Taliban (), av arabiskans pluralis av ṭālib (طالب) för "student", är en politisk-religiös väpnad islamistisk och pro-pashtunsk rörelse som grundades i Kandahar 1994 och behärskade merparten av Afghanistan åren 1996–2001 och återtog makten sommaren 2021.
Talibanrörelsen är en i huvudsak pashtunsk organisation som följer en fundamentalistisk form av islam, deobandism, som är en variant av sunniislam, i kombination med strikt hängivelse till pashtunwali, pashtunernas traditionella livsstil och kulturella normer. Talibanerna har sitt ursprung i de pakistanska flyktingläger som afghaner flydde till efter Sovjetunionens intervention i Afghanistan. Många medlemmar utbildades i ultrakonservativa madrassor, koranskolor, som är vanliga i Pakistan.Kamal Matinuddin: The Taliban Phenomenon, Afghanistan 1994–1997. Oxford University Press, (1999), sid. 21ff
Från 2016 är Haibatullah Akhundzada rörelsens andlige ledare.
Historia Ursprung Talibanerna har sin bakgrund i de religiösa krigare (mujaheddin) som bekämpade Demokratiska republiken Afghanistans regering och de sovjetiska styrkorna i landet från 1979 till kalla krigets slut. Den religiöst konservativa general Muhammad Zia-ul-Haq tog makten i en militärkupp i angränsande Pakistan år 1977 och fruktade att Sovjetunionen skulle invadera Baluchistan, så han sökte hjälp i Saudiarabien medan USA redan uppmuntrade det saudiska kungahuset att stödja väpnade upprorsgrupper i landet. Genom sina allierade Saudiarabien och Pakistan kunde USA bidra med signifikanta summor och med krigsmateriel till konflikten och general Zia-ul-Haq lät rusta upprorsmän i träningsläger som tillhandahölls av Inter-Services Intelligence. Mäktiga religiösa lärde i Saudiarabien uppmuntrade unga muslimer runtom i världen att fara till Afghanistan och föra heligt krig mot de ”gudlösa kommunisterna”,Thomas R. Mockaitis (2010).Osama Bin Laden: A Biography, ABC-CLIO. s.37 men förutom dessa utländska stridande fanns inhemska afghanska grupper av varierande ideologisk övertygelse men enade i motståndet mot regeringen och dess sovjetiska allierade.
I april 1992 kollapsade den tidigare kommunistiska regeringen i Kabul, religiösa krigsherrar tog makten och Islamiska staten Afghanistan bildades. Nästan omedelbart bröt afghanska inbördeskriget (1992–1996) ut, där Pakistan stödde fortsatt uppror mot den nya regeringen (främst genom Hezb-i-Islami),Neamatollah Nojumi. The Rise of the Taliban in Afghanistan: Mass Mobilization, Civil War, and the Future of the Region (2002 1st ed.). Palgrave, New York. olika grupper av nyss allierade krigsherrar tog upp vapen mot varandra, den redan försvagade statsapparaten fullständigt bröt samman och laglösheten spred sig över landet. Islamiska republiken Iran och Saudiarabien utnyttjade också maktvakuumet genom att stödja olika gerillagrupper i landet.
Det var i detta klimat då landet genomgick en total statskollaps som mulla Mohammed Omar i den sydliga staden Kandahar bildade en egen milis av 50 studenter (taliban) från pakistanska madrassor.Matinuddin, Kamal, The Taliban Phenomenon, Afghanistan 1994–1997, Oxford University Press, (1999), pp. 25–6 Det är omstritt i vilken mån initiativet var hans eget; det kan ha kommit från pakistanska regeringskretsar. Den australiensiske afghanistanexperten William Maley framhåller den pakistanske inrikesministern general Naseerullah Babar, den pakistanska underrättelsetjänsten ISI och indirekt den pakistanska preminärministern Benazir Bhutto som medansvariga för rörelsens uppkomst och initiala framgångar.
Rörelsen växte på några månader till över tack vare afghanska flyktingar som återvände från Pakistan. De fick stöd även av sekulära pashtuner som ville störta den tadzjikdominerade regeringen och återskapa en pashtundominerad stat, och tidigare kommunister från PDPA:s franktion Khalq medverkade inom talibanernas lilla flygvapen och artlilleri. Våren 1994 påbörjade Taliban sina första väpnade aktioner mot de genomkorrumperade lokala myndigheterna.
