miniatyr|Butiks- och utställningsbyggnaden vid Lessebo handpappersbruk. Lessebo handpappersbruk i Hovmantorps socken i Lessebo kommun är en papperstillverkare som producerar papper på traditionellt vis med holländare, kyp och formeringsramar. Det är ett av mycket få kvarvarande kommersiellt drivna handpappersbruk i Europa. Bland produkterna hittar man akvarell- och skrivpapper med mera.

Lessebo pappersbruk grundades 1693. Fram till 1836, med införandet av en pappersmaskin, skedde all tillverkning för hand. På Lessebo fanns från denna tidpunkt både en pappersfabrik och ett handpappersbruk.

Bruket som sedan sin tillkomst drivits av flera brukspatroner bildade år 1856 släktbolaget Lessebo Bolag vilket ombildades 1895 till aktiebolag. År 1925 inleddes ett samgående med Aktiebolaget Klippans Finpappersbruk. Året efter köptes samtliga aktier i Lessebo av Klippan, Klippankoncernen var bildad.

Mellan år 2019 och 2022 ägdes handpappersbruket av studieförbundet vuxenskolan Kronoberg. Ett separat aktiebolag etablerades för att kunna fortsätta produktionen av handgjort papper samt försäljningen. Förutom fortsatt försäljning av produkter erbjöd man även kulturarrangemang samt studiecirklar i de historiska lokalerna. Bolaget försattes 2022 i konkurs och därefter drivs verksamheten vidare av flera olika parter, men inte i egen bolagsform.Sveriges radio: Bolaget bakom handpappersbruket i Lessebo i konkurs

Den högsta kvaliteten, det handgjorda papperet, framställt av 100 % lump, är omnämnt av bland annat August Strindberg. Strindbergs älskade ”gul oskuren Lessebo Bikupan”, har även beskrivits av hans andra hustru, Frida Uhl, som det enda papper han kunde dikta och skriva på.

Lessebo handpappersbruk fick utmärkelsen Årets industriminne 2016.

Bakgrund Pappersbruket omnämns första gången 1692 när Konga häradsrätt beviljade märkning av ekar för avverkning till en papperskvarn. Skälet att anlägga ett pappersbruk var troligen närheten till den nyanlagda marinbasen i Karlskrona och Sveriges behov av en inhemsk tillverkning av karduspapper och under krigsåren även av patronpapper. De geografiska förutsättningarna var goda med närheten till sjöar, vattendrag och vattenfall. Vattenkraft behövdes för att driva maskiner liksom vatten för att processa lumpen till pappersmassa. 1693 stod ett oansenligt bruk klart och en papperstillverkning kunde börja.

År 1719 gavs Lessebo pappersbruk privilegium av Kommerskollegium att fortsätta driften. Det gav bruket både förmåner och villkor. Arbetsfolket befriades från skatter, inkallelse och alla extra krigshjälper som andra i Sverige tvingades till. De anställda kunde heller inte värvas till krigstjänst. Samtidigt förband sig pappersbrukets ägare att anställa, lära och undervisa ”svenska födda”.

Tillverkningen Vid grundandet år 1693 bedrevs tillverkningen på samma vis som när konsten att framställa papper vid 1500-talets början först blev känd i landet. Hela arbetsgången var hantverksmässig, något som bidrog till att slutprodukten blev dyr och papper exklusivt. Råmaterialet bestod av textilier, lump. Efter nödtorftig rengöring sorterades lumpen, sönderskars (ristades), och tvättades efter att först ha uppluckrats genom rötning. Därefter separerades fibrerna i lumpen genom malning i stampverk. Efter 12 timmar uppsamlades massan, halvtyget, i en behållare, halvtygskassen. Efter en ny malning på 24 timmar hade massan fått tillräcklig finhet och samlades upp som heltyg. Sedan vidtog formningen när massan överförts till papperskaret, den så kallade kypen eller byttan som den benämndes i Lessebo. Massan blandades med vatten vilket värmdes genom en panna av koppar. Formaren doppade sedan en pappersform i massan och formen överlämnades till den andre arbetaren vid kypen, guskaren. Guskaren tryckte pappersarket på en filt. Stapeln av papper och filtar pressades i guskpressen. Efter formningen hängdes pappersarken, ett och ett, till torkning. Papperet kunde därefter användas till tryckpapper och omslagspapper. För att kunna nyttjas för skrivändamål måste arken doppas i animaliskt lim. För att få glans och jämnare yta fortsatte arbetet med bearbetning för att få fram en jämn och glansig yta med glättning, planering, antingen för hand genom gnidning med polerad glättsten eller genom hamring med en mekaniskt driven hammare.

