Häxprocesser i Ryssland syftar på de häxprocesser som ägde rum i Ryssland i historisk tid.Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Band 13: Häxornas Europa 1400–1700: historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987.
I Ryssland kallades magiker för vedun (trollkarl) eller vedman (häxa), och trolldom för koldovstvo eller charodeivstvo. Som trolldom definierades ungefär samma fenomen som i Västeuropa: vädermagi, spådom, drömtydning, örtmedicin och besvärjelser, men den magi som var föremål för häxprocesser var som regel magi som hade använt för att skada andra: sådan magi kallades porcha, och motsvarade Västeuropas maleficium.Zguta, Russell. “Witchcraft Trials in Seventeenth-Century Russia.” The American Historical Review, vol. 82, no. 5, 1977, pp. 1187–1207. JSTOR, www.jstor.org/stable/1856344. Accessed 14 Apr. 2021. Däremot förekom det ingen tro på häxor som försvor sig till Satan och deltog i häxsabbater.
Medeltiden I Ryssland finns många uppgifter om häxprocesser under medeltiden, när sådana fall var ovanliga i Västeuropa. Vladimir den stores kyrkolag, ustav, lade trolldomsmål under kyrkans jurisdiktion, och införde dödsstraff genom halshuggning enligt den bysantinska nomokanon-lagen, även om Jaroslav den vise istället förespråkade böter för den kvinna som sålde örtmedicin eller magiska amuletter. År 1024 omtalas att flera personer i Suzdal åtalats för att ha orsakat den pågående torkan, och 1071 avrättades flera kvinnor i Rostov anklagade för att ha förorsakat svälten genom trolldom. Den arabiska handelsresanden Abu Hamid al-Gharnati uppgav efter ett besök i Kiev 1153 att häxprocesser ägde rum ungefär vart tjugonde år mot gamla kvinnor som anklagades för att ha orsakat något pågående katastrof med hjälp av trolldom, och att dessa utsattes för vattenprovet och kastades i floden, och brändes på bål om de flöt, och 1227 avrättades fyra män för trolldom i Novgorod. Biskop Serapion av Vladimir förebrådde i en predikan från torkan 1271–1274 sin församling för att tro på hedendom som trolldom och för att anklaga kvinnor för att orsaka torkan genom trolldom och utsätta dem för häxprov genom kallt vatten, judicium aquae frigidium. Häxprocesserna pågick hela medeltiden ut: år 1411 avrättades till exempel elva kvinnor i Pskov.
Definition av trolldom De ryska häxprocesserna skilde sig från de västeuropeiska häxprocesserna genom att de inte handlade om häxeri, det vill säga om Djävulen, utan enbart om trolldom som hade använts för skadliga syften. Den ryska allmänheten trodde på naturens krafter, som kunde användas av vissa människor för goda eller onda syften, men uppfattade inte att dessa hade något med Satan att göra. Den rysk-ortodoxa kyrkan var djupt fördömande mot trolldom: men inte för att den satte den i samband med Satan, som kyrkan i Västeuropa gjorda, utan för att den bedömde den som rester av hedendom, och utrotandet av häxeriet var för den ryska kyrkan ett utrotande av kvardröjande hedendom och inte förföljelser av personer som försvor sig till Satan.
Nymodern tid Under 1551 års kyrkoråd bad kyrkan tsar Ivan den förskräcklige att ingripa mot hedendom (dvoeverie) och trolldom som spådom och astrologi och låta biskoparna bannlysa häxor och de världsliga domstolarna avrätta dem. Tsaren införde inget dödsstraff för trolldom, men i 1552 års lag förbjöds trolldom enligt både kyrklig och sekulär lag, vilket innebar att trolldom därefter kunde lagföras av sekulära myndigheter och inte längre enbart av kyrkan. Tsar Alexejs första brud påstods ha blivit förgiftad med hjälp av trolldom 1647, och Alexej var särskilt sträng mot häxeri. 1648 års dekret belade alla former av hedendom, däribland häxeri, med dödsstraff, och personer som anlitade häxor med piskstraff eller - vid tre återfall - med förvisning till Sibirien. 1653 års dekret fastställde att dödsstraffet skulle utföras genom bränning på bål, och 1682 inkluderades det i universitetens stadgar.
