miniatyr|En judisk gravsten med kronologin Året 5664 efter skapelsen (Anno Mundi), som finns strax utanför Galerius båge och rotunda i Thessaloniki. miniatyr|Inskription på Ballybough begravningsplats i Dublin, Irland, som indikerar Anno Mundi 5618 (AD 1857). Anno Mundi, förkortat AM, under världens år, det vill säga efter världens skapelseNorstedts uppslagsbok 1948; Anno mundi (latin: av annus, "år" och mundus, "värld"; , , "till världens skapelse"), grekiska: έτος Κόσμου, etos kosmou, bokstavligen "universums år", är en tideräkning baserad på Moseböckernas skapelseberättelseFörsta Mosebok, skapelseberättelsen https://www.bibeln.se/bibel/B2000/GEN.1 och efterföljande historia i Bibeln.
Tideräkningen ersatte i östra medelhavsregionen, under andra halvan av första årtusendet, den tidigare tideräkningen Anno Graecorum (AG) som där varit dominerande under Jesu tid och i bibelns skrifter (med varianter av den babyloniska kalendern). Den används i dagsläget i staten Israel och inom judendomen med judiska kalendern (en judisk variant av den babyloniska kalendern). Den användes tidigare inom stater och kristna kyrkor i öst (med den julianska kalendern). I väst utvecklades istället tideräkningen Anno Domini (AD/e.Kr., med den julianska kalendern, senare med gregorianska kalendern) på grund av oenighet i tidsberäkningar mellan de kristna bibelöversättningarna, den grekiska Septuaginta och latinska Vulgata.
Veckodagar, timmar, minuter och sekunder har varit desamma sedan babyloniska kalendern och är det fortfarande.
Judendomen Tideräkningen Anno mundi Livryat haOlam i den judiska kalendern används i judiska sammanhang från 1178 e.Kr., och är en av staten Israels officiella kalendrar vid sidan om den gregorianska kalendern.
Den babylonska varianten av Anno Graecorum (AG) användes av judar fram till medeltiden och den judiska kalendern förutom årsberäkningen baserar sig på denna, såsom veckodagar och månader, varför Anno mundi nyår infaller den första dagen i sjunde månaden i den judiska kalendern.
Bysantinerna och i Öst Anno mundi etos kosmou i den bysantinska kalendern användes i bysantinska imperiet från år 988 samt inom kristna kyrkor i öst från cirka 700-talet fram till cirka 1700-talet men var nästan okänd i väst, där anno Domini användes.
Bysantinsk Etos Kosmou Anno mundi används numera i några få östortodoxa kloster, till exempel på Athos i Grekland och Mar Saba klostret i Västbanken. I Etiopien utgör en gren av den ortodoxa kyrkan den största religionen i landet och använder fortfarande Anno Mundi.
Övergång till juliansk tidräkning Den bysantinska anno mundi-tideräkningen ersattes från 1500-talet gradvis i den östligt ortodoxa kyrkan. Anno Domini (julianska kalendern) användes av patriarken Theophanes I Karykes 1597, därefter av patriarken Kyrillos Lukaris 1626, och etablerades formellt av östliga kyrkan 1728.
När Ryssland genom Bysans blev ortodoxt kristet, ärvde man den bysantinska kalendern baserad på den bysantinska anno mundi-tideräkningen översatt till ryska. Efter bysantinska imperiets fall år 1453, fortsatte dess tideräkning att användas av Ryssland, som firade millennieskifte i Moskva 1492 e.Kr. (7000 AM). Det var först år 1700 e.Kr. som den bysantinska kalendern i Ryssland ändrades till den julianska kalendern av Peter den store.Prof. Charles Ellis (University of Bristol). Russian Calendar (988–1917). The Literary Encyclopedia. 25 september 2008.
Den huvudsakliga förändringen var hur man räknar år, värdens skapelse år 5509 f.Kr. eller Jesu födelse och nyår 1 januari istället för 1 september. Den julianska kalenderns månader var redan innan samma som idag så också att dygnet skiftas i de flesta kyrkor fortfarande kl 18, så också i Svenska kyrkan. Att helgen börjar kl 18 på lördag och slutar kl 18 på söndag, har sina rötter från Första konciliet i Nicaea då enligt Första Mosebokens inledning, gud skapade världen (natt) och ljuset(dag) och första dagen slutade med solnedgången (den 1 september). Att skifta dygnet vid midnatt är en senare sekulär tillämpning.
