The Yeomen of the Guard

För den brittiska drabantkåren, se Yeomen of the Guard

The Yeomen of the Guard; or, The Merryman and His Maid är en Savoy opera (komisk operett) med musik av Arthur Sullivan och libretto av W. S. Gilbert. Den hade premiär på Savoy Theatre den 3 oktober 1888 och spelades 423 gånger. Det var det elfte av fjorton samarbeten mellan Gilbert och Sullivan.

Operetten utspelas i Towern under 1500-talet och är den mörkaste och kanske också den mest känslosammaste av Savoy-operorna då den slutar med en hjärtbruten huvudkaraktär och två väldigt motvilliga förlovningar, snarare än de sedvanliga bröllopen. Librettot innehåller dock avsevärd humor, däribland många snärtiga repliker, men Gilberts varumärke som satir och förvecklingar är nertonade i jämförelse med de andra verken. Dialogen, som är på prosa, är kvasi-Shakespeare, eller tidig nyengelska, i sin stil.

Kritikerna ansåg att musiken var Sullivans finaste, däribland ouvertyr som går i sonatform) snarare än att vara skriven som en följdriktig potpurri av melodier från operetten, liksom de flesta av Gilbert och Sullivans ouvertyrer. Det var också den första Savoy-operan att använda sig av Sullivans förstärka orkester med en andra fagott och tredje trombon. De flesta av Sullivans senare operetter, däribland de han inte komponerade med Gilbert som librettist, använde sig av denna stora orkester.

Bakgrund

När den tidigare Gilbert och Sullivan-operetten Ruddigore slutade gå på Savoy Theatre fanns inget verk färdigt att ersätta den med och i nästan ett år fick teatern sätta upp nypremiärer av parets gamla succéer H.M.S. Pinafore, The Pirates of Penzance och Mikadon. Under flera år fram till premiären av Yeomen hade Sullivan uttryckt en önskan om att avbryta samarbetet med Gilbert och ägna sig åt att komponera grand opera och andra seriösa verk på heltid. Före premiären av Yeomen hade Sullivan precis hyllats för sitt framgångsrika oratorium The Golden Legend och var i färd med att sätta upp sin grand opera Ivanhoe, endast 15 månader efter Yeomen.

På hösten 1887 gjorde Gilbert ett försök att intressera sin kollega för en handling där karaktärerna svalde magiska piller, vilka fick dem att bli de som de önskade men Sullivan sa att han redan hade förkastat idén förut. Gilbert hävdade senare att uppslaget till den nya operetten fick han en dag när han satt och väntade på tåget i Uxbridge och såg en annons för "The Tower Furnishing and Finance Company" med en illustration av en Beefeater. Juldagen 1887 läste han upp texten för Sullivan och Carte om en handling som utspelas i the Tower of London. Sullivan blev "otroligt nöjd" och accepterade glatt det hela. Han skrev i sin dagbok: "Söt historia, inga galenskaper, mycket mänsklig & till och med rolig".Ainger, s. 270

Även om Yeomen inte var en grand opera gav den Sullivan möjligheten att komponera sitt dittills mest ambitiösa verk. De båda kompanjonerna satte igång att arbeta med operetten och tog längre tid på sig än med många av de tidigare verken. Gilbert gjorde allt för att underlätta för sin kollega och skrev till och med alternativa texter till några av sångerna. Sullivan hade problem med att tonsätta en text i synnerhet, "I have a song to sing-O!", med dess utökade längd i varje vers. Han frågade Gilbert om han hade tänkt på något särskilt när han skrev den. Gilbert hummade några rader från en sea shanty, och Sullivan visste då vad han skulle göra. From Real Conversations by William Archer, 1904, pp. 124-25

Den första akten var förhållandevis lång och innehöll ovanligt många sentimentala stycken. När premiären nalkades blev Gilbert alltmer orolig. Skulle publiken ta till sig denna seriösa, sentimentala ton från en av duons "komiska" operetter? Gilbert och Sullivan strök två sånger från akt I och delar av finalen till samma akt, delvis för att minska på antalet sentimentala stycken i början av operetten. Gilbert var som vanligt nervös på premiärkvällen och gick bakom scenen innan föreställningen för att "prata lite" med några av sångarna vilket bara fick dem att bli än mer nervösa. Jessie Bond, som skulle inleda showen med en solosång ensam på scen, sa till honom: "För guds skull Mr Gilbert, gå härifrån och lämna mig ensam, eller annars kommer jag inte kunna sjunga en ton!"Chapter 9 to Jessie Bond's memoir gsarchive.net

