Inbördeskriget i Libanon var ett inbördeskrig med framträdande inslag av utländsk milis som utspelades i Libanon med varierande intensitet 1975–1990. Det var ett svårgripbart krig mellan olika folkgrupper och politiska partier i landet, vilka ingick allianser med varandra, och med utländska stödtrupper. Alltmedan kriget pågick ändrades allianserna hastigt och oförutsägbart. De inhemska parterna utgjordes av shiitiska, palestinska, maronitiska, sunnimuslimska och drusiska grupper. Mellan grupperna fanns dock oenigheter, och mot slutet av kriget hade nästan varje part varit allierad och så småningom förrått varje annan part åtminstone en gång. Utländska parter var framför allt Syrien, Israel, Iran, Irak och USA.
Konflikten förvärrades av demografiska förändringar, palestinska flyktingströmmar mellan 1948 och 1970, strider mellan kristna och muslimer, Israel-Libanon-konflikten, samt att Syrien och PLO blandade sig i. Efter en kort vapenvila 1976, genom medling av Arabförbundet, fortsatte striderna, framför allt i södra Libanon, som först ockuperades av PLO, sedan av Israel.
Vid krigets utbrott kunde parterna grupperas i en kristen högerallians och en muslimsk vänsterallians. Därefter blev det med tiden ett allas krig mot alla, ett krig på alla fronter. Inbördeskriget var mycket blodigt, och väckte uppmärksamhet globalt genom flera gisslandramer, massakrer, och mord på högt uppsatta politiker.
Under 1980-talet var läget särskilt blodigt, och stora delar av Beirut lades i ruiner.
Ett antal krigsbrott och terroristdåd utfördes under kriget. Dit hör Karantinamassakern 1976 då kristen milis dödade kanske 1000 personer, Damurmassakern samma år när PLO dödade 500 obeväpnade kristna invånare i kuststaden i fråga, samt Sabra och Shatilamassakern 1982, vid vilken kristen milis massakrerade 800 obeväpnade palestinska flyktingar. Israels eventuella ansvar för massakern, med Ariel Sharon som försvarsminister, är omtvistad. Men den statliga israeliska Kahankommissionen kom fram till att Sharon hade ett "personligt ansvar" för massakern. Sharon tvingades som en följd av kommissionens slutsatser avgå som försvarsminister i februari 1983.
Med kriget förlorade Libanon även sin reella självständighet.
Vid tiden för Taifavtalet 1989 kontrollerade Israel en "säkerhetszon" i södra Libanon, vilket de motiverade med att det var nödvändigt för att försvara norra Israel, och med att Hizbollah, som ansågs företräda syriska och iranska intressen, hade ersatt PLO som den organisation som angrep Israel i syfte att även fortsättningsvis låta Libanon vara arabländernas enda öppna front mot Israel. Israels armé drog tillbaka sina trupper från södra Libanon 2000. Efter tillbakadragandet fyllde Hizbollah det maktvakuum som uppstod i södra Libanon. Syrien, som hade stort militärt och politiskt inflytande i hela landet, drog tillbaka sina militära styrkor först 2005, efter kraftiga antisyriska protester under Cederrevolutionen och diplomatiska påtryckningar från Frankrike och FN, i svallvågorna av mordet på Rafiq Hariri.
Bakgrund
Libanon hade efter första världskriget hamnat under Frankrikes mandat, liksom grannlandet Syrien. Av historiska skäl var en majoritet av befolkningen kristen. De flesta tillhörde Maronitiska kyrkan (maroniter). Eftersom Libanon var en strategiskt fördelaktig besittning för Frankrike, utgick den franska maktbasen i Mellanöstern därifrån. Av den anledningen ville Frankrike öka landets mycket lilla yta. För detta ändamål avsattes syriska områden.
Befolkningen i dessa syriska områden var muslimer och befolkningstätheten var betydligt högre. Därmed ändrades de demografiska förhållandena drastiskt genom Frankrikes gränsflytt.