Den typiska ryska häxprocessen började med att en enskild person anmälde en person för att ha skadat någon med hjälp av trolldom. Ibland förekom det också att ryska kyrkan själv tog initiativ till undersökning av särskilt beryktade personer. Anmälan gjordes till den lokala militärguvernören, voevoden. Båda parter underkastades då förhör. Den som erkände sig skyldig förhördes då om dess lärare och eventuella medbrottslingar. Den som förklarade sig oskyldig eller vägrade samarbeta underkastades tortyr. Objekt som hade använts för att utöva trolldom, så som skrivna trollformler, föredrogs som bevis. Processerna var som regel små, och gällde vanligen inte fler än de personer som från början hade anklagats, och växte därför inte till de stora massprocesser som förekom i Västeuropa.
Mellan 1622 och 1700 refererades 99 fall av häxeri till Moskvas högsta centraldomstol (doklad) från lokala domstolar (voevod): dessa 99 personer ingick i sammanlagt 47 rättegångar, varav sex fall var från Moskva, fyra från Belgorod och två vardera från Kostrona, Voronezh, Lukh och Novgorod, och övriga orter med bara ett fall. Majoriteten fall är små med bara en åtalad, men tre har över hundra vittnen. Av de 99 åtalade var 59 män och 40 kvinnor, och av de vars domslut är kända (i majoriteten fall saknas uppgifter om hur målen slutade) blev 21 frikända, 10 brändes på bål, 5 förvisades, en rymde och en präst överlämnades till kyrkan att hantera internt. Ungefär hälften av de åtalade liksom de som anklagade dem var bönder, medan personer ur överklassen förekom oftare bland de anklagande.
Inga häxprocesser är kända från 1500-talets Ryssland, men det framgår att tron på trolldom var stark och anklagelser om trolldom nämns ofta. Tsar Ivan var övertygad om att hans första hustru Anastasia hade avlidit 1560 på grund av svart magi, och under hans oprichnina-utrensningar 1565–1572 inkluderades anklagelser om trolldom ofta i misstankarna mot de bojarer som fängslades. Även under den stora oredans tronstrider förekom trolldom ofta som anklagelser mot politiska motståndare, och tsar Boris Godunov lät år 1601 förvisa familjen Romanov sedan han anklagat dem från att ha försökt stjäla tronen från honom med hjälp av svart magi.
Ett antal beryktade trolldomsprocesser förekom även vid tsarhovet, vilket sällan skedde i västeuropeiska hov, och tilldrog sig stor uppmärksamhet. Det ryktades att tsaritsan år 1625 avled genom förhäxning, och tsar Mikael gav själv order om tre större häxprocesser vid hovet. År 1635 åtalades en hovdam för trolldom sedan hon tappat en näsduk som innehöll örter. Hon underkastades tortyr och bekände att hon hade anlitat en häxa för att förhäxa sin make att älska henne mer; både hon och hennes make förvisades till Kazan och häxan och hennes make till Charonda. År 1638 anmälde två hovsömmerskor sin kollega Daria Lamanova för att ha strött aska över tsaritsans trappa, och den följande processen ledde till att åtskilliga personer förhördes under tortyr, bekände och pekade ut varandra tills ett stort antal män och kvinnor och hela familjer förvisades till Sibirien för delaktighet. Ytterligare en häxprocess utspelade sig vid hovet 1642–1643, sedan en trollkarl i fängelse påstod sig ha makten att förhäxa tsaritsan. År 1689 greps ämbetsmannen Andrej Bezobrazov åtalad för att med hjälp av två trollkarlar ha försökt påverkat tsar Peters hjärta till att inte postera honom långt borta från huvudstaden; han halshöggs på röda torget 8 januari 1690 efter att ha dömts av en bojarjury, medan de två trollkarlarna brändes på bål, hans hustru tvingades gå i kloster och ett flertal direkt och indirekt åtalade förvisades.
