miniatyr|Gröna linjen i Nicosia, som sedan 1974 skiljer grekcyprioter från turkcyprioter, och bevakas av FN. Gränsövergången vid Ledragatan var avspärrad fram till 2008. Avspärrningen på bilden är borta sedan 2008, se den nedre bilden. miniatyr|Gränsövergången vid Ledragatan är sedan 2008 öppen.
Cypernfrågan, Cypernkonflikten, Cyperndispyten eller Cypernproblemet är den komplicerade och internationellt infekterade frågan om Cyperns folkrättsliga, och specifikt statsrättsliga, status och förhållande, samt upprätthållandet av den inre och yttre freden och säkerheten. Frågan har dominerat Cyperns politik sedan den blev en brittisk kronkoloni 1925, men problemen och förutsättningarna har förändrats under åren till följd av självständighetsförklaringen 1960, inbördeskrig, konflikter och delningen av ön vid krisen 1974 då den norra delen, Nordcypern, ockuperades av Turkiet, en delning som består än idag.
Delvis kan frågan betecknas som en etnisk konflikt mellan de grekcyprioter och turkcyprioter som lever på ön; de båda grupperna har under 1900-talet strävat efter olika lösningar. Traditionellt har grekcyprioter strävat efter enosis, förening med Grekland, och turkcyprioter taksim, en delning och förening med Turkiet. Grekcyprioterna har dock allt mera övergivit enosis för målet om en självständig enhetsstat, som omfattar hela ön. Andra aktörer än cyprioterna själva, är Storbritannien, Grekland och Turkiet, EU, samt FN, som sedan 1964 har en permanent fredsbevarande styrka förlagd på Cypern, UNFICYP. Under 2000-talet och genom Kofi Annans ingripande, har frågan verkat vara närmare en lösning, i form av en cypriotisk federation, med grek- respektive turkcypriotiska delstater.
Historisk bakgrund Cypern ligger i den östligaste delen av Medelhavet och är dess tredje största ö. Ön har i alla tider varit en åtråvärd, strategiskt placerad besittning för många av historiens stormakter. Dess läge och stora naturtillgångar gjorde ön till en viktig knutpunkt för handel redan under antiken. Kulturellt tillhörde ön Grekland, och den grekiska kärleksgudinnan Afrodite skall enligt mytologin ha fötts där. I nämnd ordning lydde ön därefter under Egypten, Assyrien, Romarriket, araber, Bysantinska riket, korsriddare (som det självständiga kungadömet Cypern), Republiken Venedig, Osmanska riket och Storbritannien.
Av hävd var alltså cyprioterna etniska greker, men turkar började invandra till ön då Osmanska riket erövrade den 1571. Grekcyprioterna sysslade traditionellt med handel, serviceyrken eller utbildning, medan turkcyprioterna var jordbrukare eller hantverkare. Dagens turkcypriotiska minoritet utgör omkring 18 procent av öns totala befolkning. Grekcyprioterna och turkcyprioterna talar olika språk, har olika ursprung och tillhör olika religioner. Generellt sett är grekerna ortodoxt kristna och turkcyprioterna muslimer.
Brittiskt styre - nationalismens födelse Fram till andra världskriget Från Berlinkongressen 1878 till första världskrigets slut stred Storbritannien om överhöghet på Cypern. År 1925 blev Cypern formellt kronkoloni, men det brittiska styret började långt dessförinnan, de facto redan 1878.
Även Grekland hade varit annekterat av osmanerna, men hade blivit självständigt på 1820-talet. Därefter blomstrade den grekiska nationalismen, underblåst av romantiken, med en dröm om att återbilda Bysantinska riket med bas i Grekland. Denna storgrekiska nationalism, Megáli Idéa ("den stora tanken"), dominerade den grekiska politiken till 1920-talet och var grunden för grekiska anspråk på Cypern och andra öar. Under kriget mot Kemal Atatürks Turkiet efter första världskriget fick Grekland se sig besegrat, utan att förverkliga drömmen om att överta Konstantinopel. I samband med nederlaget flydde ett stort antal etniska greker, vars förfäder länge varit bosatta i Turkiet, till Grekland. Detta krig och andra kriser grundlade ett svårutsläckt hat mellan Turkiet och Grekland som spred sig till Cypern - på grund av konflikterna på Cypern blev det allmänt känt under namnet "hatets ö".
