Borsilikatglas är ett glas som förutom kiseldioxid även innehåller dibortrioxid. Glaset är syraresistent och klarar uppvärmning utan att spricka. Materialet används ofta till utrustning i laboratorier, kaffebryggare, optik och glasfiber.

Egenskaper och användning Borsilikatglas har sitt namn på grund av sin inblandning av dibortrioxid, som vanligen utgör 12–13 procent och tillförs som borax eller borsyra. Dibortrioxiden är själv färglös och glasartad, och den tillverkas genom att borsyra upphettas.

Kiseldioxiden och dibortrioxiden verkar tillsammans som glasbildare, genom att bilda ett boratsilikatskelettHägg, op.cit. sid 604. som fungerar som stomme i glaset.

Resistens Glaset har en väldigt låg temperaturutvidgningskoefficient på 3,3⋅10−6 K−1, vilket ungefär är en tredjedel av kisel-sodaglas – ”vanligt hushålls- eller fönsterglas”. Därför tål detta glas uppvärmning utan att spricka. Genom sina termiska egenskaper måste borosilikatglass tillverkas vid högre temperaturer än det vanliga kalk-sodaglaset.

Borsilikatglas används ofta till laboratorieutrustning, kaffebryggare och dylikt. Vidare är borsilikatglas mycket syraresistent, och det angrips i stort sett bara av vätefluorid och koncentrerad fosforsyra (samt starka baser).

Optik och fiber Borsilikatglas har ett brytningsindex på 1,51 till 1,54. Glastypen BK7 har ett Abbetal på 64,17, vilket gör det till ett kronglas med låg kromatisk aberration. BK7 används även för optik som teleskop och mikroskop.

Med en något lägre halt av borat (5–9 procent) används borsilikatglas i glasull och glasfiber. Här bidrar dibortrioxiden till att öka viskositeten så att glasfiberdragning blir möjlig.Industrimineral, Statens offentliga utredningar, 1977:75, sid. 217 (221/490).

Historik Fram till slutet av 1800-talet var kalk-sodaglas (silikatglas) och blyglas de två glastyperna som tillverkades. Glas med ett innehåll av bor hade framställts sedan medeltiden, fast utan vetenskaplig exakthet.

Sommaren 1893 tillverkade den tyske glastillverkaren Otto Schott från Jena för första gången borsilikatglas mer noggrant, för användning i laboratorieutrustning, efter att sedan början av 1880-talet ha utvecklat glasmetoden tillsammans med sina kollegor Ernst Abbe och Carl Zeiss. 1881 upptäckte Schott att ett glas med inblandning av bor (från tvättmedelspreparatet borax) blev fritt från orenheteter, och under årtiondet utvecklade Schott, Abbe och Zeiss tillsammans en mängd olika glastyper.

Schotts uppfinning blev internationellt ledande inom högprestandaglas för bruk på laboratorier och inom optik, och det blev känt Jenaer Glas. Glaset säljs sedan 1943 under produktnamnet Duran. Användningsområdet var här även optik, termometrar och glas i fotogenlampor.

Andra typer av borsilikatglas marknadsförs under ett stort antal olika namn. Detta inkluderar Duran och Pyrex, där det senare först tillverkades av Corning 1915. Corning försökte kopiera det patentskyddade glaset från Jena – detta var svårare att köpa in under första världskriget – och utvecklade resultatet för användning i ugnssäker matlagningsutrustning. Andra varumärkesnamn är Borosil (tillverkat i Indien sedan 1962), Simax, Supertek och Suprax.

Galleri

Se även Turmalin

Kommentarer

Referenser Noter

Allmänna källor Bekir Karasu et al., 2020, Past and Present Approaches to Borosilicate Glasses i El-Cezerî Journal of Science and Engineering 7:2 sid. 940-969.

Kategori:Glas