Prins Oscar-klassen var en klass av linjeskepp i svenska Kungliga flottan. Klassen bestod av tre fartyg: Prins Oscar, Gustav den Store och Skandinavien. Skeppen byggdes på örlogsvarvet i Karlskrona och sjösattes under perioden 1830–1860. De förde en bestyckning av 76 kanoner av olika storlekar, varav de grövsta stod uppställda på två täckta batteridäck.
I likhet med andra svenska linjeskepp byggda under fredsperioden efter 1814, fick Prins Oscar-skeppen ganska händelsefattiga livsförlopp. Fartygen var mycket sällan rustade, utan låg mestadels förtöjda vid Karlskronavarvet eller användes som kadettfartyg på redden. Det enda tillfälle skeppen krigsrustades var sommaren 1854, då de mobiliserades som en led i den höjda svenska beredskapen under Krimkriget, mellan Ryssland och Frankrike-Storbritannien 1853–1856. Gustav den Store tjänstgjorde som övningsfartyg på Karlskrona redd, medan Prins Oscar ingick i en svensk-norsk neutralitetseskader, som kryssade i Östersjön från april till juni 1854. När Skandinavien sjösattes i november 1860 hade den snabba utvecklingen av sjökrigsmaterielen, främst byggandet av ångdrivna pansarfartyg i utländska mariner, gjort henne omodern. På 1860-talet planerade man att bygga om skeppet till ett pansarklätt tornfartyg, men förslaget kom inte till utförande.
Gustav den Store och Prins Oscar ströks ur flottans rullor 1868 respektive 1869, och slopades i början av 1870-talet. Efter att ha legat i malpåse sedan 1876 utrangerades Skandinavien 1884. Hon höggs upp på Karlskrona örlogsvarv samma år. Linjeskeppens snidade galjonsfigurer togs tillvara då skroven slopades. Skandinaviens och Gustav den Stores finns nu utställda i galjonshallen på Marinmuseum i Karlskrona, medan Prins Oscars förvaras i samlingarna på Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Bakgrund
Den strategiska bakgrunden miniatyr|203x203px|Karta över Europa efter Wienkongressen 1815 med den svensk-norska unionen i grönt. Napoleonkrigen 1803–1815 förde med sig enorma politiska förändringar i Europa. För Sveriges del innebar förlusten av den östra riksdelen Finland 1809 en nationell katastrof, liksom en radikal ändring av landets strategiska läge. Då det inte längre fanns några besittningar på andra sidan Östersjön, var det inte uppenbart livsviktigt att ha en högsjöflotta, som kunde hålla vägarna över havet öppna. Även det militära hotet mot Sverige hade mattats av. De första två decennierna efter 1815 genomförde flera stater i Europa kraftiga reduceringar av sina arméer och flottor. Av Sveriges grannländer vid Östersjön hade Danmark förlorat hela sin flotta, i samband med Storbritanniens anfall mot Köpenhamn 1807. Rysslands Östersjöflotta hade under Finska kriget 1808–1809 knappast visat sig överlägsen den svenska, och Preussen förfogade inte över några sjöstridskrafter av betydelse.
Den förändrade hotbilden till trots inledde Sverige i slutet av 1810-talet en modernisering av sin örlogsflotta. Sedan en 1809 antagen flottplan visat sig för ambitiös för flottans anslag, tillsatte riksdagen i september 1816 en kommitté för att utreda flottans fartygsbehov. Kommittén framlade följande år en reducerad flottplan som sträckte sig till 1855. Enligt denna skulle örlogsflottan i framtiden ha en kärna av 12 linjeskepp, vardera med en bestyckning av 74 kanoner, understödda av sex större och fyra mindre fregatter. Inom ramen för det fastslagna flottprogrammet påbörjades under åren 1817–1826 fyra nya linjeskepp, och ytterligare sex färdigställdes eller gick igenom stora reparationer.
Finansiering
1819 påbörjades det andra av flottans 74-kanonersskepp, vilket döptes till Prins Oscar. Den ekonomiska situationen i Sverige var emellertid ansträngd åren kring 1820, och det klagades allmänt över ett högt skattetryck och höga försvarskostnader. Samtidigt hade stora delar av flottans anslag gått åt till kostsamma reparationer av existerande skepp, varför endast små medel återstod till nybyggnationer. För att möjliggöra ett fortsatt byggande av linjeskepp, beslutade riksdagen 1825 att sälja ett antal äldre örlogsfartyg, tre linjeskepp och fyra fregatter, till Storcolombia och Mexiko, med handelshuset Michaelson & Benedicks som mellanhand. De sydamerikanska staterna hade för avsikt att använda fartygen i det pågående självständighetskriget mot moderlandet Spanien.