Talibanrörelsens nyckelpersoner under 1990-talet var afghaner, men rörelsen var inte en uttryck för nyvaknad afghansk tradition utan i hög grad ett redskap för pakistanska intressen. En mycket stor del av soldaterna var pakistanier – en uppskattning är att pakistanier deltog i kriget mellan 1994 och 1999. Pakistan bidrog också med stora mängder vapen och ammunition och tillhandahöll flygunderstöd för marktruppernas förflyttningar, och tillförlitliga källor anger också att höga pakistanska militärer var direkt inblandade i krigföringen.
Rörelsens kultur och värderingar utgick inte från traditionen på den afghanska landsbygden utan från den tolkning av denna tradition som gjorts av koranstudenter i flyktingläger, människor som själva inte varit en del av ett fungerande byliv. Den absoluta majoriteten var sunnimuslimska pashtuner, och många av dem var mycket fientliga gentemot Afghanistans etniska och shiamuslimska minoriteter.
Maktövertagande
thumb|right|180px|Talibansoldater i Herat 2001.
Under 1995 led talibanrörelsen flera militära nederlag mot Ahmed Shah Massouds styrkor varpå Pakistan ökade sitt militära och ekonomiska stöd. I september 1996 genomförde talibanerna ännu en offensiv mot huvudstaden, finansiellt uppbackade av Pakistan och Saudiarabien, och de styrande krigsherrarnas regeringstrupper besegrades och flydde norrut.Coll, Ghost Wars (New York: Penguin, 2005), 14. 27 september 1996 tågade talibanerna in i Kabul och utropade Islamiska emiratet Afghanistan. Man intog FN-basen i huvudstaden dit den förre kommunistiske presidenten Mohammed Najibullah hade tagit sin tillflykt, torterade honom, släpade honom bakom en bil på gatorna och hängde liket från ett trafikljus. Detta utlöste enorm internationell kritik mot talibanrörelsen. Inledningsvis hade de dock stöd av stora lager av den afghanska civilbefolkningen då de upprättade lag och ordning i ett krigshärjat och laglöst samhälle, fast stödet var mycket större hos pashtuner än hos etniska minoriteter.Encyclopedia of Islam and the Muslim world / editor in chief, Richard C. Martin, Macmillan Reference USA : Thomson/Gale, 2004 Krigsherrarna, varav många kom från etniska minoriteter, enade sitt motstånd mot talibanerna i Norra alliansen samma år och inbördeskriget fortsatte. Islamiska emiratet Afghanistan fick diplomatiskt erkännande av endast tre stater (Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten) och i FN fortsatte representanter för Islamiska staten Afghanistan (krigsherrarnas gamla regering) att företräda landet.
1996 anlände al-Qaidanätverkets ledare Usama bin Ladin till Afghanistan efter att ha kastats ut från Sudan och började uppmana världens muslimer till heligt krig mot dem han uppfattade som ”otrogna” både i västvärlden och i Mellanöstern, något som irriterade talibanledaren mulla Omar.Wright (2006), ss. 246–247, 287–288. Men med tiden förbättrades relationen mellan de två till den grad att mulla Omar gick emot en av sina mäktigaste utländska beskyddare, prins Turki bin Faisal av Saudiarabien, och vägrade att utlämna bin Ladin till saudierna.Wright (2006), ss. 288–289. Snart hade talibanerna ingått en allians med al-Qaida som fick nästintill fritt utrymme att träna i Afghanistan och använda landet som bas för operationer i utlandet. USA begärde att bin Ladin och andra al-Qaidamedlemmar skulle utlämnas till dem efter bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998, men talibanerna vägrade återigen.
