Yorks stift () är ett stift inom Engelska kyrkan. Stiftet omfattar staden York, östra North Yorkshire och merparten av East Riding of Yorkshire. Det är ett av Engelska kyrkans största stift till ytan.
De första kända biskoparna av York verkade under den romerska ockupationen av Storbritannien på 300-talet. Stiftet anses dock ha grundats först 625-627 e.Kr., som en följd av påve Gregorius I:s mission till England.
På 730-talet utvecklas biskopen av York till ärkebiskop och metropolit för Yorks kyrkoprovins. Som primas för England är ärkebiskopen av York Engelska kyrkans näst främste företrädare, efter ärkebiskopen av Canterbury, som är primas för hela England.
Domkyrka och biskopssäte är York Minster. Katedralen växte fram under medeltiden, och är idag moderkyrka för både stiftet och Yorks kyrkoprovins. Ärkebiskop av York är sedan 2020 Stephen Cottrell.
Historik vänster|miniatyr|Romersk mur och västra hörntornet av det romerska fortet Eboracum. Romersk tid York grundades som en romersk befästning och stad på 70-talet e.Kr, under namnet Eboracensis. Det romerska namnet lever fortfarande kvar, genom att ärkebiskopen av York skriver under med sitt förnamn följt av förkortningen Ebor.
Det finns inga arkeologiska spår av den tidiga kristna kyrkan i York. Däremot finns anteckningar från Synoden i Arles 314, där det framgår att bland deltagarna fanns "Eborus episcopus de civitate Eboracensis", det vill säga Eborus, biskop i staden York. Biskopar från York deltog även vid synoderna i Nicea (325), Sardica (347) och Ariminus, vilket tyder på en kristen närvaro i staden under större delen av 300-talet.
När Rom lämnade England 410 e.Kr. och anglosaxare övertog delar av landet övergick befolkningen där till hedendom igen. De skriftliga källorna om det kristna inflytande som fanns kvar i England är få, men tonvikten går från biskopar till kloster och ett inflytande från irländska munkar. Det gäller särskilt i öns norra delar. Påve Gregorius I beslutar sig därför för att sända ett 40-tal missionärer till England, och under ledning av Augustinus av Canterbury kommer de till Canterbury 597 e.Kr och etablerar Canterbury stift.
Gregorius I avsåg att etablera en metropolit för södra England och en för norra England, närmare bestämt i det gamla romerska fästet York. Flera av Augustinus missionärer gör missionsresor i norra England. År 625 eller strax därefter fick biskop Paulinus av York uppdraget att eskortera den kristna drottning Æthelburh av Kent till hennes nya man, kungen av Northumbria. Paulinus får döpa kung Edwin i en enkel träkyrka i York. Kungen utser honom också till biskop av York, och börjar bygga den första stenkyrkan på den plats där York Minster är belägen idag. vänster|miniatyr|Reverssidan av ett silvermynt, som visar ärkebiskop Ecgbert, stående med två kors.
Från saxare till normander Biskop Paulinus av York erhåller visserligen pallium som tecken på sin värdighet som metropolit, men viger aldrig några biskopar och inrättar inga underliggande stift. När kung Edwin dödas år 633 tvingas Paulinus fly från norra England. Under tre decennier har området närmast kontakt med den keltiska biskopen av Lindisfarne. Trots att Gregorius den store hade utsett Augustinus till ärkebiskop och primas över det engelska prästerskapet, vägrar de keltiska biskoparna vid flera möten att acceptera detta.
Den förste egentligen ärkebiskopen av York blir biskop Ecgbert, som mottar pallium av påve Gregorius III år 732. Därmed etableras den norra kyrkoprovinsen, med underlydande biskopar i Worcester, Lindsey, Lincoln, Skottland, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Ecgbert bygger upp Sankt Peters katedralskola och biblioteket i York till högsta europeisk klass. Här utbildas bland andra prästen, poeten och akademikern Alcuin av York.