Försäljningen var attraktiv för flottan, eftersom den tänkta vinsten med god marginal översteg kostnaderna att ersätta de fartyg som sålts. Delvis under intryck av skeppshandeln beviljade riksdagen samma år medel till ytterligare två linjeskepp. Fartygen, namngivna Gustav den Store och Skandinavien, var lätt modifierade versioner av Prins Oscar och började byggas den 17 juli 1825. Det fanns även planer att stapelsätta ett fjärde 74-kanonersskepp under 1826.
Konstruktion Linjeskeppen utgjorde ännu i början av 1800-talet stommen i Europas örlogsflottor. Namnet linjeskepp kommer av den så kallade linjetaktiken, vilket var det förhärskande stridssättet inom europeisk sjökrigföring från 1600-talets mitt till och med Första världskriget. Taktiken innebar att amiralerna grupperade sina fartyg i räta stridslinjer för mot akter, så att batteridäckens kanoner kunde få fritt skjutfält. Målet var att sänka motståndarens linjeskepp eller göra dem manöverodugliga, genom att skjuta sönder segel och rigg. Linjeskeppens främsta uppgift var att bekämpa andra linjeskepp, men de kunde också användas till att upprätthålla blockader av fiendens hamnar, samt för kustbombardemang och trupptransporter. De allra största linjeskeppen var tredäckarna, vilka var veritabla artilleriplattformar beväpnade med över 100 kanoner. Sverige byggde av tradition mindre linjeskepp än stormakterna, på grund av de speciella krav för storlek och djupgående som ställdes i Östersjön. Den svenska linjeskeppsflottan bestod vid denna tid uteslutande av tvådäckare med 75–85 kanoner.
Skrov miniatyr|200x200px|Inredningsritning av Gustav den Store utförd i Karlskrona 1858. Sjöhistoriska museet. 1800-talets linjeskepp skilde sig enbart i vissa avseenden från sina föregångare på 1700-talet. Skrovets konstruktion, riggen och artilleriets uppställning på batteridäcken, var i stort sett oförändrad. 1800-talets skepp hade dock skarpare bogar, och diagonalförbindningar av järn mellan spanten, för att minska riskerna för kölbrytning i hårt väder. Till dimensionerna var linjeskeppen i Prins Oscar-klassen i stort sett snarlika. Prins Oscar och Gustav den Store var 51,3 meter långa, 14,2 meter breda och hade ett djupgående på 6,5 meter. Skandinavien var 2,3 meter längre än de övriga (53,6 meter), men hade samma bred och djupgående. Skandinavien och Gustav den Store hade något större deplacement än Prins Oscar: 2 370 ton i jämförelse med systerfartygets 2 290 ton. Skroven byggdes av ek, vilket var det träslag som lämpade sig bäst för skeppsbyggeri, tack vare av sin hårdhet och motståndskraft mot röta. För att skydda bordläggningsvirket från skeppsmask, var kölarna försedda med en förhydning av tunn kopparplåt.
Fartygen hade sex nivåer, varav fem däck. Längst ned i skroven under vattenlinjen låg hålskeppet, där förråd av proviant och ammunition var belägna. Ovanför detta låg trossdäcket, vilket delvis hade samma funktion. Därefter kom skeppets två batteridäck. Det var här huvuddelen av fartygsartilleriet stod uppställt. Batteridäcken löpte längs linjeskeppens hela längd från för till akter, och hade sammanlagt 58 kanonportar längs bredsidorna. Ovanför det översta kanondäcket låg ett väderdäck, som var skeppens högsta genomlöpande nivå. Väderdäcket övertäcktes i aktern av ett hytt, vilket började strax för om kryssmasten och tog slut vid akterspegeln. Här inrymdes bl.a. fartygschefens kajuta samt hytter för befälet. Mellan hyttdäcket och galjonen reste sig en kraftig reling (brädgång), krönt med bastineringar. Inuti dessa hade delar av manskapet sina kojer.
