Folkmordet på hazarer genomfördes på 1890-talet i Afghanistan, under ledning av emiren Abdur Rahman Khan. Den afghanska centralmakten ville utvidga sin kontroll av landets hazardominerade områden och stärka pashtunernas och sunniislams dominans i landet. Emiren hade stöd av Brittiska imperiet som i honom såg en stark allierad i gränsområdet mot Ryssland.

Resultatet av folkmordet blev en halvering av den hazariska befolkningen, ett stort tagande av slavar, fördrivning/landsflykt av många hazarer samt en förstärkt hazarisk identitet hos de överlevande.

Bakgrund Hazarer är ett folk av mongoliskt eller turk-mongolisk härkomst. De talar en variant av persiska (dari) och är sedan lång tid vanligtvis shiamuslimer. I mitten av 1700-talet var de organiserade i ett stort antal självständiga och delvis rivaliserande stammar och bodde i stora delar av det idag är Afghanistan. Durranimperiets förste härskare Ahmed Shah Durrani (1747–1772) fördrev en stor del av dem från det bördiga området kring Kandahar, gav deras jord till sina pashtunska anhängare och förvisade hazarerna till bergstrakterna i centrala Afghanistan. De som stannade kvar förvandlades till jordlösa arbetare eller fotsoldater i imperiets arméer. På så sätt skapade staten en situation där klassposition och etnisk identitet drevs till att sammanfalla.

Emiren Dost Muhammed (1826–1863) förde en liknande politik. Pashtunska ledare gavs rätten till beskattning av hazariska områden och tog ut höga skatter både till sig själva och till centralmakten, vilket utmanade de hazariska hövdingarnas inkomster och kontroll. Dost Muhammed lyckades dock inte ta full kontroll över landets inre bergiga delar, Hazarajat, som efter omflyttningarna utgjorde hazarernas kärnområde. miniatyr|En grupp hazarer cirka 1879.

Hazarerna under Abdur Rahmans första regeringstid miniatyr|Emiren Abdur Rahman Khan. 1880 blev Abdur Rahman Khan emir över Afghanistan. Då bodde ungefär 132 000 shiamuslimska hazarfamiljer i Hazarajat. Dessutom fanns där hazarer som var sunnimuslimer. De livnärde sig främst på jordbruk och hade en intern klasstruktur med jordägare, bönder och hantverkare. Hazarerna tillhörde en mängd olika klaner och stammar som bodde i olika dalgångar och ofta låg i fejd med varandra. Det afghanska rikets viktiga städer Kabul, Herat och Kandahar låg utanför hazarernas område. Centralmakten hade begränsad tillgång till området, och hazarernas ledare gjorde vad de kunde för att minimera inblandning i lokalsamhällenas liv.

Vissa av hazarernas hövdingar stödde Abdur Rahman när han blev emir och deltog i krigståg mot andra tronpretendenter och grupper, medan andra tvärtom stödde hans motståndare. När Abdur Rahman slagit ned sin släkting Ishaq Khans uppror i norr 1888 straffades de hazariska klaner som stött rivalen med att förlora sin jord och tvingas flytta till olika ställen runt om i landet.

Under 1880-talet lät emiren bygga en väg från Kabul till Herat, genom hazarenas område, vilket gjorde det lättare att nå dem och utmäta skatter. När stamhövdingar försökte göra uppror utnyttjade han oenigheterna mellan olika hazarstammar för att slå ned dem. År 1886 betalade alla hazarer skatt på sin jord och boskap och avgifter för giftermål, men i olika hög grad beroende på närheten till Kabul.

Kriget mot hazarerna 1891–1893

Emirens förberedelser för krig Ekonomin i Abdur Rahmans afghanska rike byggde på två viktiga inkomstkällor. Den ena var stora bidrag från regeringen i Brittiska Indien, som var mån om att ha en stabil allierad i gränsområdet mot Ryssland. Den andra kom via utplundring av befolkningen i det egna landet, något som antropologen Louis Dupree beskrivit som "intern imperialism".Louis Dupree: Afghanistan (1980) s. xix citerad i Ibrahimi 2022 s. 64

1887 hade Rahman uppnått full kontroll över de pashtunska områdena i söder och Turkestan i norr. Han initierade då en ingående kartläggning av Hazarajat, vad gäller områdets geografi och stambefolkningens politiska, sociala och militära förhållanden och dynamik. Men utgångspunkt från detta planerade han en fullskalig militär operation mot området.