1941 blev Libanon självständigt, men först 1946 uppnåddes total autonomi. Under åren däremellan slöt befolkningsgrupperna i landet en pakt om hur de skulle styra landet, när de blivit av med Frankrike. Enligt denna pakt skulle presidenten vara maronit, premiärministern sunnimuslim, och talmannen shiit. Kvoteringssystemet innefattade även landets övriga minoriteter, och grundade sig på förhållandena vid en folkräkning på 1930-talet. Detta system genomdrev de.
Efter andra världskriget upplevde Libanon en ekonomisk tillväxt som saknade motstycke i övriga Mellanöstern. Detta gynnade handelsmän i städerna, medan jordbruksarbetare i stället fick svårigheter på grund av massiv befolkningsökning. Många andra förändringar ledde till att kvoteringssystemet inte längre var proportionellt, bland annat det faktum att en mycket stor grupp palestinska flyktingar sökte sig dit efter att staten Israel utropades 1948 - dessa flyktingar avsåg att återvända till en nybildad arabisk stat, inte att bli medborgare i Libanon. De libanesiska befolkningsgrupperna ökade i olika takt, och framåt 1970-talet var kvoteringen, som grundats på de förhållanden som rådde fyrtio år tidigare, inte längre representativ. Det var framför allt shiiterna som hade ökat procentuellt sett, men även sunnimuslimerna.
De flesta palestinier var muslimer och araber, men det fanns även andra grupper, som grekisk-ortodoxa, tjerkesser, armenier.Library of Congress, Country Studies: Lebanon, The Palestinian Element (1987) De palestinska flyktinglägren i Libanon blev en tacksam rekryteringscentral för terroristorganisationer, vilka utförde attentat mot grannlandet Israel, och från slutet av 1960-talet utspelades väpnade konflikter också inom Libanons gränser mellan israeler och palestinier. Många kristna och shiiter i landet var avogt inställda till palestinierna på grund av deras attacker mot Israel och de israeliska vedergällningarna efter attackerna. Deras närvaro uppfattades även som en stat i staten, då de inte var integrerade eller hade för avsikt att bli det.
Milisernas bildande
Flera faktorer bidrog till att destabilisera det libanesiska samhället: den palestinska flyktingströmmen, Nassers framgång med panarabismen, PLO:s grundande 1965, att all väpnad palestinsk motståndsrörelse i Syrien, Jordanien och Egypten hade slagits tillbaka eller förbjudits, och en tilltagande militant nationalism bland palestinierna. När Svarta september förbjudits i Jordanien 1970, hade de slagit sig ner i södra Libanon, där de svor på att återta Palestina. Detta var i strid emot alla överenskommelser med Libanon om palestiniers aktiviteter. De muslimska libaneserna såg i palestinierna en chans att häva pakten om kvoteringssystemet, genom att använda dem mot de kristna. Motståndare till konstitutionen var också panarabisterna, och den sekulära vänstern som hade kontakter med Sovjetunionen. Därför bildades Front for Progressive Parties and National Forces 1969, en oppositionell muslimsk vänsterkoalition (som senare ombildades till Lebanese National Movement) vilken ville låta utföra en ny folkräkning, och utifrån denna skapa en ny maktfördelning inom kvoteringssystemet som skulle motsvara befolkningsförändringen.
De kristna, i synnerhet maroniterna, uppfattade detta som en attack mot fundamenten för Staten Libanon och som ett förbundsbrott. Inte heller ville de kristna förhandla under syriska eller palestinska pistolhot.
Det politiska och sociala spektrumet var dock mer komplicerat än "muslimerna mot de kristna" som kriget rubricerades som av muslimska ledare - och a priori accepterades av mången observatör i väst som sann - vilka menade sig strida emot orättvisa och förtryck, när i själva verket det libanesiska inbördeskriget bara var ett förspel till samtidens splittring mellan den islamiska världen och resten av världen. I den utsträckning som inbördeskriget än var ett utslag av en större muslimsk vrede mot västvärlden, var den i alla fall en utlösande faktor i den delning mellan västvärlden och islam som sedan dess präglat deras relationer.
