Something for Everybody är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans trettonde album och det utgavs av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 2370) den 19 maj 1961. Albumets tolv låtar fördelades så att sida ett på LP:n bestod av sex ballader och sida två av sex upptempolåtar, vilket avspeglas i albumtiteln Något för alla, som kan tolkas som en hänvisning till denna uppdelning.
Albumet spelades in under en kväll och natt den 12–13 mars 1961 i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, med undantag för "I Slipped, I Stumbled, I Fell", som spelades in den 8 november 1960 i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien. Inga singlar hämtades från själva albumet i anslutning till utgivningen; i stället gavs en av de inspelade låtarna, "I Feel So Bad", ut som singel och inkluderades därför inte på albumet.
Vid utgivningen fick albumet ett blandat men övervägande positivt mottagande, där dess något mer dämpade sound hyllades av vissa kritiker. Även senare recensioner har varit delade: Elvis sånginsatser, särskilt på balladerna, har ofta lyfts fram, medan materialet i stort av vissa har bedömts som ett steg tillbaka jämfört med föregångaren Elvis Is Back!.
I USA nådde Something for Everybody förstaplatsen på såväl Cashbox som Billboards albumlista, där det låg under fyra respektive tre veckor. Det blev det sjätte av Elvis Presleys sammanlagt tio album att nå förstaplatsen i USA – men det sista studioalbumet som gjorde det. I Storbritannien nådde albumet andraplatsen. Den initiala försäljningen i USA uppgick till 300 000 exemplar, och albumet certifierades senare guld av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av över en halv miljon exemplar i USA.
Bakgrund miniatyr| Elvis Presley tillsammans med kung Mahendra av Nepal och drottning Ratna av Nepal på Paramount Studios i Los Angeles den 11 maj 1960, under inspelningen av filmen G.I. Blues. År 1960 hade varit mycket framgångsrikt för Elvis Presley, såväl artistiskt som kommersiellt. Efter hemkomsten från sin militärtjänstgöring i mars 1960 hade han återtagit sin position som den dominerande artisten på musikscenen. Alla hans tre singlar – "Stuck on You" / "Fame and Fortune", "It's Now or Never" / "A Mess of Blues" och "Are You Lonesome Tonight?" / "I Gotta Know" – hade nått förstaplatsen på Billboard Hot 100-listan i USA, och "Are You Lonesome Tonight?" och "It's Now or Never" blev två av hans mest framgångsrika inspelningar med mycket höga försäljningssiffror. Hans första film efter återkomsten, Paramountfilmen G.I. Blues, blev en stor succé – både publikt och kommersiellt. Även filmens soundtrackalbum blev en försäljningsframgång. Han hade också nominerats till fem Grammyer (dock utan att vinna) – tre för "Are You Lonesome Tonight" och två för albumet G.I. Blues. Dessutom hade han fått möjlighet att uppfylla en dröm han länge haft, att spela in ett religiöst fullängdsalbum i form av His Hand in Mine.
miniatyr|vänster|stående=0.8|Elvis Presleys manager, Tom Parker, med den civila hederstiteln "Colonel" (överste), på ett foto från 1969. Hans första studioalbum efter återkomsten, Elvis Is Back, hade dock inte sålt så mycket som man hoppats på, trots att Elvis varit så stolt över resultatet, och det hade överträffats försäljningsmässigt av det betydligt mer framgångsrika soundtrackalbumet G.I. Blues, som sålde tre gånger så mycket. Hans andra film efter hemkomsten, 20th Century Fox-filmen Flaming Star, som innehöll få låtar och gav Elvis en mer dramatisk roll där han fick kritikerberöm, nådde inte alls samma framgång på biograferna. Inte heller nästa 20th Century Fox-film med liknande ambition, Wild in the Country inspelad i november 1960, skulle röna någon större framgång.
Både Elvis manager Tom Parker och Paramountproducenten Hal Wallis hade en uppfattning om den riktning de ville att Elvis Presley skulle ta som filmstjärna. Den modell som visade sig fungera byggde på enklare handlingar, fler sånger, fler attraktiva kvinnor och romantiska miljöer, inte det som 20th Century-Fox och Elvis hade hoppats på. Dessutom visade sig filmernas soundtrackalbum sälja bättre än studioalbumen, så det var där pengarna fanns.
