att ett flertal olika grupper i samhället hade förslag på lösningar. De moderna sociologiska skolorna, med ursprung i Marx och Engels teorier angående ekonomisk determinism, ansåg att brottsliga beteenden har samma ursprung som andra beteenden och därför inte borde särskiljas mot andra beteenden. Den multipla faktorteorin ansåg å andra sidan att brott är en konsekvens av ett stort antal faktorer som tillsammans orsakar stor variation i beteendet. En vanlig återkommande orsak till ungdomskriminaliteten var hur barnets familjesituation sett ut, vilket även gäller i modern tid. Det visade sig att hur ungdomar beter sig beror mycket på hur deras barndom och uppfostran sett ut. Många av de som begick brott under sin ungdom växte upp i ett instabilt hem, med mycket slagsmål och alkohol inblandat. År 1864 antogs en ny lag gällande hur 15–18-åriga brottslingar bör dömas för olika brott. Enligt den nya lagen kunde brottslingar under 15 år inte längre bli intagna till fängelseanstalter eller andra straffanstalter utan hamnade istället på allmänna uppfostringsanstalter. Tidigare hade passande straff rekommenderats baserat på hur gammal gärningspersonen var. Straffskalan för gärningsmän under 21 år hade tidigare delats in i tre grupper. Första gruppen omfattade barn i åldrarna 5–15 år. Den andra gruppen rörde barn mellan 15 och 18 år och den sista gruppen omfattade ungdomar mellan 18 och 21 år. Straffen för de olika kategorierna var bestämt baserat på vilken grupp gärningspersonen tillhörde. I brottsstatistiken kan en markant ökning över anmälda ungdomsstölder under åren 1867–1868 noteras. Dessa år kallades även för svältåren eller missväxtåren. Under dessa år var hungersnöden och den ekonomiska bristen omfattande i Sverige, vilket i sin tur resulterade i att ungdomskriminaliteten ökade. En annan orsak till att ungdomskriminaliteten ökade under dessa år var ransoneringen på varor i landet, samt även minskad social kontroll i samhället orsakad av stora folkomflyttningar. miniatyr|Sovsal på Norrgårds uppfostringsanstalt (1900-tal).

1870–1889 Från mitten av 1800-talet började det att byggas uppfostringsanstalter i Sverige för ungdomar som utfört någon form av en brottslig handling. Ungdomarna skulle få tillgång till särskild uppfostran vid dessa anstalter istället för ett fängelsestraff. Den svenska allmänna skolplikten i form av allmän folkskola infördes år 1882. Den innebar en sexårig skolplikt för alla barn i Sverige. Den allmänna skolplikten resulterades i att barn och ungdomar fick en utbildning istället för att börja arbeta redan i ung ålder. Staten började även under denna period ta över ansvar och finansiering av universiteten i Sverige. Staten trodde att dessa skolreformer skulle minska ungdomsbrottsligheten.

1890–1909 År 1896 tillsattes den så kallade Tvångsuppfostringskommittén som tog upp frågan angående hur barn och ungdomar bör straffas för begångna brott. Vid slutet av 1800-talet och vid sekelskiftet uppstod en debatt rörande problemet med de så kallade "ligapojkarna" vilka var unga män ur arbetarklassen. Samhället ville ta fram åtgärder för denna grupp med vanartade ungdomar. Debattens slutsats blev därför att man började införa kommunala barnavårdsnämnder som skulle omhänderta barn och ungdomar som ansågs problematiska, istället för att skicka barnen och ungdomarna till uppfostringsanstalter. I samband med att Tvångsuppfostringskommittén tillsattes påbörjades även en diskussion gällande hur barn och ungdomar bör straffas för brottsliga handlingar. En slutsats, presenterad av Tvångsuppfostringskommittén år 1898, var att barn över 15 år som utfört någon kriminell handling borde straffas medan de som var yngre istället borde behandlas. Under 1800-talet började nationalismen att växa fram i Sverige. Detta resulterade i att man började skilja på grupper i samhället baserat på personens nationalitet eller etnicitet. Samtidigt som individer grupperades baserat på ens nationalitet började även gruppering ske på sexuell läggning. Kategorier som "heterosexuell" och"homosexuell" började att skapas vid sekelskiftet. Samtidigt som dessa benämningar och kategorier växte fram i Sverige genomgick både Europa och Nordamerika en omfattande urbanisering och industrialisering. Människor drog sig till städerna där det fanns fler och bättre betalda arbeten. Barn och ungdomar började att i ökad utsträckning gå i skola, trots det fortsatte barnarbete vara ett stort samhällsproblem. Ungdomsupploppen fortsatte att förekomma även under 1800-talets slut samt under 1900-talets första decennier. Dessa ungdomsupplopp utfördes av "ligor" och "ligapojkar" som skaffade inkomster genom småjobb efter skolan och umgicks högljutt på gatorna. Medel- och överklassen i samhället började anse att dessa ungdomars beteende innebar ett större samhällsproblem. Man ansåg att ungdomarna störde och betraktades som ett stort socialt problem. Dessa problem började att kallas "ungdomsproblem". Hotbilder på dessa ungdomar, baserat på stereotyper, växte fram av. Eftersom en ny kategori i samhället växte fram, problematiska ungdomar, skapades ett nytt samhällsproblem. Sedan 1800-talets mitt har det skapats så kallade arbetar- och bildningsföreningar, där städernas vuxna arbetare kunde studera. Verksamheterna leddes oftast av liberalt sinnade personer från medelklassen. Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet började dessa verksamheter även att finnas för ungdomar som ville studera vidare. Scoutrörelsen var ännu ett försök att uppfostra kommande generation i Sverige. Dessa rörelser växte fram under 1900-talets första år och organiserade olika verksamheter. miniatyr|John Petrus Åström, 16 år, polisfotografi med okänd fotograf (1904).

