Londons stift () är ett stift inom Engelska kyrkan. Stiftet omfattar merparten av Greater London norr om Themsen och väster om floden Lea, med totalt 16 London boroughs, samt distriktet Spelthorne i Surrey. Domkyrka och biskopssäte är Sankt Paulskatedralen.
Stiftet är ett av Engelska kyrkans äldsta, och har sedan 1000-talet betraktats som landets främsta efter de båda ärkestiften. Under 1600- och 1700-talen fick biskopen av London ett växande ansvar för den andliga vården av de brittiska kolonierna. Biskopen av London eller en av hans suffraganer ansvarade för utlandsförsamlingarna ända in på 1980-talet.
I takt med att industrialiseringen och urbaniseringen i England tog fart, fick Londons stift minskat geografiskt omfång samtidigt som invånarantalet ökade kraftigt. En följd av utvecklingen är att stiftets ansvar för utbildning ökade, och i dag bedriver Londons stift en omfattande skolverksamhet med över 52 000 elever i 150 skolor.
Sankt Paulskatedralen är ett välbesökt turistmål och dess kupol är ett klassiskt inslag i Londons stadssiluett. I stiftet finns även flera andra kyrkor och kapell som historiskt stått utanför stiftsorganisationen, och därmed utgjort ett så kallat kungligt undantag (Royal Peculiar). Lika central som Sankt Paulskatedralen är Westminster Abbey, där brittiska monarkers kröning äger rum och där ett flertal statsbegravningar och andra framstående ceremonier genomförts.
I maj 2018 installerades Sarah Mullally som den 133:e biskopen av London, och den första kvinnan på posten. Efter en längre nomineringsprocess stod det i oktober 2025 klart att Mullally utsetts till ärkebiskop av Canterbury, och hon lämnade Londons stift för att överföras till sitt nya ämbete den 28 januari 2026. Emma Ineson, biskop av Kensington, fungerar sedan dess som tillförordnad stiftsbiskop.
Historik Grundande, tidig romersk tid Kristendomen kom till England med romarna. Baserat på helgontecknaren Jocelyn of Furness skrifter har stiftet traditionellt ansetts grundat redan på 180-talet e.Kr. Uppgifterna har dock tillkommit långt efter de faktiska händelserna, överensstämmer inte med andra i tiden mer närliggande källor, och talar också om ärkebiskopar trots att det saknas belägg för London som ärkestift. Klara belägg för stiftets existens finns från tidigt 300-tal e.Kr. i form av biskop Restitutus som deltog i kyrkomötet i Arles år 314.
Anglosaxiska perioden Romarrikets ockupation av England upphörde cirka år 410, och landet kom i stället under anglosaxiskt inflytande. Med det följde en återgång till hedendom. Stiftet kan därför sägas ha återuppstått år 604 när ärkebiskop Augustinus av Canterbury biskopsvigde Mellitus och kung Ethelbert av Kent började bygga den första Sankt Paulskatedralen. Biskopssätet i London var därmed återetablerat. Efter Ethelberts död tvingades Mellitus att lämna London på nytt, och han avled sedan 624 e.Kr. Först på 650-talet fanns en ny biskop på plats i London, och därefter har biskopsstolen i huvudsak varit besatt.
Normandiska perioden Redan innan den Normandiska erövringen av England, lät kung Edvard bekännaren ersätta anglosaxiska biskopar med normander. I Londons stift blev Robert av Jumièges den förste, och William Normanden följde efter honom. De efterföljande decennierna sker en skiftning, och biskopslängden innehåller inte längre namn som Wulfstan och Æthelweard, utan William (Guillaume), Robert, Richard och Gilbert. Det är under dessa förändringar som Lanfranc, ärkebiskop av Canterbury, år 1075 sammankallar en synod i London. Vid synoden fattas främst beslut om prästernas levnadsregler. Samtidigt beslutas också att näst efter ärkebiskopen av Canterbury och ärkebiskopen av York ska biskopen av London vara den främsta av Englands biskopar.