Bestyckning
Pjästyper och fördelning på skeppen Under perioden fram till cirka 1860 var den mynningsladdade, slätborrade gjutjärnskanonen alltjämt sjöartilleriets huvudvapen. En kanon klassades efter vikten på projektilen den sköt, en vikt som angavs i skålpund (0,425 kg). Vid periodens början förde linjeskeppen en tämligen brokig och ostandardiserad bestyckning, med kanoner av flera olika storlekar. De minsta pjäserna kunde ha en kulvikt på 6 pund (2,5 kg) och de största en kulvikt på 24 pund (10 kg) eller 30 pund (13 kg). Därutöver fanns medelstora kanoner med en kulvikt på 18 pund (8 kg). Vid sidan av de vanliga kanonerna fanns karronader. Detta var en typ av lätt artilleripjäs med grov kaliber och kort eldrör, konstruerad att användas på korta avstånd. Av stabilitetsskäl ställdes de tyngsta pjäserna upp på det nedersta batteridäcket, de medeltunga på det övre och de lättaste på halvdäcket i aktern. Här placerades även karronaderna. vänster|miniatyr|200x200px|7 tums bombkanon m/1840 på lavett. Armémuseum. Linjeskeppen i Prins Oscar-klassen var konstruerade att föra en beväpning av 74 kanoner, men kom i praktiken att bära 76 pjäser. Prins Oscar var bestyckad med 58 stycken 24-pundare, 6 stycken 6-pundare och 12 stycken 24-pundiga karronader. Gustav den Store förde 28 stycken 24-pundare, 28 stycken 18-pundare, 10 stycken 6-pundare, samt 10 karronader. Skandinaviens bestyckning var mer enhetlig än systerfartygens, och utgjordes av 66 stycken 24-pundiga kanoner, understödda av tio karronader. Denna beväpning kom emellertid, på grund av den utdragna byggnadstiden, aldrig att bli installerad ombord.
På 1840-talet gjordes linjeskeppens beväpning mer enhetlig. 1831 infördes ett gemensamt kalibersystem inom både armén och flottan. Systemet omfattade kalibrarna 3, 6, 12, 18, 24 och 30 pund. Varje kaliber delades in i tre klasser beroende på eldrörets längd: lång, kort och medium. Den vikt som sparades gjorde det nu möjligt att bära kanoner av samma kaliber på samtliga batteridäck, utan att fartyget riskerade att kapsejsa. Det reducerade antalet kalibrar förenklade också ammunitionsförsörjningen.
När Prins Oscar och Gustav den Store mobiliserades under Krimkriget 1854, var de bestyckade med 66 respektive 68 kanoner. På Prins Oscar hade antalet 24-pundare minskats till 32 och 22 stycken 30-pundare tillkommit. Fyra av karronaderna var borttagna. I deras ställe installerades fyra stycken 7 tums bombkanoner, dvs. kanoner avsedda att avlossa spränggranater. På Gustav den Store ökades antalet 24-pundare till 52, medan 18- och 6-pundarna avfördes, och fyra bombkanoner tillkom. 1855 angavs Skandinavien vara bestyckad med 62 kanoner: 58 stycken 30-pundare och fyra bombkanoner. Inte heller dessa pjäser fördes någonsin ombord på skeppet.
Pjäshantering och ammunition miniatyr|284x284px|Skrå till 30-pundig kanon, bestående av rundkulor av järn upplagda kring en järnstomme, omsurrade med svartmålad segelduk. Marinmuseum. Kanonerna laddades genom att en kardus (påse av tyg eller papper) fylld med svartkrut fördes in i eldröret. Därefter kom en förladdning, sedan själva projektilen och slutligen ännu en förladdning för att hålla det hela på plats. Ett antändningsrör av metall med en laddning finkalibrigt krut placerades i kanonens fänghål, som stod i förbindelse med eldrörets kammare längst bak i pjäsen. Över fänghålet satt ett kanonlås försett med en hane av slaglåstyp. För att avfyra kanonen ryckte en besättningsman i en lina (fyrsträng), vilket gjorde att hanen slog ned på metallröret, som via en tändhatt antände krutet i fänghålet och avlossade pjäsen. Ifall låset inte fungerade eller blev skadat, kunde avfyrningen ske med hjälp av en luntstake kring vilken en brinnande stubintråd, lunta, satt virad. Efter varje skott kyldes eldröret av med vatten och loppet drogs rent med en viskare, en skaftförsedd träcylinder täckt med skinn av får eller svin.