Första gången en maskin togs i bruk i Lessebo var troligen år 1788 i samband med en nybyggnation av pappersverkstaden. Från denna tid finns nämligen en utgiftspost för 30 knivar till finvalsen. Säkert är att en maskin under benämningen holländare eller vals började användas år 1794. Holländare hade introducerats i Sverige under 1740-talet och skulle med tiden helt tränga ut stampverket. Med holländaren togs en ny metod för massaberedningen i bruk på Lessebo och förmågan att tillverka papper ökade avsevärt. I pappersbruket användes både en grov- och finvals för halvtygs- och heltygsberedning vilka drevs av ett vattenhjul på 3,1 meters diameter.

Utvidgning och produktionsomläggning Åren mellan 1802 och 1856, under Johan Lorentz Aschans ägarskap, var konjunkturerna fördelaktiga för pappersindustrin, även om kortare depressionsperioder inte uteblev. Den gynnsamma konjunkturen uppmuntrade Aschan till utvidgning och produktionsomläggning av papperstillverkningen och flera förbättringar utfördes. Särskilt bör nämnas anskaffningen år 1809 av ett par bikupeformar och ett par postpappersformar. Det är första gången det gamla holländska vattenmärket bikupan nämns vid Lessebo.

För att få rent fabrikationsvatten anlades en vattenledning av borrade stockar från en sprängd brunn från vilken vattnet pumpades till pappersverket. Ett mässingstråddrageri anskaffades (1822), en vävstol för formduk (1830) och en lissermaskin eller glansmaskin för papperets glättning genom en med pimpsten polerad flinta (1831). Två år tidigare omtalas två planervalser av bok för samma ändamål. Papperet glättades vid denna tid även med en tredje metod, där man med en träklubba bearbetade papersark, som i lämpligt antal lagts mellan tjocka pappskivor (pappersdäcklar). Ett laboratorium med flaskor, pumpor, kolvar, rörproppar, trattar med mera av glas vittnar om kemins inträde för papperstillverkning.

En stor utgiftspost var färger. Genom färgning av pappret kunde lump av mindre vithet användas för bättre papperssorter. Till en början användes berlinerblått, smalt och bresilja, senare nämns färgämnen som ultramarin, berlinerrött (braselin), pariserblått, mineralblått, Donkins patent-blått, blå och vit vitriol, rosa samt brun och gulbresilja. (Från 1860-talet började anilinfärgämnen användas).

Pappersmaskinens införande Att tillverka papper på ett hantverksmässigt sätt räckte ändå inte för att hävda sig i konkurrensen, det blev det nödvändigt att skaffa en pappersmaskin. En sådan beställdes från den främsta firman på området, Bryan Donkin & Co i London och den 28 maj 1836 sattes maskinen i gång, den andra i Sverige efter Klippans pappersbruk. Fler mekaniska inrättningar skaffades, år 1839 en pappersglanspress med två cylindrar, även den från Bryan Donkin & Co. Därmed upphörde man så småningom att glätta papper på lissermaskinen och genom bultning. Samtidigt med glansverket levererade Bryan Donkin & Co en pappersplog för pappersskärning och 1848 ännu en skärmaskin.

Med en maskin på plats och moderniserad utrustning kallades pappersbruket från nu Lessebo pappersfabrik. Det handgjorda papperet som framställdes i handpappersbruket skulle, trots möjligheterna med fabrikstillverkat papper, fortsatt ha kvar en viss marknad.

Med två verkstäder i gång, övergången till maskindrift och nya metoder för massaberedningen med mera och den därmed ökade produktionen stegrade också behovet av råvaror, särskilt då lumpen.