Ett antal häxprocesser utanför hovet var särskilt uppmärksammade. I Komaritskaia anmälde år 1648 dragonen Fedka Filipov bykantorns fru Daria Nekrasova för att ha förhäxat honom till impotens nio år tidigare. 142 personer vittnade mot henne, och uppgav att hon hade skadat personer, bland annat en man som blivit sjuk och dött genom trolldom. Ett flertal vittnen uppgav att hon var så ökänd att män avstod från att gifta sig i bykyrkan för att inte bli impotenta på grund av henne. En präst vittnade om att hon på Fedkas bröllop 1639, sedan brudparet gått upp till bröllopsbädden, hade lagt en träbit under trappan till deras rum och urinerat på det. I en häxprocess i Dobroe 1676 anmälde en präst sin tjänsteflicka, hennes make och svärfar för att ha mördat hans hustru och barn genom trolldom, vilket de också bekände. Uppgifter saknas om hur dessa mål slutade.
Den kanske mest kända processen utanför hovet utspelade sig 1647–1648. En av bönderna på ett av furst Nikita Ivanovitj Odovetskijs gods anmälde i augusti 1647 Agafia Savkina, hennes syster Ovdotia och dennas svärfar Tereshka Ivlev, till godsets förvaltare eller starosta, för att ha gjort ett stort antal personer sjuka och gett dem tumörer med hjälp av trolldom. Många vittnade om att de hade läst besvärjelser och blandad gravjord i offers dryck. Målet överfördes från godsdomstolen i Shatskoe överfördes till högsta domstolen i Moskva. Ovdotia flydde, men hennes syster och svärfar dömdes 17 november 1648 till att brännas på bål.
Endast två ryska häxprocesser inkluderade västeuropeisk demonologi. I en häxprocess mot sex män i Lukh 1663 som anklagades för att ha förhäxat flera kvinnor och barn, vissa till döds, och som torterats till bekännelser, återfanns bland de skrivna trollformlerna en formel som inkluderade ett kontrakt med Satan, vilket i Västeuropa var det normala men som är unikt för Ryssland. Författaren och ytterligare en åtalad dömdes till döden medan de övriga frikändes. I häxprocessen i Gadiach, där sex kvinnor brändes 1667 på order av Zaporozhie-kossackernas hetman Ivan Martynovitj Briukhovetskoi sedan de anklagats för att ha gjort honom och hans hustru sjuka och stulit ett foster från livmodern och skurit av ena örat på hans hustru; vittnen uppgav att möss och katter hade setts komma från de fängslade häxornas celler. Detta var normalt i Västeuropa, där häxor antogs ha magiska djur, men var unikt för ryska processer.
Avslut Peter den store bekräftade dödsstraffet för trolldom 1716. Anna av Ryssland lät 1731 omformulera lagen så att den därefter klassificerade trolldom som en form av bedrägeri snarare än ett verkligt fenomen, men dödsstraffet för utövarna och piskstraffet för kunderna fick kvarstå, även om det därefter gällde bedrägeri. Katarina den stora gav efter sitt trontillträde order om att dödsstraffet för det bedrägeribrott som kallades trolldom inte längre skulle användas utan att detta bedrägeri skulle behandlas på samma sätt som andra former av bedrägeri, och 1775 omvandlades straffet till att enbart prövas i en så kallad samvetsdomstol, sovestnye sudy, som handhade mål om vidskepelse.
Referenser
Kategori:Häxprocesser i Ryssland