Från och med 1925 blev grekcyprioterna allt mer överens om att de önskade enosis, förening med Grekland. Detta var helt i Greklands tycke och smak. Trots det har Grekland vid två tillfällen haft möjlighet att förena Cypern med moderlandet, men avstått. Vid Berlinkongressen 1878 valde Grekland att göra anspråk på Thessalien i stället för Cypern. När första världskriget bröt ut 1914 använde Storbritannien Cypern som lockbete för att få Grekland att bistå dem i att försvara Serbien mot Österrike-Ungern. När Grekland senare under kriget slöt upp vid Storbritanniens och Frankrikes sida stod inte anbudet kvar. Orsakerna till Greklands avvisande 1914 har antagits vara att de antingen sökte föra en protysk allianspolitik eller en alliansfri neutralitetspolitik.Adolph Rastén, Grekland, Världspolitikens dagsfrågor 11/1964, Utrikespolitiska institutet Stockholm 1964, s. 11
I Atatürks Turkiet väcktes intresset för turkcyprioterna som bodde på deras tidigare besittning i samma takt som den turkiska nationalismen gjorde sig gällande. Under perioder höjdes röster för att återta Cypern, under andra att hämta turkcyprioterna till Turkiet. Turkcyprioterna började liksom grekcyprioterna i tilltagande grad bli negativt inställda till det brittiska styret, men deras svar var i stället taksim, en delning av ön och för deras del en förening av något slag med Turkiet.
Detta utmynnade i en komplicerad cypriotisk-nationell frihetskamp, som dels riktades mot kolonialmakten Storbritannien, dels mot den andra etniska gruppen på ön. År 1931 väckte brittiska förslag om skol- och skattepolitik grekcyprioternas vrede. Under biskopen i Kition Nikodemos Mylonas brände de 21 oktober ner den brittiske guvernörens palats i Nicosia, med uttalade krav på enosis, och regelrätta strider utbröt mot brittiska trupper. Fram till andra världskriget rådde sedan undantagstillstånd varunder guvernören regerade med dekret.
Andra världskriget till självständigheten Cypernfrågan hamnade i skymundan under andra världskriget. Flera grekcyprioter deltog på Greklands sida och stred under det följande inbördeskriget i Grekland mellan kommunister och den konservativa regeringen. Sammanlagt deltog 30 000 cyprioter som soldater på de allierades sida. Förgäves försökte grekcyprioterna åberopa Atlantdeklarationen av 1941 efter krigsslutet. Storbritannien svarade med olika författningspropositioner och förslag till självstyre i olika grad, som dock inte föll någon cypriot på läppen.
År 1950 tillträdde den unge Makarios III som ärkebiskop över Cypern. Ärkebiskopen var inte bara grekcyprioternas andliga ledare, utan även folkets etnark, det vill säga ledare och politiska företrädare. När han tillträdde antogs han förorda enosis, liksom kyrkan gjorde generellt. Samma år han installerades lät han tillsammans med den stora gruppen kommunister på ön utlysa en folkomröstning om Cyperns framtid. Eftersom kyrkobyggnader användes som vallokaler, bojkottades valet av turkcyprioterna. Utslaget blev att 96 procent önskade enosis; denna siffra torde av allt att döma uteslutande gälla den grekcypriotiska befolkningen. Folkomröstningen, som saknade juridiskt bindande kraft eller myndighet, användes flitigt i internationella samtal om Cyperns framtid mot kolonialismen.
En av de grekcypriotiska officerare som utmärkt sig mest under andra världskriget och inbördeskriget i Grekland, var Georgios Grivas. År 1951 skall han och ärkebiskop Makarios ha sammanträffat för att överlägga om Cyperns framtid. Grivas var en uttalad förespråkare för enosis och militant antikommunist. Makarios inställning till enosis är mer omdiskuterad och sannolikt skiftade den fram och tillbaka under årens lopp.