Man hade kontrakt med RCA som måste uppfyllas och detta krävde att ett nytt studioalbum skulle spelas in. Parker behövde därför fortsatt marknadsföra Elvis som inspelningsartist. Han bokade fördenskull in tre liveframträdanden i början av 1961, vilka skulle bli Elvis sista liveframträdanden på åtta år. Det var två välgörenhetskonserter i Memphis den 25 februari, och en i Honolulu i Hawaii den 25 mars för att samla in pengar till minnesmonumentet över slagskeppet USS Arizona som sänktes vid attacken mot Pearl Harbor i december 1941. Fortfarande fanns planer på fortsatt turnerande, men med alla filmåtaganden fanns inte mycket tid över för detta.
Elvis Presley hade i början av 1961 fyllt 26 år och i takt med att han blev äldre blev också hans fans äldre och skulle sannolikt framöver komma att köpa färre skivor. Parkers plan var därför att bredda Elvis repertoar och producera material som inte bara riktade sig till en tonårspublik. Trots att det var svårt att upprepa de stora framgångarna från föregående år, skedde inte någon kommersiell nedgång under 1961 och 1962. Elvis var fortfarande den största rock'n'roll-artisten i världen, och de nya musikaliska trender som snart skulle förändra allt låg fortfarande i sin linda. Däremot började kvaliteten på inspelningarna från dessa år tappa något i musikalisk riktning och bli mer ojämn. Elvis var vid denna tid inte längre en kontroversiell figur utan en erkänd artist.
Inspelningarna och albumet Elvis första inspelningssession 1961 inleddes på kvällen, söndagen den 12 mars 1961, i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee. Under ett lite drygt elva timmar långt pass spelade han in det album som skulle få titeln Something for Everybody. Samma musiker som vid His Hand in Mine-sessionen i oktober 1960 medverkade även denna gång.
miniatyr|stående=1.2|RCA:s studio B i Nashville, där inspelningarna till Something for Everybody ägde rum. Till grunduppsättningen hörde som vanligt Elvis på kompgitarr, Scotty Moore på gitarr, D. J. Fontana på trummor och The Jordanaires på bakgrundssång. Studiomusikerna från Nashville utgjordes av Hank Garland på gitarr, Bob Moore på bas, Buddy Harman på trummor, Floyd Cramer på piano och Boots Randolph på saxofon. Därutöver deltog sopranen Millie Kirkham på bakgrundssång.
Eftersom "I Feel So Bad" släpptes som singel kort efter sessionen, ersattes den inför albumutgivningen av "I Slipped, I Stumbled, I Fell", inspelad i Radio Recorders studio i Hollywood till filmen Wild in the Country den 8 november 1960. Vid det tillfället var musikerna, utöver de i grunduppsättningen, Tiny Timbrell på gitarr, Meyer Rubin på bas, Dudley Brooks på piano samt Jimmie Haskell på dragspel. Nashville-sessionen hade planerats in för att uppfylla det kontraktsmässiga åtagandet gentemot RCA. Det krävdes tolv sånger för ett nytt studioalbum, och enligt Parkers instruktioner spelades därför exakt tolv låtar in.
Albumet fick titeln Something for Everybody, "något för alla" – förmodligen som en kompromiss i ett försök att tilltala också en äldre publik. Det delades upp i två sidor, med ballader på den första och upptempolåtar på den andra.
Inspelningarna är professionellt gjorda med ett mycket kompetent band och med en stark sånginsats av Elvis. Resultatet är dock mer tillrättalagt, och Something for Everybody saknade till viss del den energi och intensitet som hade kännetecknat Elvis Is Back från året innan.
Låtar som "I Feel So Bad" och "I Want You With Me" var rock'n'rollspår i traditionell stil, medan "Judy" snarare kan beskrivas som lättsam pop. Musiken från studiosessionerna var ändå överlag bra, och vissa ballader, som "There's Always Me", höll hög klass med en genomtänkt sånginsats.