Reformationen
stående|alt=Västfasaden på Westminster Abbey, med två torn och mellanliggande skepp i gotisk stil.|miniatyr|Westminster Abbey borde ha rivits under reformationen, men räddades kvar genom att tillfälligt bli domkyrka. Med början i Henrik VIII:s reformation genomgick hela Engelska kyrkan stora förändringar, så även Londons stift. Ett viktigt steg var klosterupplösningen, som genomfördes 1536–1541, och som innebar att de katolska klostren drogs in till Kronan, lades ned eller omvandlades till församlingskyrkor. Även om de flesta klostren stod fria från stiftet och styrdes av sin ordens generalkapitel påverkade ordenslivet samhällets vardag. Under tidsperioden antas så många som två procent av männen ha varit klosterfolk.
I Londons stift upplöstes bland andra Barking Abbey, London Charterhouse, Stratford Langthorne Abbey och det svenskkopplade birgittinerklostret Syon Abbey. Även Westminster Abbey upphörde som kloster, men för att undvika att kyrkan helt skulle upplösas eller förstöras lät Henrik VIII inrätta ett nytt stift, kallat Diocese of Westminster, med Westminster Abbey som domkyrka och biskopssäte.
Klosterupplösningen påverkade även andra samhällsfunktioner som kyrkan ansvarade för. Medan kyrkan St Bartholomew-the-Great plundrades och revs, fick merparten av det sjukhus som klostret drev fortsätta att verka. Men reduktionen innebar att klostrets finansiering av sjukhuset uteblev, och Henry VIII agerade 1544 och igen 1546 för att återupprätta sjukhuset. Lösningen blev att Londons borgare och kungen sköt till mark vars avkastning skulle betala för verksamheten på sjukhuset. Motsvarande lösningar gjordes även för flera andra sjukhus i staden. St Bartholomew's Hospital är fortfarande (2021) verksamt som ett undervisningssjukhus, men drivs av NHS utan koppling till Engelska kyrkan.
Först under Edvard VI genomfördes en fullständig reformation varefter katolsk mässrit och utsmyckning upphörde. Nicholas Ridley blev den förste protestantiske biskopen av London 1550, men avsattes redan tre år senare under Maria I av Englands restauration, och stiftets siste katolske biskop, Edmund Bonner, återinsattes. Bonner blev i sin tur avsatt 1559 för att ha vägrat att gå ed på drottning Elisabet I:s överhöghet över Engelska kyrkan. Den nye biskopen av London, Edmund Grindal, införde 1559 slutligen reformatorisk tro och gudstjänstliv i stiftet, som sedan dess har bestått.
Kolonier och utlandsförsamlingar
Från och med 1600-talet fick biskopen av London ett växande ansvar för kyrkans församlingar och präster i de brittiska kolonierna, inte minst i Nordamerika och Västindien. Församlingarna ingick inte i Londons stift utan stod utanför stiftsorganisationen (engelska: extra-diocesan), men biskopen ansvarade för antagandet av prästkandidater, ordination och det resestipendium som gavs till präster på väg till Nya Världen (The King's/Queen's Bounty). Ansvaret var otydligt reglerat, och beskrivs som att församlingarna "genom långt bruk anses ha en närmare relation till biskopen av London än till någon annan biskop". Det finns dock belagt från 1675 eller 1685. Bandet upphörde i De tretton kolonierna i och med amerikanska frihetskriget. År 1787 utsågs en biskop för Nova Scotia i Kanada, som därmed blev den första biskopen utanför Storbritannien. Därefter skapades allt fler utomeuropeiska stift, med början 1814 i Calcutta i Indien och 1824 i Västindien.
För församlingarna i Europa och runt Medelhavet fortsatte biskopens ansvar fram till 21 augusti 1842, då Gibraltars stift inrättades. Församlingarna i Nord- och Centraleuropa blev dock kvar under biskopen av London, som från 1883 delegerade ansvaret till en suffraganbiskop. Under perioden 1926–1980 var ansvaret uttalat delegerat till suffraganbiskopen av Fulham.
Stiftets geografiska utveckling De tidiga biskoparna av London benämndes biskop av östsaxarna, det vill säga folket i kungariket Essex, men från 600-talet och framåt omfattar stiftet hela Essex och Middlesex och större delen av Hertfordshire. Stiftet avgränsades i söder av Themsen.