År 1890 placerade Rahman den framgångsrika generalen Abdul Qudus Khan som guvernör i Hazarjats centralort Bamiyan. Qudus Khan försågs med långtgående befogenheter och en stor militär styrka. miniatyr|Hazariska hövdingar från Behsud. Foto från cirka 1879.

Attacken mot hazarerna i Uruzgan Hazarerna i den nuvarande Uruzgan-provinsen i södra Hazarajat hade bibehållit en relativt stor självständighet, och deras område hade börjat benämnas Yaaghistan – rebellernas land. 1890 tog Abdur Rahman hjälp av en allierad hazarisk hövding och övertygade hazarerna i Uruzgan att underkasta sig emirens styre och acceptera att han tillsatte en guvernör.

Hazarerna accepterade att betala skatt till Kabul men begärde att få betalningen uppskjuten till nästa år. Regeringen svarade med att våren 1891 skicka en truppstyrka på 10 000 man till Uruzgan, utan att hazarerna gjorde något större motstånd. Regeringstrupperna fick order om att avväpna hazarerna, och deras ledare fängslades och fördes till Kabul.

Regeringstruppernas avväpning av Uruzgans hazarer innefattade inte bara att beslagta vapen, utan även en mängd övergrepp. Hazarbefolkningen utsattes för utpressning, fick sina egendomar och jordar beslagtagna och tillfångatogs som slavar. Både vanliga soldater och de militära ledarna deltog i plundringen, som gick så långt att den riskerade att underminera regeringstruppernas disciplin och sammanhållning. Operationens högste ledare Abdul Qudus Khan tog personligen flera hövdingadöttrar som tjänare och konkubiner.

Hazarernas revolt 1892–1893 Övergreppen och kränkningarna i Uruzgan fick många hazarer att vilja gripa till vapen mot regeringstrupperna. Det första upproret utlöstes av att pashtunska soldater trängde sig in i en hazarisk ledares hem, våldtog ledarens hustru och torterade och dödade honom. Stammens medlemmar stormade då militärens garnison och återtog de vapen som samlats in från hazarerna.

Detta blev det första i en serie uppror som snart spred sig från Uruzgan till andra hazariska områden. Hazariska stamledare som tidigare bekämpat varandra enades, och även sådana som dittills stött Abdur Rahman deltog. Vid ett gemensamt möte sammankallat av de båda stamhövdingarna Sardaar Muhammad Azim Beg och Qazi Muhammad Askar beslutade de att inleda ett fullskaligt krig för att störta regeringen i Kabul. Detta kan ses som det första exemplet på storskalig etnisk mobilisering i Afghanistans moderna historia.

I april 1892 påbörjade Abdur Rahman en stor och samordnad invasion av Hazarajat. Den reguljära armén bestod av 40 000–50 000 soldater till fots och till häst och hade stöd av ett antal brittiska rådgivare. Dessutom deltog ungefär 100 000 civila krigare som samlats från hela landet.

Abdur Rahman mobiliserade den övriga befolkningen mot hazarerna, som om det handlat mot ett krig mot en yttre fiende. Han tog fasta på den religiösa motsättningen mellan de shiamuslimska hazarerna och den sunnimuslimska majoritetsbefolkningen och beordrade mullor och predikanter att mana till heligt krig mot de otrogna. Han hänvisade också till etniska skillnader mellan pashtuner och hazarer, så att även sunnimuslimska hazarer sågs som fiender. Dessutom utlovade han land och hazariska slavar till dem som deltog i kriget. De som hörsammade uppmaningarna och sände soldater var framför allt landets pashtunska stammar, och speciellt de pashtunska nomader som ville få tillgång till Hazarajat som betesmark.