Under Danelagen är stiftets roll otydlig, och ärkebiskopen av Canterbury har stort inflytande. Under perioden fram till 1360-talet pågår en ständig dragkamp mellan de två primaserna, och det är först under påve Innocentius IV (1352-1362) som frågan slutligt avgörs. De båda ärkebiskoparna av Canterbury och York ska erkännas som metropolit i varandras kyrkoprovinser, när de möts på samma plats ska de gå bredvid varandra. Men medan ärkebiskopen av York får behålla titeln primas av England ska ärkebiskopen av Canterbury hädanefter kallas primas av hela England och vara kyrkans främste företrädare i England.
Den förste normandiska biskopen är Thomas av Bayeux. Han tillträder, efter att Wilhelm erövraren invaderat och plundrat England. Katedralen i York har bränts, och stiftet är raserat och i oordning. Runt 1080 börjar Thomas av Bayeux därför bygga en helt ny katedral i York.
Reformationen miniatyr|Som kungens generalvikarie hade Thomas Cromwell stor påverkan över genomförandet av Klosterupplösningen som drabbade Yorks stift hårt. Tavlan är målad av Hans Holbein d.y.
Yorks stift spelade en viktig roll under reformationen i England. I stiftet fanns mer än 100 kloster och konvent, bland dem några av Englands största och mest namnkunniga. Det fanns också flera andra, mindre kommuniteter och riddarordnar. Kyrkorna i staden York var kända för sin storlek och skönhet, och i Ripon och Beverley fanns stora kollegiatskyrkor. Många Yorkshirebor var alltså beroende av klostren och kapitlen för sin egen utkomst, som arrendatorer, arbetare eller handelspartners och det fanns en stark samhörighet med den befintliga kyrkan.
Genom 1534 års suprematiakt förklarade parlamentet att kung Henrik VIII var "det enda högsta överhuvudet på jorden över kyrkan i England". Thomas Cromwell utsågs till kungens generalvikarie, och under 1536 började Cromwell upplösa ett antal små religiösa institutioner och dra in deras tillgångar till kronan. Dessa förändringar, tillsammans med ekonomiska pålagor, konvokationens ändringar i kyrkans lära genom De tio artiklarna och Thomas Cromwells impopularitet, ledde till protester, framför allt bland katolskt troende i norra England.
I Yorkshire blev advokaten Robert Aske ledare för ett uppror som fick namnet Pilgrimage of Grace (ungefär Nådens pilgrimsfärd). I oktober 1536 intog de katolska pilgrimerna staden York och såg till att de munkar och nunnor som drivits ut ur sina kloster kunde återta dem. Upproret samlade upp emot 30 000 pilgrimer i York, och kungen saknade tillräckligt med soldater i området för att återta staden. Upproret spred sig i ytterligare fyra grevskap. Därför förhandlade hertigen av Norfolk med Aske, och utlovade nåd för upprorsmakarna, att ett parlament skulle hållas i York och att klosterupplösningen skulle avbrytas till dess parlamentet hållits. När kungen inte höll löftena tog protesterna fart igen. Denna gång var dock kungen förberedd, och de katolska demonstranterna kunde gripas eller slås ned i mindre grupper. Aske, de adelsmän som stått på hans sida och ett antal abbotar, munkar, biskopar och präster avrättades; totalt var de avrättade över 200 personer. Därmed var Pilgrimage of Grace krossat.
Efter Pilgrimage of Grace förändrades Klosterupplösningen från att avse små institutioner med liten ekonomi eller som avvek från kyrkans lära till att omfatta samtliga kloster och konvent i England. För Yorks stift innebar det att många stora kloster plundrades, deras egendomar drogs in till kronan och själva klosterbyggnaderna jämnades med marken. Inte minst gäller det benediktinerklostret St Mary's Abbey, York alldeles intill York Minster, ett av landets rikaste.
Motståndet mot den nya kyrkan fortsatte i Yorkshire. Under tidigt 1600-tal tog Yorkshireborna Guy Fawkes samt bröderna John och Christopher Wright ledande roller i Krutkonspirationen, ett planerat terrordåd som syftade till att döda kung Jakob I och att återinföra katolicismen i England. Fawkes och Wright var klasskamrater vid Sankt Peters katedralskola. Andra Yorkshirebor var så kallade recusants, det vill säga att de vägrade delta i Engelska kyrkans gudstjänstliv. På 1580-talet dömdes en av dem, Margaret Clitherow, först till fängelse för att ha vägrat gå i den anglikanska kyrkan, och senare till döden för att ha gömt katolska präster i sitt hem, och låtit dem fira katolsk mässa där.