Båda sidor var oförmögna att låta udda vara jämnt, och började bilda miliser i självförsvar. Medan situationen förvärrades blev dessa miliser starkare och överträffade snart den reguljära armén. Detta undergrävde snabbt regeringens auktoritet. Regeringens förmåga att upprätthålla ordning försvagades också av den libanesiska arméns natur. Den var en av de minsta i Mellanöstern, och uppbyggd efter samma kvoteringssystem som fanns i övriga samhället. När soldater övergav armén för miliser, skulle armén visa sig inkapabel att hålla tillbaka miliserna eller hålla tillbaka PLO och utländsk infiltrering. Liksom i regeringen hade de kristna mest makt i armén, vilket fick muslimerna att tappa förtroendet för alla statliga institutioner. Libanons armé förföll efter att en muslimsk desertör förklarade att han inte tänkte ta order från maronitiska befäl.
Genom hela kriget agerade ingen milis med större beaktande av de mänskliga rättigheterna, och milisernas karaktär ledde till att civila föll offer vid många slag. Medan kriget fortsatte, utvecklades miliserna till maffialiknande organisationer, med regelrätt kriminalitet som huvudsaklig verksamhet. Kriget finansierades på ett eller flera sätt:
Utländskt stöd, vanligen från andra arabiska regeringar, Iran eller Israel, eller en stormakt, ofta knutna till kedjeverksamhet. Allianser kom att spricka och ändras hastigt. Utsugning av befolkningen. Utpressning, rån, bankrån, och vägspärrar där avgifter togs ut för passage var vardag för alla sidor. Under vapenvilor opererade miliserna i sina hemtrakter praktiskt taget som maffior. Smuggling. Under inbördeskriget blev Libanon en av världens största tillverkare av narkotika, särskilt av hasch. Även annat smugglades, som vapen och tillbehör, alla sorters stulna varor, och sådant som Europa och arabvärlden brukade handla med. Libanon fortsatte vara Arabvärldens affärscentrum, fastän i andra former. Flera slag stod om hamnar, i syfte att ta kontroll över sjöfarten.
De större miliserna Se även: Lebanese National Movement
De flesta miliserna hävdade att de inte hade någon anknytning till sin religion, men rekryteringen skedde ofta från församlingarna eller de religiösa distrikten.
Kristna miliser
Kristna miliser fick vapen från Rumänien, Bulgarien, Västtyskland, Belgien och Israel, och stöddes av den stora, fattiga befolkningen i norra Libanon. De var som regel politiskt högerinriktade, och huvudsakligen maroniter, där de övriga religiösa grupperna spelade en sekundär roll.
Den mäktigaste av de kristna miliserna var Kataeb, även kallade falangisterna, vilka leddes av Bachir Gemayel. Falangisterna började samarbeta med den reguljära armén 1977, vilken 1986 hamnade under Samir Geageas befäl. En mindre grupp var den nationalistiska Cederväktarna. Dessa miliser vann snart fäste i det kristet dominerade östra Beirut, där flera av regeringens byggnader låg. I norr tjänade Maradabrigaden som privatmilis åt Suleiman Franjiehs släkt och Zgharta.
Shiitisk milis
Shiamilisen dröjde att formera sig och gå med i striden. Inledningsvis hade shiiterna dragits till den palestinska rörelsen och Libanesiska kommunistpartiet, men när Svarta september 1970 kom till landet, anlände många beväpnade palestinier till shiitiska områden - södra Libanon där flyktingförläggningarna förlades. Palestinierna hade snart förverkat sitt inflytande över shiiterna, eftersom PLO verkade ovilliga eller oförmögna att hejda att våldets makt började styra i shiiternas område.
Palestiniernas radikala sekularism och arroganta uppträdande fjärmade dem från det traditionalistiska shiitiska samhället, men erbjöd också en revolutionär politik som tilltalade de fattigaste av ungdomarna. Efter många år utan oberoende politiska organisationer, bildades plötsligt Musa Sadrs Amalrörelsen 1974-75. Dess moderata islamism drog till sig de fattiga i städerna, och Amals väpnade gren växte hastigt. Senare, under kriget, skulle en hårdför grupp bryta sig ur och sammanstråla med de shiiter som slogs mot Israel, och grunda Hizbollah, som numera är den starkaste milisen i Libanon.
Sunnimiliser