Regeringsarmén fick snart övertaget i kriget. De dödade både dem som gjorde motstånd och dem som gav upp, och även hazarstammar som var lojala mot emiren blev drabbade. Hazarerna fördrevs från sina hem, massakrerades eller tillfångatogs och såldes som slavar. Det finns vittnesmål om att emiren lät bygga torn av dödade hazarers huvuden för att avskräcka andra från att göra uppror. I augusti hade de viktigaste områdena intagits av regeringsarmén. Emiren gav order om att hazarerna skulle avväpnas och omvändas till sunnislam. I praktiken blev detta en officiell sanktionering av urskillningslöst dödande och förstörelse. Emirens trupper förstörde metodiskt vattenkanalerna, husen, träden och de växande grödorna i de byar de intog, och tog mängder av människor som slavar.

Våren 1893 gjorde hazarerna ett nytt upprorsförsök. Detta slogs dock snabbt ned, och dess ledare tillfångatogs och skickades till Kabul.

Folkmord Kriget och Abdur Rahmans fortsatta politik mot hazarerna innebar att en mycket stor del av befolkningen dödades eller fördrevs. Staten bedrev därefter en aktiv politik för att förstöra grunden för hazariskt samhällsliv och kultur, och ersätta detta med pashtunsk kultur och dominans. Denna attityd har lett till att en rad nutida auktoriteter bedömt handlingarna som folkmord och krävt att detta ska erkännas internationellt.

Krigets omedelbara effekter Kriget och regeringstruppernas övergrepp mot civilbefolkningen innebar en katastrof för hela det hazariska samhället. Människor dödades genom våld och av svält när deras försörjningsmöjligheter förstördes. Tiotusentals tillfångatogs och såldes som slavar, och ännu fler flydde till grannländerna. Hur många som drabbades är mycket svårt att uppskatta. Flera källor nämner en siffra på cirka 60 procent av den hazariska befolkningen, vilket motsvarar cirka 80 000 familjer, men man är oeniga om siffran gäller dem som dödades eller om även de fördrivna inkluderas.

Mycket av försörjningsmöjligheterna i Hazarajat förstördes när invasionsarmén trampade ned sädesfält, dödade boskap, högg ned trädplanteringar och brände byar. När området tömdes på människor kollapsade ekonomin för dem som blev kvar. Några år efter kriget kunde emirens guvernörer i området konstatera att det helt enkelt inte gick att pressa fram någon betalning av skatt, eftersom stora delar av landet låg öde.

Fortsatt folkmordspolitik efter kriget Under åtskilliga år efter kriget genomförde Abdur Rahman en rad åtgärder som syftade till att förstöra hazarisk identitet och kultur. Stora landområden som ägts och bebotts av hazarer skänktes till pashtunska nybyggare. Enbart i provinsen Uruzgan placerades 16 000 pashtunska familjer på tidigare hazarisk mark. Pashtunska nomader (kuchi) fick fri tillgång till betesmark inom Hazarajat. Hazarerna förbjöds äga hästar och vapen och kunde därmed inte försvara sin mark.

Sexuellt våld mot hazariska kvinnor användes som ett vapen i kriget, och kvinnornas anhöriga män tvingades se på när de våldtogs under hot om att själva bli dödade. Tusentals kvinnor togs som slavar av invasionsarméns soldater eller tillfångatogs för att säljas på slavmarknader i Kabul eller i Indien. Hövdingarnas döttrar reserverades för arméns officerare och andra makthavare. Många kvinnor tog sina liv i skam eller av rädsla. Efter kriget fortsatte statens soldater och skatteindrivare att tillfångata hazariska kvinnor och barn och sälja dem som slavar. De hazariska familjer som inte kunde betala skatt kunde i stället tvingas lämna ifrån sig familjemedlemmar som slavar. Slavhandeln uppmuntrades av Abdur Rahman, som tog ut skatt på försäljningarna. Efter en tid var det vanligt att pashtunska familjer i alla delar av landet hade hazariska slavar.

Ett viktigt led i förstörelsen av hazarernas kultur var att eliminera deras ledare. Efter regeringsarméns slutliga seger i augusti 1893 fick armén order att söka upp och tillfångata den hazariska eliten. Tusentals jordägare, stamhövdingar och religiösa ledare fick sina hem förstörda, deras mark beslagtogs och de och deras familjer tvingades flytta till andra delar av landet. En ny våg av sådana arresteringar gjordes 1884, och många avrättades för landsförräderi.