Roller

Sir Richard Cholmondeley (uttalas Chum'lee), Löjtnant av Towern (baryton) Colonel Fairfax, dödsdömd (tenor) Sergeant Meryll av Yeomen of the Guard (basbaryton) Leonard Meryll, hans son (tenor) Jack Point, en kringvandrande gycklare (komisk baryton) Wilfred Shadbolt, Fångchef och assisterande torterare (basbaryton eller baryton) Bödeln (stum roll) Förste Yeoman (tenor) Andre Yeoman (baryton) Tredje Yeoman (tenor) – se "Struken musik" Fjärde Yeoman (bas) – se "Struken musik" Förste medborgare (talroll/kör) Andre medborgare (talroll/kör) Elsie Maynard, en kringvandrande sångerska (sopran) Phœbe Meryll, Sergeant Merylls dotter (mezzosopran) Dame Carruthers, Husföreståndarinna i Towern (kontraalt) Kate, hennes niece (sopran) Kör av Yeomen Warders, gentlemän, medborgare, etc.

Handling

Akt I Phoebe Meryll sitter och spinner medan hon sjunger om kärlekens kval. Fångchefen och assisterande torteraren i Towern Wilfred Shadbolt kommer in och Phoebe hånar honom på grund av hans yrke. Wilfred som är förälskad i Phoebe har noterat hennes intresse för en av Towerns fångar, överste Fairfax. Spjuveraktigt avslöjar han att Fairfax kommer halshuggas samma dag för trolldom. Phoebe svarar att Fairfax endast är en vetenskapsman och alkemist (och en vacker sådan) och lämnar Wilfred att sörja kärleken till henne. Medborgarna och Yeomen anländer sjungande om Yeomens mod och ädla dåd. Dame Carruthers, Towerns hushållsföreståndarinna, avvisar Phoebes protester om Fairfax oskuld. Uppretad av Phoebes kritik av Towern lovsjunger hon den. Efter att alla har gått ut förenas Phoebe med sin far, sergeant Meryll, som rapporterar att hennes bror Leonard har utnämnts till Yeomen för tapperhet i fält. Leonard är på väg från Windsor Castle, där hovet residerar, och kan ha med sig en benådning för översten. Leonard Meryll kommer in med en depesch till Towerns löjtnant men ingen benådning. Sergeant Meryll är angelägen om att rädda Fairfax, då denne bistod honom i striden och räddade hans liv två gånger. Han kläcker en plan: Leonard ska gömma sig och Fairfax ska anta hans kläder. Phoebe anförtros att hämta nycklarna till Fairfaxs cell från den kärlekskranke fångvaktaren Wilfred.

Fairfax kommer in bevakad av Yeomen. Sir Richard Cholmondeley, Towerns löjtnant, möter och hälsar honom med sorg då de är gamla vänner. Fairfax bär sitt kommande öde med mod och insikt vilket får Phoebe och sergeant Meryll att tåras. Farifax ber löjtnanten om en förmån: anklagelsen om trolldom åberopades av hans elake kusin Sir Clarence Poltwhistle, som kommer ärva hans förmögenhet om han dör ogift. Han ber därför att bli vigd med vilken kvinna som helst och hon kommer få hundra crowns för denna timmes gifermål. Löjtnanten går med på det.