Geografisk utsträckning Yorks stift var ursprungligen mycket stort, och omfattade Yorkshire, Nottinghamshire, Derbyshire samt delar av Northumberland, Lancashire, Cumberland och Westmorland.
Under reformationen delade Henrik VIII upp flera stift, och 1541 flyttas ärkediakonatet Richmond från Yorks stift till det nyinrättade Chester stift. Området omfattade Yorkshire Dales, norra Lancashire, södra delen av Westmorland och delar av Cumberland.
I samband med befolkningsförändringarna under industrialiseringen sker nästa förändring, när the West Riding år 1836 avskiljs som Ripons stift och Notthinghamshire och Derbyshire 1884 blev delar av det nya Southwells stift. År 1914 fördes South Yorkshire till ytterligare ett nytt stift, Sheffield.
Trots alla dessa avstyckningar förblir Yorks stift ett av de geografiskt största inom Engelska kyrkan.
Organisation 300x300px|alt=Justin Welby och Stephen Cottrell i vit röcklin, svart chimere och röd akademisk hood. Cottrell håller en biskopskräkla i silver i handen.|miniatyr|Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, och ärkebiskopen av York, Stephen Cottrell. Ärkebiskopen av York
Ärkebiskopen av York är stiftsbiskop i Yorks stift, och utövar den pastorala tillsynen av stiftet. Till hjälp finns tre suffraganbiskopar, som delar ansvaret för biskopens tillsyn i stiftet.
Ärkebiskopen är också metropolit för Yorks kyrkoprovins, som omfattar 12 av stiften i England. Metropolit för Canterbury kyrkoprovins är ärkebiskopen av Canterbury, och tillsammans leder de båda ärkebiskoparna Engelska kyrkans generalsynod. Av de två är Canterbury den främste, och tituleras primas för hela England, medan ärkebiskopen av york tituleras primas av England.
Ärkebiskopen är ex officio en av 26 Lords Spiritual i det brittiska parlamentets överhus, House of Lords.
Stephen Cottrell är den nuvarande och 98:e ärkebiskopen av York. Sedan 1533 sker valet av ärkebiskop på monarkens förslag, genom att alla kaniker i York Minster samlas och förrättar val. Till följd av den pågående coronapandemin hölls dock valet för första gången över videolänk 11 juni 2020. Cottrell installerades som biskop den 18 oktober 2020.
Suffraganbiskopar Ärkebiskopen av York har tre suffraganbiskopar: biskopen av Whitby, biskopen av Selby och biskopen av Hull. Stiftet har inte fastställt någon formell indelning i biskopsområden, men trots att de tre suffraganerna kan verka i hela stiftet tar var och en av dem informellt ansvar för ett ärkediakonat (se Stiftsindelning nedan). De tre har också ansvar för stiftsgemensamma angelägenheter, och på så sätt är var och en av dem biskopar i hela stiftet.
Biskopar för alternativ episkopal tillsyn Från 1992 respektive 2014 tillåter Engelska kyrkan prästvigning och biskopsvigning av kvinnor. Parallellt har kyrkan även erbjudit lösningar för församlingar som av teologiska skäl inte vill betjänas av en kvinnlig präst eller stå under en kvinnlig biskop. Systemet kallas alternativ episkopal tillsyn (engelska Alternative Espicopal Oversight, AEO), och är utformat så att församlingens kyrkoråd kan begära att ställas under en biskop som delar församlingens ämbetssyn.
De biskopar som ansvarar för den alternativa tillsynen kallas Provincial Episcopal Visitors (PEV) och är verksamma i flera stift. En av dessa "flygande biskopar" är suffraganbiskop till ärkebiskopen av York, nämligen biskopen av Beverley. Biskopen av Beverley är verksam i de flesta av stiften i Yorks kyrkoprovins. Sedan 30 november 2022 är Stephen Race biskop av Beverley.