William Ronald Dodds Fairbairn, i hans skrifter förkortat till W. R. D. Fairbairn, född 1889, död 1964, var verksam som läkare och psykoanalytiker i Edinburgh Skottland.
Fairbairn räknas inom psykoanalysen till Objektrelationsskolan.
Biografi Fairbairn föddes i Edinburgh i Skottland och kom att leva större delen av sitt liv i eller strax utanför staden. Han växte upp i ett kristet hem av skotsk presbyteriansk konfession. Hans far Thomas Fairbairn var värderare och lantmätare och familjen tillhörde medelklassen. <ref>"Autobiographical note", i: vol. II, s. 462-464. (Ursprungligen publicerad The British Journal of Medical Psychology (1963, vol. 36:(2))</ref>Sutherland, John D. (1989). Fairbairn's Journey into the Interior. London: Free Association Press. s. 409-410, 418-425, 544-547)
Fairbairn avsåg ursprungligen att studera till advokat, men studier i filosofi inspirerade honom att istället studera teologi och koine-grekiska med syfte att bli präst. Under första världskriget deltog Fairbairn bland annat i den brittiska erövringen av Jerusalem från Ottomanska riket 1917. I Israel blev han intresserad av psykiatri och efter kriget utbildade han sig istället till psykiater. 1923 tjänstgjorde han kort i London och övergick då till anglikanska kyrkan, vilken även hans mor tidigare tillhört. 1923 började han arbeta som psykiater vid Edinburgs sjukhus. Han öppnade parallellt en privat mottagning 1925.
Under studierna stiftade han bekanskap med psykoanalysen och inledde sin egen analys hos E. H. Connell i Edinburgh 1921. Han genomgick aldrig den officiella psykoanalytiska utbildningen, men blev trots det 1931 upptagen i brittiska psykoanalytiska sällskapet som associerad medlem och 1939 som fullvärdig. Han var personligen bekant med och . Hans intresse för psykoanalys skapade stundtals spänningar till hans arbetsgivare.
1926 gifte han sig med Mary Ann More-Gorden. Fairbairn tillbringade mycket tid med arbete, vilket skapade spänningar i äktenskapet. Hustrun utvecklade så småningom alkoholberoende och dog plötsligt 1952. 1958 gifte han om sig med sin sekreterare Marion Frances ArcherFairbairns gravsten miniatyr|Fairbairns grav..
Den psykoanalytiska föreningen i Storbritannien var präglad av en konflikt mellan Anna Freud och Melanie Klein och deras olika psykoanalytiska teorier och praktiker. Föreningen lyckades hålla samman genom att indela sig i en Anna Freud- och en Melanie Klein-grupp. Det bildades även en mellan- eller oberoende grupp. Fairbairn tillhörde denna grupp. Fairbairn var delvis inspirerad av Klein, men utvecklade också en mycket självständig psykoanalytisk teori baserad på relationer istället för på drifter. Fairbairn blev som psykoanalytiker något isolerad i Skottland, då de flesta andra psykoanalytiker var verksamma i London.
Fairbairn beskrivs av Sutherland (s. 30-31) som lång och smal, med tunt rött hår och mustasch. Hans rörelser var livliga. Han bar alltid moderiktig kostym och rökte mycket cigaretter. Mottagningen var noggrant inredd och hans hem smyckad med traditionell konst. Hans personlighet var varm och välkomnande men något formell. Han gick regelbundet i kyrkan.
1958 försämrades hans hälsa, från 1961 tog han bara emot några få gamla patienter. Han dog 1964.
Hans främsta lärjungar är och .
Teori Sammanfattning Fairbairns psykologiska teori är behovs-miljö-strukturell - den utgår för det första från barnets behov, för det andra från föräldrarnas verkliga bemötande, och för det tredje från barnets subjektiva upplevelse och hantering av detta genom inompsykiska operationer.
Människan är enligt Fairbairn framför allt relaterande. Barnets främsta behov är därför att älska och att bli älskad. Om barnet inte upplever att föräldrarna bejakar barnets kärlek, kommer barnet att uppleva att hans eller hennes kärlek är dålig. Barnet kommer då att få svårt att relatera och utvecklar schizoid problematik. Om barnet istället upplever att han eller hon skadar relationen med sitt hat, kommer det att utveckla depressiv problematik.