1910–1929 Termen "liga" användes för att beskriva en kriminell grupp med minst 3 medlemmar. Under början av 1900-talet började ligor att dyka upp i samhället. De utförde och planerade brott tillsammans. År 1910 fanns det 15 ligor i Sverige och år 1952 fanns 85 stycken. I dessa ligor var medlemmarna inte enbart ungdomar. Den amerikanske sociologen Frederic Thrasher har delat in ligor i tre olika kategorier. Den första gruppen kallade han den diffusa typen som uppnår ett första steget i utvecklingen. Den andra typen betecknas den solida typen där sammanhållningen nått en högre grad än i den diffusa typen. Den tredje och sista gruppen kallade Thrasher den formella typen. Den formella typen uppnås när gänget har de yttre formerna och konventionerna som är karaktäristiska för en fast institution.

År 1917 infördes en begränsning på hur länge ungdomar fick vara intagna i de allmänna uppfostringsanstalterna. Ungdomar fick inte vara intagna på dessa uppfostringsanstalter mer än ett år. År 1924 infördes ännu en lag gällande ungdomskriminaliteten, lagen om samhällets barnavård. Lagen innebar en skillnad mellan samhällsvården av barn som är i nöd jämfört med barn som utsätts för våld i hemmet. År 1910 utgjorde 8,8% (17 st) av alla dömda ungdomsbrott enklare inbrott och 18,0% (35 st) av alla ungdomsbrott det året var kvalificerade inbrott. År 1915 var det 26,0% (117 st) av alla dömda ungdomsbrott enklare inbrott, men endast 1,6% (7 st) var kvalificerade inbrott. År 1920 var 6,6% (14 st) av dömda ungdomsbrott som räknades vara enklare inbrott. Samma år var 18,5% (39 st) av alla brott klassades som mer kvalificerade inbrott.

År 1910 undersöktes antalet brottslingar i åldrarna 5–21 år. Det visade sig att det bodde 23 379 pojkar i Sverige år 1910, varav 112 av de hade begått en eller flera brottsliga handlingar. Samma undersökning gjordes 10 år senare, år 1920. Resultatet i den undersökningen var att det bodde 28 007 pojkar i Sverige, varav 136 av de hade begått motsvarande brottslig verksamhet. Procentuellt sätt utgör brottsligheten samma andel vid båda tillfällena, eftersom 0,5% av pojkarna i åldersgruppen var kriminella, såväl år 1910 som 1920. Om man istället tittar på samma undersökning ytterligare 10 år senare, år 1930, kan man se en ökning av ungdomsbrottsligheten i kategorin med 0,4 procentenheter till 0,9 procentenheter. År 1930 bodde 31 206 pojkar i Sverige i samma åldersgrupp, varav 276 av dessa var brottslingar. Denna typ av undersökningar fortsatte att göras fram till år 1952, och brottsligheten fortsatte att öka. År 1952 utgjorde andelen brottslingar 2,2% av gruppen pojkarna i samma ålderskategori.

1930–1949 Under 1930-talet började de kommunala barnavårdsnämnderna ha tillräckligt mycket makt att ingripa i situationer med varartig ungdom upp till 21 års ålder. I slutet av 1930-talet började speciella ungdomsfängelser inrättas där de ungdomar som tidigare tagits hand om av nämndemän nu blev skickades till fängelsevård. I den svenska kriminaldebatten ökade fokus på den ökade brottsligheten bland ungdomar. Det ökande antalet ungdomsupplopp fortsatte att vara ett stort samhällsproblem som tycktes sakna lösning. År 1935 fastlades en ny lag där domstolarna kunde döma en ungdomlig brottsling från åldern 15 år till ungdomsfängelse. Dessa ungdomsfängelser ansågs vara ett bra alternativ för såväl uppfostran som utbildning.