Med anledning av de första tecknen på Suezkrisen flyttade Storbritannien 1954 sina militära baser därifrån till Cypern vilket ökade Cyperns betydelse för britterna. Som kompensation för den ökade militära närvaron tillät Storbritannien en mer vittgående självstyrelse. Till fullständig självständighet ställde sig dock det brittiska parlamentet avvisande. För att förhindra motstånd och uppror kriminaliserades samtidigt propaganda för enosis, vilket kom att förklaras som landsförräderi.
Greklands premiärminister, fältmarskalk Alexandros Papagos, lät föra upp Cypernfrågan inför FN:s generalförsamling, men där överlät de i december 1954 ärendet till framtiden. De politiska motsättningarna om Cypern till trots ingick Storbritannien, Grekland och Turkiet i Nato, med kommunisterna som gemensam fiende. Detta var emellertid en allt ökande grupp på Cypern.
Gerillakrig och förhandlingar om självständighet
miniatyr|Monument i Nicosia över självständighetskriget. Samma år bildade Georgios Grivas i hemlighet den underjordiska gerillagruppen EOKA, som skulle verka för enosis. Den 1 april 1955 förklarade EOKA under Grivas krig mot kolonialmakten. Gerillakriget varade till 1959, och ledde så småningom till Cyperns självständighet, vilken proklamerades 1960. Självständigheten var ett sätt för Storbritannien att genom en kompromiss - enosis nåddes inte - rädda ansiktet efter en stor prestigeförlust från gerillakriget, som innefattat nedstängningar av skolor och kyrkobyggnader, avrättningar, upprättande av koncentrationsläger, och 600 människors död.
På grund av oroligheter i andra brittiska besittningar, i kombination med det omöjliga läget på Cypern, lade Harold Macmillan fram ett förslag om lösning mellan de två andra pretendenterna, Grekland och Turkiet, 1958. I sju år skulle de gemensamt dela ansvaret för Cypern. Detta ville inte Grekland gå med på, och Makarios ställde sig bakom enosis-kravet för Cyperns del. Strax lade sig dock Makarios, och gick med på Macmillans förslag. Överenskommelsen ingicks med Zürichavtalet den 19 februari 1959, av Makarios och turkcyprioten Facil Küchük som företrädare för Cypern, Konstantin Karamanlis och Adnan Menderes och deras respektive utrikesministrar, och företrädare för Storbritannien.Anno 59, Stockholm 1960, ss. 86-88 Makarios, som varit landsförvisad, återvände till Cypern 1 mars, och hyllades av stora folkmassor som en nationens hjälte. Grivas fick för sin gerillaverksamhet officiella utmärkelser av Grekland, och hade sin antikommunism till trots en enorm beundrarskara på Cypern.
Med garantifördraget och konstitutionen av 1960 lyckades Storbritannien, Grekland, Turkiet och företrädare för Cypern enas om villkor för Republiken Cyperns självständighet. I likhet med fallet Libanon, där också etniska konflikter präglat samtidshistorien, inrättades ett kvoteringssystem till samhällsinrättningar, där grek- respektive turkcyprioter fick ett givet antal platser att beträda. Republiken skulle ledas av en president, som skulle vara grekcypriot, och under denne skulle turkcyprioterna företrädas av en vicepresident med vetorätt. Regeringen skulle bestå av sju grek- och tre turkcyprioter, och likaså armén kvoterades. Författningsdomstolen skulle avgöra huruvida nya lagförslag var diskriminerande mot någon folkgrupp, och i denna skulle förutom en domare av grek- och en av turkcypriotisk nationalitet, en neutral domare ingå. All offentlig förvaltning skulle vara dubbel: det skulle finnas två stadskontor, två telefonbolag, skilda avlopp för grek- respektive turkcyprioter, detsamma för vatten, infrastruktur, etcetera. Kvoteringssystemet tog även hänsyn till de övriga minoriteterna armenier och maroniter, vilka dock ofta räknas som grekcyprioter.
I författningen reglerades även Cyperns förhållande till Storbritannien, Grekland och Turkiet. Storbritannien fick behålla två suveräna baser på ön, Dhekelia och Akrotiri, Grekland fick ha 950 militärer placerade där, och Turkiet 650 militärer. Länderna fick därmed militär interventionsrätt, var för sig och gemensamt.
Självständig stat, fram till krisen 1974