Fairbairn utgår också ifrån det lilla barnets totala beroendeställning i relation till sina föräldrar. Om föräldrarna inte bemöter barnet väl, är barnet ändå hänvisad till just dessa föräldrar. Barnet kan inte välja bort dåliga föräldrar, utan är istället hänvisad till att göra operationer inom sitt eget psyke, som gör det lättare att utstå omvärldens svårigheter. Sådana operationer bildar i Fairbairns språkbruk en psykisk struktur, vilken kan göra livet lättare i barndomen, men komplicera framtida relationer och leda till psykisk ohälsa.
Barnet uppfattar det som nödvändigt att få kärlek från just sina föräldrar. Brist på kärlek leder därför till separationsångest. Barnet kan i en sådan situation låsa fast sig i ett krampaktigt krävande, ofta omedvetet, som leder till en ofruktbar bindning till en förälder som inte ger det barnet önskar. En sådan låsning kan finnas kvar upp i vuxen ålder, trots att man som vuxen har betydligt större möjligheter att forma nya relationer.
Utvecklingen går från infantilt beroende till moget beroende. Den vuxne är alltså också beroende och ingen isolerad ö. Den vuxne är dock mer inriktad på att ge och barnet mer på att ta emot. Den vuxne är också bättre än barn på att se skillnad mellan sig själv och andra. För att utveckla en sådan mognad som vuxen, behöver man möta kärlek.
Fairbairns mest kända teori kallas den endopsykiska strukturen (1944). Den går i korthet ut på att barnet delar upp bilden av föräldern i en god och en dålig. Den dåliga bilden delas i sin tur upp i en som är avvisande, och en som är lockande men oåtkomlig. Sådana omedvetna föreställningar om andra kallar Fairbairn "inre objekt", och motsvarande subjektiva utgångspunkter för agerande kallar han "jag". Den som har en stark sådan struktur, tenderar att uppfatta andra som antingen avvisande eller lockande men oåtkomliga, och tenderar att ha svårt att se verkligheten som den är.
I psykoterapin får personen möta en god person, som kan hjälpa patienten att se verkligheten som den är och lämna de gamla strukturerna, med sina infantila behov och frusna konflikter.
Fairbairn gör ingen samlad framställning av sina teorier, utan presenterar olika teorier successivt. Teorierna är delvis svåra att förena inbördes, varför de även nedan presenteras kronologiskt.
Utvecklingspyskologi och psykopatologi (1941) Text: A Revised Psychopathology of the Psychoses en Psychoneuroses (1941)"A Revised Psychopathology of the Psychoses en Psychoneuroses (1941)" i: , s. 28-58. (Ursprungligen publicerad i: 22 (2, 3):250-279)
Människan är enligt Fairbairn en social varelse med starka behov att relatera till andra. De människor man har en relation till kallar han yttre objekt. Han formulerar detta behov som att människan är objektsökande, och han benämner denna objektsökande tendens libido. Aggression är däremot inte en grundläggande drift på samma sätt, utan en reaktion på upplevda missförhållanden. Den viktigaste relationen för ett litet barn är den med sin vårdnadshavare, på Fairbairns tid typiskt sett modern. Det är när det lilla barnets behov av relation med sin mor inte tillgodoses, som psykopatologi kan uppstå.
Barnet skapar sig föreställningar om sin förälder. Sådana föreställningar kallar Fairbairn för inre objekt. De kan vara omedvetna. De påverkar då på ett omedvetet sätt hur man relaterar till andra. Men man kan också relatera till de inre objekten och blir då inåtvänd. Man kan även identifiera sig med inre objekt, och man upplever sig då vara delaktig i det inre objektets egenskaper, attityd och agerande.
Barnet föds med ett "jag" som har förmåga att relatera. Detta jag ser dock ursprungligen inte skillnad mellan sig själv och sin mor. Detta kallar Fairbairn för primär identifikation. Den process där barnet mer och mer ser gränser mellan sig själv och andra kallar han differentiering.