Övergång till gregoriansk tidräkning Ryssland införde den gregorianska kalendern vid ryska revolutionen 1918, Grekland 1 mars 1923.
Där den Reviderade julianska kalendern som är snarlik den Gregorianska kalendern, infördes 1924 efter konciliet i Konstantinopel (1923) av den Grekiska kyrkan, Konstantinopels ekumeniska patriarkat och de flesta östligt ortodoxa kyrkorna.
Gammel-kalenderisterna, som vägrar reformen, fortsätter använda julianska kalendern. De som har inte antagit den är Rysk-ortodoxa kyrkan, den Serbisk-ortodoxa kyrkan, den Makedoniska ortodoxa kyrkan, Den sanna grekisk-ortodoxa kyrkan och i Grekiska och Rumänska kyrkan finns det fortfarande motstånd av dem som inte accepterar kalenderbytet (datum för jul och påsk), särskilt.
Att notera är att i Nordeuropa som i Sverige och Storbritannien användes juliansk kalender fram till 1750-talet då man gick över till gregoriansk tid.
Tillämpades aldrig primärt i Väst Västlig kristendom antog på grund av Vulgata aldrig fullt ut Anno Mundi-tidräkningen. Ur ett latinskt perspektiv stämde inte den bysantinska kalendern etos kosmou med den latinska Bibeln.
Vulgata är en senare latinsk bibelöversättning som ersatte i väster Septuaginta (Gamla testamentet översatt till grekiska från cirka 200 f.Kr.), efter att den hade fullbordats av Hieronymus omkring 405 e.Kr. Grundproblemet var att det är stor skillnad om 1 732 år mellan Vulgata och Septuaginta i beräkningarna av skapelsen; Vulgata stämde bättre med den hebreiska masoretiska bibeltexten (judisk sammanställning officiell från 600-talet och 900-talet e.Kr., av böckerna skrivna från 500-talet f.Kr. och framåt).
Huvudsakliga två former av Anno Mundi-tideräkningar Den hebreiska kalendern Livryat haOlam har sedan medeltiden baserats på rabbinska beräkningar av skapelseåret från den hebreiska masoretiska texten (Tanakh) i bibeln. Denna kalender används inom judiska samfund för religiösa ändamål och är en av två officiella kalendrar i Israel. På den hebreiska kalendern börjar dagen vid solnedgången, månaden vid nymåne. Kalenderns epok, som motsvarar det beräknade datumet för världens skapelse, motsvarar solnedgången på den julianska bakåtinterpolerade kalenderdatumet 6 oktober 3761 f.Kr. Det nya året börjar vid Rosh hashana, i judiska månaden Tishrei. Anno mundi 5782, eller AM 5782 (betyder det 5782:a året sedan världens skapelse) började vid solnedgången den 6 september 2021 på den gregorianska kalendern, där judiska nyåret Rosh hashana i den judiska kalendern infaller vid olika gregorianska datum varje år, 5 september-5 oktober. Den bysantinska kalendern Etos Kosmou, användes i Bysantinska imperiet, många kristna ortodoxa länder och i östligt ortodoxa kyrkan som baserades på Bibelns Septuaginta text. Den kalendern liknar i stort den julianska kalendern men firar nyår 1 september och årsräkningen Anno mundi utgår från världens skapelse enligt moseböckerna kl 18 (solens nedgång och tiden för kyrkoårets helgmålsringning) den 1 september 5509 f.Kr., vilket skulle göra år 2021 e.Kr. till det 7530:e året sedan världens skapelse. Den var kalendern som användes av östligt ortodoxa kyrkan från ca. 691 till 1728 i Konstantinopels ekumeniska patriarkat. "Ecumenical Patriarchate". Religious and Ethical Encyclopedia. Vol. 9., Athens, 1966. p. 778. Den var också den officiella kalendern av Bysantinska riket från 988 till 1453, av Kievrus och Ryssland från ca. 988 till 1700. Kalendern användes även i andra områden i det bysantinska inflytelseområdet som i Serbien, där den finns i gamla serbiska rättsdokument som Dušans lagbok från 1349, och hänvisas därför till som den serbiska kalendern likaså.