I augusti 1998 anföll talibanerna staden Mazar-i-Sharif i norr, bas för den uzbekiske krigsherren Abdul Rashid Dostum, som hade stöd av angränsande Iran. Dostum hade föregående år beordrat en storskalig massaker på runt 3 000 tillfångatagna talibaner. Vid erövrandet av staden inledde talibanerna som hämnd en etnisk rensning på de huvudsakligen shiamuslimska hazarerna som utgjorde en stor del av stadens befolkning.Armajani, Jon (2012). Modern Islamist Movements: History, Religion, and Politics. Wiley-Blackwell. p. 48. . Tio iranska diplomater i staden dödades och Iran hotade att invadera Afghanistan och störta talibanerna, men efter internationell medling övergav man de planerna. Iran anklagade Pakistan för att aktivt ha deltagit i erövrandet av Mazar-i-Sharif.
År 2000 införde FN:s säkerhetsråd ett vapenembargo mot talibanerna och kritiserade öppet och direkt Pakistan för landets stöd till rörelsen. I kampen om kontroll över Afghanistan blandades snart även al-Qaida in och bin Ladin lät utländska krigare strida på talibanernas sida. al-Qaidas relation till talibanerna hade utvecklats till en slags "stat i staten".
USA:s ockupation och väpnat motstånd
Till följd av 11 september-attackerna i New York 2001 ställde Bushadministrationen ett ultimatum till talibanerna att omedelbart utlämna bin Ladin och andra al-Qaidamedlemmar man menade var inblandade samt ge amerikanska inspektörer full tillgång till al-Qaidas träningsläger. Talibanernas utrikesminister liksom deras ambassadör i Islamabad fördömde attentaten men krävde ”övertygande bevisning” av USA för att agera mot bin Ladin och att det endast kunde vara tal om att ställa honom inför rätta i en afghansk domstol.http://edition.cnn.com/2001/WORLD/europe/09/11/trade.centre.reaction/Burns, John F. "Pakistan Says Taliban Demands Evidence That Bin Laden Is Tied to Attacks." The New York Times. 2001-09-18"US resolute on Bin Laden hunt FN:s säkerhetsråd utfärdade två resolutioner (resolution 1368 och 1373) som krävde att alla länder skulle utöka samarbetet med att bekämpa terrororganisationer.United Nations S.C. Res. 1368, September 12, 2001; S.C. Res. 1373, 2001-09-28. Nato däremot proklamerade att USA hade utsatts för en krigshandling.Statement by the North Atlantic Council, September 12, 2001, in Press Release 124. 22 september 2001 drog Saudiarabien och Förenade arabemiraten tillbaka sitt diplomatiska erkännande av talibanerna som Afghanistans legitima regering. Den 4 oktober meddelade talibanerna att de kunde överlämna bin Ladin till Pakistan, om han ställdes inför rätta i en shariadomstol, men Pakistan blockerade erbjudandet.Bishop, P., Pakistan blocks bin Laden trial, The Daily Telegraph, 2001-10-04. Also known in print as "Pakistan halts secret plan for bin Laden trial". Den 7 oktober erbjöd talibanerna sig att ställa bin Ladin inför rätta själva i en shariadomstol om USA tillhandahöll bevis, men Bushadministrationen vägrade förhandla om sitt ultimatum.
Samma dag, den 7 oktober 2001, inleddes invasionen av Afghanistan av USA med allierade inklusive Norra alliansens krigsherrar. Målet var inte bara att förstöra al-Qaidas träningsläger i landet utan också att bekämpa talibanrörelsen i landet. Talibanrörelsen drevs tillfälligt under jorden till följd av invasionen.
Rörelsen bekämpade den nya afghanska regeringen och ISAF-styrkorna, som höll den kvar vid makten. Den 15 april 2012 meddelade talibanerna att man påbörjat sin årliga våroffensiv. Offentliga byggnader i Kabul och i tre av landets provinser anfölls. Regeringskällor anklagade även talibanernas allierade i Haqqani-nätverket för inblandning i attackerna.
2007 gick ett antal islamistiska rebellgrupper i nordvästra Pakistans stamområden, vid gränstrakterna mot Afghanistan, samman till Tehreek-e-Taliban Pakistan. Dessa pakistanska talibaner har visst samarbete med talibanerna i Afghanistan. Båda domineras av etniska pashtuner och båda håller fast vid traditionella värderingar enligt pashtunwali samt sunnimuslimsk puritanism, men de skiljer sig annars historiskt och politiskt på flera sätt.
2018–2019 Under 2018 var talibanerna den terrorgrupp i världen som dödade flest människor, enligt Vision of Humanity 6 103 personer.