Utvecklingen går enligt Fairbairn även från infantilt beroende till moget beroende. Andra sätt att uttrycka detta är, att människan går från mottagande till givande, från identifikation till minskad identifikation, från att internalisera objekt till att åter förlägga dem i den yttre verkligheten. Människan är som sagt en social varelse - målet är därför inte självständighet, utan moget beroende. Att inte genomlöpa denna utveckling, utan bli kvar i barnets beroende, ger upphov till patologi.
Fairbarin beskriver detta som två olika utvecklingsstadier - infantilt respektive moget beroende. Mellan dem finns ett övergångsstadium. Olika patologier utvecklas i de olika stadierna.
UtvecklingspsykologiStadiumGränser mot andraRiktningPatologierMotsvarande psykosexuell utvecklingsfas enligt Freud och AbrahamInfantilt beroendeOtydligaIdentifikationMottagandeInternaliseringSchizoiditetNarcissism(Mano-)depressivitetOralÖvergångsstadietFobiTvångHysteriParanoiaAnalFalliskMoget beroendeTydligaGivandeExternaliseringGenital
Stadiet av infantilt beroende Det lilla barnet är ovillkorligt beroende av sin vårdare. En vuxen person är villkorligt beroende och har ofta möjlighet att utveckla nya relationer och att välja bort dåliga. Det lilla barnet har inte det, och är därför helt beroende - både fysiskt och psykiskt - av sin vårdares bemötande. Det som för Fairbairn är helt centralt för ett barns psykiska utveckling är att barnet på ett tillräckligt övertygande sätt upplever sig vara älskad för sin egen skull, och att dess egen kärlek tas emot. Om barnet får dessa behov tillfredsställda, har det senare möjlighet att lämna det infantila beroendet för ett mognare. Om de inte får dessa behov tillfredsställda, klamrar de sig istället fast vid föräldern. En motvilja mot att lämna det infantila beroendet grundar sig i tanken att barnet i så fall aldrig kan få dessa behov tillfredsställda, vilket skapar separationsångest. Detta är kärnan i den psykopatologi som utvecklas i det infantila beroendets två delstadier - schizoiditet och depression. För att psykopatologin skall cementeras upp i vuxen ålder, behöver det negativa bemötandet i allmänhet finnas även i de följande tidiga barnaåren.
Barnet inkorporerar i detta stadium modern som ett inre objekt. Inkorporeringen av objekt sker utifrån den mottagande tendensen i stadiet, kroppsligt uttryckt genom sugandet på bröstet. Men det sker också utifrån frustration över det yttre objektets bemötande. Det inre objektet blir en ersättning för det otillräckliga yttre, såsom tummen blir en ersättning för bröstet. Fairbairn uttrycker också att förekomsten av ett inre objekt kan vara ekvivalent med upplevelsen av att befinna sig i ett objekt, på samma sätt som barnet både dricker moderns mjölk och omges av hennes famn.
Det infantila beroendets stadium indelas i två delstadier.
Preambivalenta delstadiet - schizoiditet I det preambivalenta delstadiet har barnet ännu inte lärt sig hata. På samma sätt som att barnet har att välja mellan att suga, eller att inte suga, på bröstet; kan han eller hon bara välja mellan att älska och att inte älska. Om barnets kärlek inte tas emot enligt ovan, upplever barnet sin kärlek som dålig och skadlig för objektet. Frågeställningen blir, hur man kan älska utan att förstöra objektet med sin kärlek. Barnet undandrar då sin kärlek (libido) från yttre objekt och riktar den mot inre och blir introvert. När kärleken undandras från de yttre objekten, upplever barnet att det förlorar objekten. Men om barnets kärlek inte upplevs som accepterad, upplever barnet att det förlorar objektet även om det riktar kärlek mot det. Barnet befinner sig alltså i en omöjlig situation. En känsla av oförmåga och meningslöshet inträder, vilket är ett uttryck för att jaget klyvts. Detta kan leda till att barnet även undandrar sin kärlek från jaget. Eftersom libido är den kraft som håller jaget samman, riskerar barnet då att även förlora sitt jag. Detta är enligt Fairbairn dynamiken i uppkomsten av schizoid problematik.
Narcissism