Skillnader i årtalen Medan båda kalendrarna sägs ha räknat antalet år sedan världens skapelse, ligger den främsta orsaken till deras skillnad 1 732 år, i vilken underliggande biblisk text som väljs, där jorden har skapats: 3761 f.Kr. baserat på den hebreiska Masoretiska bibeltexten (och den latinska Vulgata, 3777 f.Kr.) 5509 f.Kr. baserat på den grekiska Septuaginta bibeltexten
Det mesta av skillnaden ligger i numeriska avvikelser i genealogierna för de två versionerna av Första Moseboken. Patriarker från Adam till Terach, far till Abraham, sägs vara så mycket som 100 år eller mer äldre när de födde sin namngivna son i den grekiska Septuaginta än de var på latinska Vulgata,Vulgata 1 Mosebok 4, 5; 1 Mosebok 11, 4 eller hebreiska Tanakh.Tanakh 1 Mosebok 5; 1 Mosebok 11 Nettoskillnaden mellan de två stora släktforskningsmaterialet med Adam, i 1 Mosebok 4, 5, 10, 11, 22, 25, 29-30, 35-36 och 46 framåt från skapelsen till början av israeliternas existens som folk, är 1466 år (om man bortser från tvetydigheten "andra året efter syndafloden"), 85% av den totala skillnaden, se även om skapelseberättelser.
Det finns också skillnader mellan metoder för datering baserade på Bibelns text och modern akademisk datering av avgörande händelser som används för att kalibrera årtal, såsom förstörelsen av Salomons tempel där den hebreiska kalendern hänvisar till en kronologisk diskrepans mellan den rabbinska dateringen för förstörelsen av det första templet 423 f.Kr. (3338 AM)Rashi on Babylonian Talmud, Avodah Zara 9a; Seder hadoroth year 3338 AM och den akademiska dateringen av det 587 f.Kr.
Judisk tradition miniatyr|Inskriptionen över Bevis Marks Synagogue, City of London, ger ett år i Anno Mundi (5461) och Anno Domini (1701).
Bakgrund och sammanhang Grunden för judendomen är uttåget ur Egypten, Moses på Sinaiberget och de tio budorden, för att etableras genom Juda rike 930 f.Kr. och byggandet av Salomos tempel.
Babylon kom att utgöra centrum för utvecklingen av den judiska religionen, med mellanspel av Jerusalem, fram till medeltiden och synagogorna i Europa.
Etableringen i Babylon Babylonierna erövrade Juda rike omkring år 587 f.Kr. och då förstördes Salomos tempel vilket följdes av landsförvisning av majoriteten av judiska eliten under den babyloniska exilen, och plundring av de ceremoniella guldföremålen. Förbundsarken försvann och enligt en teori blev den gömd i Jerusalem med profeten Jeremias medverkan. Det byggdes inget nytt tempel i Babylonien under exilen då uppfattningen var att templet endast kunde ligga i Jerusalem. Detta ledde till att det religiösa bruket ändrades och bruket av synagogor uppstod.
I dessa synagogor uppstod de judiska akademierna i Babylon som var det judiska religiösa centret vid sidan av Jerusalem fram till medeltiden. Här skapades grunderna för den judiska religionens dokumentation.
Efter babylonierna Babylonierna erövrades 539 f.Kr. av det akemenidiska persiska imperiet. De judar som tagits till Babylon som slavar tilläts av storkungarna Kyros II och Dareios I återvända hem och de byggde upp Jerusalem och det andra templet igen från grunden (på den akemenidiska statskassans bekostnad).
En betydande del av lärda judar, med synagogor och akademier stannade dock kvar i Babylon i dryga 1000 år, som var sedan tidvis del av de hellenistiska Seleukidiska imperiet (kallas greker och Grekland i judiska skrifter), Rom, olika senare persiska stater och islamiska kalifat.
Därefter förblev det judiska samhället i Palaestina en lugn och fredlig del av det akemenidiska riket i 200 år fram tills 333 f.Kr. när perserriket föll till Makedonien under Alexander den store. De var sedan tidvis del av de hellenistiska Seleukidiska imperiet och Ptolemeiska Egypten (av judar vanligen refererade till som "grekerna", dvs inte dem i Grekland), tidvis en självständig stat efter Judas Maccabeus (syriska krigen) 164 f.Kr., fram tills de 6 e.Kr. övertogs av Rom och blev provinsen Iudaea. Seleukiderrikets tidräkning, även känd som "Anno Graecorum (AG)" eller Alexanders år användes.
Den talmudiska eran