Under ett tiotal år i mitten av 1500-talet lät Henrik VIII bryta ut staden Westminster samt grevskapet Middlesex förutom Fulham, för att bilda Westminsters stift med Westminster Abbey som domkyrka och biskopssäte. Stiften slogs dock snart samman igen, under biskopen av London med Sankt Paulskatedralen som enda domkyrka. Westminster Abbey ombildades då till kollegiatstiftskyrka.
Befolkningstillväxten och urbaniseringen under 1800- och 1900-talen ledde till förändringar i stiftsorganisationen i och runt omkring London. Fram till 1845 fanns också ett stort antal församlingar som inte löd under stiftsbiskopen. Det rörde sig dels om kungliga undantag (eng. Royal Peculiars), dels om församlingar som organiserats direkt under ärkebiskopen av Canterbury. Enstaka geografiska avvikelser fanns också – församlingen i Stanwell hörde till exempel till Oxfords stift, medan fyra församlingar i Buckinghamshire hörde till London.
När den förändrade stiftsindelningen verkställdes 1845 tillfördes Londons stift de 13 undantagsförsamlingar som fanns i City of London, ett antal i Middlesex, några i Croydons ärkediakonat. Samtidigt överfördes merparten av Essex till Rochesters stift. Även församlingarna i Hertfordshire och Buckinghamshire överfördes till andra stift. Slutligen fick biskopen av London för första gången ansvar även för ett område söder om Themsen, närmare bestämt åtta församlingar i grevskapet Kent. Flera av dessa förändringar upphävdes dock mellan 1863 och 1905, då resten av Essex samt församlingarna i Kent överfördes till Rochester och delar av Croydon till Southwarks stift.
År 2021 omfattar stiftet cirka 460 km2, och sträcker sig från Themsen i söder till Enfield i norr, och från Staines-upon-Thames i väster till Docklands i öster. Stiftet omfattar City of London och City of Westminster, samt ytterligare sexton London boroughs, därtill (av historiska anledningar) distriktet Spelthorne i Surrey.
Organisation Biskopen av London stående|alt=Sarah Mullally iklädd lila biskopsskjorta, frimärkskrage, ett vitt röcklin samt en svart öppen väst (eng. chimere).|miniatyr|Sarah Mullally var den 133:e biskopen av London, och den första kvinnan i ämbetet, innan hon 2026 blev ärkebiskop av Canterbury Biskopsämbetet i London är vakant sedan 28 januari 2026, då Sarah Mullally lämnade biskopsämbetet för att i stället träda in som ärkebiskop av Canterbury och Engelska kyrkans främsta företrädare. Mullally var den 133:e biskopen av London 2018–2026, och den första kvinnan som var stiftets biskop. Sedan oktober 2025 har Emma Ineson, biskop av Kensington, fungerat som tillförordnad stiftsbiskop parallellt med den avgående Mullally. Hon fortsätter som tillförordnad till dess en ny stiftsbiskop utsetts.
Biskopen av London är sedan synoden i London 1075 den främste av stiftsbiskoparna efter ärkebiskoparna av Canterbury och York, och därmed en av fem biskopar som ex officio har säte i parlamentets överhus.
Från 1748 har monarken utsett biskopen av London till dekan för Hans/Hennes Majestäts Hovförsamlingar, en titel som kan jämföras med överhovpredikant. Då hovförsamlingarna utgör så kallat kungligt undantag ingår de inte i Londons stift, men genom att samma person innehar både biskops- och dekanämbetena har biskopen ändå ansvar för tillsynen av dem.
Fram till 1973 var Fulham Palace i stadsdelen Fulham biskopens residens. Sedan 1996 har biskopen sitt officiella residens i The Old Deanery, vid Dean's Court i City of London. Här finns också biskopens kontor. Fastigheten var redan tidigare knuten till stiftet, då dekanen i Sankt Paulskatedralen hade sitt residens där från 1670-talet till 1977.
Övriga biskopar Biskopen leder biskopskollegiet, som består av sex suffraganbiskopar. Dessa är fullvärdiga biskopar, men utan egna stift och underställda stiftsbiskopen.