Gycklaren Jack Point och sångerskan Elsie Maynard förföljs av en skränig folksamling som kräver underhållning och hotar de kringvandrande aktörerna. Elsie motsätter sig en oförskämd mans närmande och ger honom en örfil, vilket ger Point ett tillfälle att äska tystnad och roa hopen. De två erbjuder sig att framföra sången The Merryman and his Maid: den handlar om en trånande ungkarl som får korgen av en ungmö till förmån för en arrogant lord, men den senare avvisar henne och hon återvänder ångerfylld till ungkarlen och ber om förlåtelse och allt slutar lyckligt. När sången är slut blir hopen oregerlig igen och våldsamheter avbryts först när löjtnanten anländer. Point och Elsie förklarar att Elsies mor Bridget är väldigt sjuk och de samlar in pengar för att köpa medicin till henne. Löjtnanten erbjuder Elsie en chans att tjäna hundra crowns genom att gifta sig med en dödsdömd man omedelbart. Point, som själv ämnar gifta sig med Elsie en dag, är övertygad om att brudgummen kommer halshuggas direkt efter bröllopet. Elsie går med på det hela och förs bort med ögonbindel av Wilfred till den hemliga ceremonin. Löjtnanten berättar för Point att han har en ledig tjänst som narr och Point berättar om sina färdigheter och försöker dra några skämt. Löjtnanten tar med sig Point för att gå igenom anställningsvillkoren ytterligare.

Wilfred för tillbaka Elsie efter det anonyma mötet med prästen och fången. Hon lämnas att reflekterar över sitt kommande änkestånd. Under tiden undrar vad som försiggick i Fairfaxs cell. Phoebe kommer in och flirtar med honom för att kunna stjäla nycklarna till cellen. Hon ger dem till fadern som ger sig av för att frige Fairfax. Hon håller Wilfred sällskap tills fadern har återlämnat nycklarna, vilka hon fäster på Wilfreds bälte varpå hon lämnar den förbryllade och hoppfulle fångvaktaren i sina drömmar om att gifta sig med henne. Meryll känner igen Fairfax som sonen Leonard.

Yeomen kommer för att hylla "Leonard", som insisterar på att allt prat om hans mod är överdriver. Han klantar sig när Phoebe hälsar honom (de ska inte känna varandra) men Wilfred räddar situationen och berättar för Fairfax att han är förlovad med Phoebe. Han råder henne att ta hand om sin "bror" tills bröllopet. Bödeln kommer in och allt är klart för avrättningen. Wilfred, Fairfax (fortfarande förklädd till Leonard) och två Yeomen går för att hämta Fairfax. De återvänder och Fairfax tillkännager sitt eget försvinnande. Löjtnanten skyller på fångvaktaren Wilfred och förklarar honom dödsdömd. Wilfred bedyrar sin oskuld och alla undrar – dock inte ärligt från allas sida – hur fången kunde fly. Point förfäras över flykten från Elsies make och Elsie svimmar i Fairfaxs armar medan alla ger sig av efter Fairfax.

Akt II Två dagar har passerat och Yeomen fortsätter förgäves söka efter den förrymde fången. Dame Carruthers kommer in med sin niede Kate och anklagar Yeomen för att ha låtit Fairfax komma undan. Jack Point (numer anställd hos löjtnanten) sitter och filar på sina skämt och reflekterar bittert över sitt yrke när Wilfred kommer förbi. Point hånar den misslyckade fångvaktaren och Wilfred säger att han hellre skulle vara en narr. Det ger Point en idé. Han avslöjar det hemliga äktenskapet och går med på att lära ut allt om gyckleri om Wilfred inför alla vill svära på att Wilfred sköt Fairfax då denne simmade över floden för att fly. Wilfred går med på att svära den lögnen.

Fairfax befinner sig fortfarande utklädd till Leonard Meryll. Han beklagar sitt förhastade bröllop med en brud han inte har sett. Sergeant Meryll säger att Elsie, som svimmade vid avrättningen och som har anförtrotts Meryll, har återhämtat sig men hennes tillstånd har gett Dame Carruthers en ursäkt att slå sig ner i hans hus medan hon vårdar flickan. Han har föraktat den gamla kvinna i många år. Carruthers dyker upp med sin niece Kate och Kate berättar att hon hörde Elsie prata i sömnen om sitt hemliga bröllop. De tre lämnar Fairfax ensam som bli glad vid tanken på att hans mystiska hustru är den vackra Elsie. Han bestämmer sig för att testa hennes lojalitet genom att låtsas uppvakta sin egen fru, fortfarande förklädd som Leonard. Hon avvisar "Leonards" försök, vilket varje gift kvinna borde, och han är på vippen att avslöja sig.