Albumet skulle bli Elvis sjätte att nå förstaplatsen på albumlistan i USA, men det blev hans sista rena studioalbum att göra det. De kommande fyra listettorna var de två soundtrackalbumen Blue Hawaii (1961) och Roustabout (1964), livealbumet Aloha from Hawaii via Satellite (1973) och samlingsalbumet ELV1S: 30 No. 1 Hits (2002). Albumets relativt blygsamma försäljning, särskilt i förhållande till det tidigare soundtrackalbumet G.I. Blues och det följande Blue Hawaii, bidrog till att tyngdpunkten alltmer kom att ligga på soundtrackalbumen.
Komposition, stil och texter Radio Recorders Studio B – 8 november 1960
"I Slipped, I Stumbled, I Fell", skriven av Fred Wise och Ben Weisman, är en rocklåt som spelades in för filmen Wild in the Country. De fem låtar som var avsedda för filmen spelades in den 7–8 november 1960, bara en vecka efter att inspelningarna till albumet His Hand in Mine hade avslutats.
Elvis manager Tom Parker hade lovat filmbolaget 20th Century Fox att nästa singel skulle marknadsföra filmen. Han tyckte att titelmelodin "Wild in the Country" tillsammans med "I Slipped, I Stumbled, I Fell" skulle passa bra, men RCA ville att åtminstone singelns B-sida skulle vara en icke-filmlåt. Parker och RCA fortsatte att diskutera vilka låtar som borde ingå på nästa singel, och i maj 1961 avgjorde Elvis frågan genom att para "Wild in the Country" med "I Feel So Bad" från Nashville-sessionen i mars 1961. Som en följd av detta plockades "I Feel So Bad" bort från albumet Something for Everybody och ersattes av "I Slipped, I Stumbled, I Fell". När singeln släpptes nådde "Wild in the Country" plats 26 i USA, medan "I Feel So Bad" nådde femte plats. I Storbritannien nådde singeln som dubbel A-sida fjärde plats.
Elvis spelade in "I Slipped, I Stumbled, I Fell" – som då var tänkt för singelutgivning – i två versioner i olika tonarter. Inspelningen i den högre tonarten valdes för utgivning. Vid denna tid var skillnaden mellan Elvis vanliga studiosessioner och de som gjordes för filmer ganska liten, och därför smälter låten väl in med övriga spår på albumets rockiga sida. Det är ett livfullt framförande med svängig musik. Texten är fyndig, med ordlekar kring titeln och en flitig användning av slang.
RCA Studio B – 12–13 mars 1961 miniatyr|stående=0.8|Charlie Rich (1973), som skrev rocklåten "I'm Comin' Home".
"I'm Comin' Home" var den första låten som spelades in i RCA:s studio B i Nashville den 12 mars 1961 efter klockan 18.00. Det var en rocklåt skriven av Charlie Rich, en av Sun Records-grundaren Sam Phillips artister, och tidigare inspelad av en annan Sun-artist, Carl Mann. Manns version hade emellertid inte rönt någon större framgång. Eftersom låten inte hade förmedlats via Elvis förlag fanns inget notblad tillgängligt, varför musikerna fick arbeta fram arrangemanget utifrån Manns inspelning.
Elvis satte sin egen prägel på framförandet, och resultatet blev mer samlat, fokuserat och rytmiskt tätare än Manns förlaga, med ett längre instrumentalt parti som gav musikerna möjlighet att improvisera. Den färdiga versionen präglas av en avslappnad och självsäker stil, med Floyd Cramers snabba trioler på piano, i en stil som för tankarna till låtens upphovsman Charlie Rich. "I'm Comin' Home" kom att inleda sidan två på albumet– den livfulla och rytmiska sidan.
"Gently" var en låt skriven av Murray Wisell och britten Edward Lisbona. Det var en stillsam ballad som innebar ett visst stilbrott jämfört med de ballader Elvis tidigare hade spelat in. Hank Garlands känsliga fingerspel på akustisk gitarr gav låten en varm ton, som förde med sig att den fick en lätt folkmusikprägel. Elvis och The Jordanaires stämsång i refrängen för tankarna till samtida folkmusikgrupper som The Kingston Trio. "Gently" avslutade albumets första sida – balladsidan.
miniatyr|Wally Gold, som tillsammans med Aaron Schroeder skrev "In Your Arms".