Lumpen och lumpsamlarna Fram till 1870-talet begränsade tillgången på textillump hur mycket papper som kunde framställas. Utslitna linnekläder var den förnämsta råvaran vid papperstillverkningen, även lump av ylle användes till det sämre papperet som var grått till färgen.

För att råda bot på bristen av råvaran har insamlandet av lumpen, allt sedan 1600-talet, varit reglerad. Frihetstidens intresse för näringslivet gjorde, genom en kunglig förordning år 1738 som skulle gälla fram till 1820-talet, det till en medborgerlig plikt för hushåll, både i städerna och på landet, att tillvarata lump och sälja den till pappersbruken för fastställd taxa. Varje pappersbruk anvisades också ett distrikt med ensamrätt för insamling, en förmån som upphörde 1756 då det blev fritt att i hela landet insamla råvaran.

Arbetsvillkoren för lumpsamlarna har i stort sett likadana ut. Pappersbruken hade anställda lumpsamlare vilka i ett mer eller mindre vidsträckt område, fram till 1860 försedda med inrikespass, bytte till sig lump. Handlingar vid Lessebo pappersbruk visar hur insamlandet gick till. Av bruket fick lumpsamlarna papper för vilka de upphandlade kramvaror som tobak, peppar, anis, nålar, remmar med mera. Dessa varor av ringa värde byttes sedan mot lump eftersom handel, så kallat landsköp, var förbjudet. För betalningen av insamlad lump, kvalitet och sort gällde brukets taxa. Ett utdrag ur bruksredovisningen från 1699–1700 visar att en skicklig lumpsamlare under ett år kunde leverera 5 500 kg. Normal mängd ansågs 4 000 kg vara. Dessa siffror kan jämföras med åtgången i medeltal på 222 ton runt mitten av 1800-talet. Antalet lumpsamlare vid Lessebo visar ett liknande växande behov.

Från 1700-talets början fanns två lumpsamlare, eller kluthandlare som de också kallades, anställda vid Lessebo. Vid mitten av 1800-talet, när behovet av lump huvudsakligen tillgodosågs genom lumpsamlarnas insamling, var antalet uppe i runt 80 anställda. Lumpsamlaren kunde vara en ensam man eller kvinna eller arbeta i par. Att vara lumpsamlare var inte ett så väl ansett yrke, på bruken stod de längst ner i hierarkin. Till det bidrog normen att man skulle både bo och arbeta samma plats. Lumpsamlarna som sällan hade möjlighet att göra sig hemmastadda på en ort sågs därför många gånger med misstänksamhet. Det var också ett mångfaldigt omvittnat faktum att lumpen som levererades till pappersbruket innehöll ansenliga mängder ohyra.

Pappersbruket i Lessebo var länge hänvisade till lumpsamlarna men efter hand öppnades andra utvägar. Under 1860- och 1870-talen stod lumpgrosshandeln för runt 75 %. Den finare lumpen hade tidigare uteslutande bestått av linne men från denna period började lump av bomull användas. I perioder med sämre tillgång organiserade Lessebo lumpinköp från städer i Sverige som Härnösand, Kalmar och Oskarshamn, senare Växjö. Vid samma tid började Lessebo även importera lump, främst från Danmark och Tyskland. Under de två sista decennierna dominerade import av lump. Användandet av lumpsamlare och lumphandlare upphörde aldrig helt under hela 1800-talet. Mot seklets slut var det ännu en betydande del i ett otal småposter av lump som samlades in av dessa.

Pappersbruken skulle en bit in på 1900-talet helt sluta använda och anställa lumpsamlare. Lumpsamlarna fortsatte ändå länge med sitt yrke men för andra ändamål än pappersframställning.

Produkterna Under Lessebo handpappersbruks första år tillverkades skrivpapper, omslags- och gråpapper. Skrivpapperet höll inte någon högre kvalitet. År 1697 påbörjades en tillverkning av karduspapper, som fortsatte under seklet. Det blev aldrig någon betydande artikel annat än under det Stora nordiska kriget (1700–1721). Under krigsåren från år 1709 framställdes även patronpapper. Det mesta avsattes till flottan i Karlskrona. En förklaring till den ringa avsättningen av kardus- och patronpapper var den låga kvaliteten som inte kunde mäta sig med det utländska importerade.