1970-talets mode i Sverige kom att vara rått och tvekande, i kontrast till 1960-talets idealistiska utopi. Med ett nyhetsflöde bestående av Vietnamkriget, den misslyckade Apollo 16-rymdfärden och Watergateaffären förändrades mode-idealet. Mot slutet av 1960-talet växte en misstro mot statsmakter och myndigheter i Europa och USA. Även den militanta feminismen kom att prägla modet under 1970-talet.
Bakgrund miniatyr|375x375px|Fröken Sverige 1970 på Domus, ett av Kooperativa Förbundets varuhus Från 1968 till 1976 var jeans det mest populära modeplagget i Sverige. 1970-talet ses inte som modets bästa tid i landet. Det påverkades signifikativt av att det rådde en textilkris i västvärlden. Trots detta kom en del experimentlusta in i 70-talets mode. Möjligtvis ledde textilkrisen till att den svenska designen under 1970- och 1980-talet väldigt sällan tilläts bli djärv. Kläderna skulle istället passa många, vilket resulterade i att de anpassades för att bli tillräckligt moderna, snygga och till ett pris som ansågs lämpligt. Därför växte även lågprismodet under 1970-talet, då företag som H&M, Kappahl och Lindex gynnades av intresset för enkla kläder till ett lågt pris. Modet hade inga regler, vilket bidrog till att trenderna varierade under årtiondet. Att bära ett par jeans och en vit T-shirt ansågs inte vara några konstigheter. Den formella stilen, disco och punk var några av de varierande trenderna som utmärkte sig i 1970-talets klädstil. Den formella stilen uppstod bland kvinnor eftersom de började arbeta på samma arbetsplats som män. Billigt, bekvämt, lättskött och massproducerat slog igenom och den individuella stilen tog fart. Second hand och egensydda kläder var även populärt. Denim i alla former i jacka, kjol, byxa eller skjorta var en självklarhet för alla modemedvetna.
KF:s basgarderob Att basplagg var populärt under 1970-talet berodde bland annat på KF:s basgarderob. Kooperativa Förbundet (KF) uttryckte sin oro kring modets utveckling under sin konsumentkongress år 1971. Kongressens motionskatalog tog upp en önskan om basgarderob med tidlösa kläder som gick att kombinera. Kooperationen skulle motverka extrema modetrender genom förslaget. Uppgiften för designerna var att skapa funktionella plagg. Denna uppfattning hade inte alla designer, vilket gjorde att experimentlusta medföljde 1970-talet i viss utsträckning. När KF:s garderob lanserades under hösten 1972 blev den uppmärksammad. Kollektionen för kvinnan hette "Vinetta bas" och omfattade nio plagg; skjortklänning, västklänning, klänning med kort ärm, ärmlös klänning, kjol, långbyxa, knapplös klänningsjacka, skjortjacka och skjortblus. Endast ett par byxor fanns i kollektionen vilket visar på att byxan ännu inte hade etablerats bland det kvinnliga modet. År 1976 hade intresset för basgarderoben minskat.
Kvinnligt mode miniatyr|Platåsko från 1974-75 tillverkad vid AB Haga skofabrik i Örebro|241x241px|vänster Kvinnligt mode var under 1970-talet till viss del experimentell. Minikjolarna var såpass korta att de låg som ett bälte på kvinnorna som bar dem. Hotpants blev även mer populärt under årtiondet. Hotpants är en form av minishorts och under dem bar man ofta svarta strumpbyxor. Dessa doldes under maxi-kjolar och kappor. Kvinnor började bära en varierad blandning och skapade maxi- och midi-kjolar för de tillfällen då hotpants och mini-kjolar inte var lämpliga. Platåsulorna var populära från 1972 och var först sandalmodeller med höga breda klackar. Dessa övertogs mot mitten av sjuttiotalet med sulor som var ca 7-8 centimeter höga. Platåerna kunde vara så höga som 12 centimeter. På 1960-talet fanns det begränsade valmöjligheter av byxmodeller för kvinnor. En kvinna förväntades bära kjol eller klänning och det fanns till och med restauranger och nattklubbar med förbud mot byxor på kvinnor. Under 1970-talet förändrades detta och byxan började etableras som ett trendigt plagg. I Sverige lanserades Alla stjärtars byxa 1972 och gjorde en succéartad debut. Bakom byxan stod företaget Martinette. Byxan var Form Cut och syddes i tre figurserier: långsmal, normal och rundkort. Plagget gavs namnet "Alla stjärtars byxa" på grund av de 24 storlekar som fanns. Tidigare byxor hade tillverkats i samma form och stil som herrbyxor vilket gjorde "Alla stjärtars byxa" revolutionerande. Under 1970-talet var modet ofta androgynt, vilket innebär att män och kvinnor hade liknande plagg i sina garderober. Detta berodde på att jämställdhet blev allt viktigare under årtiondet. Den utsvängda byxan kom med 1960-talets hippiestil och fortsatte vara populärt bland kvinnor under 1970-talet. Kombinationen blus och kjol var den vanligaste klädseln bland kvinnor. Efter år 1975 blev den knälånga kjolen den populäraste kjolmodellen, istället för 1960-talets modeller som var raka och kortare. Tonåringar föredrog att bära jeans eller kjolar som gick ner till marken. De överdelar som kvinnorna kombinerade med kjolarna var ofta skjortblusar, polotröjor, t-shirts och mormorsblusar. Klänningarna hade samma tendenser som kjolarna, kvinnor föredrog de kortare medan tonåringarna föredrog de långa. Byxorna som kvinnorna bar tenderade att vara tajta över höften och utsvängda från knäet och nedåt, vilket gav kvinnorna en ofta långsmal siluett. Manchester, sammet, tweed och jeans var populära material på byxorna. Till slut tappade 1970-talets utsvängda byxor sin popularitet då de tajta byxorna blev populära bland kvinnor under 1980-talet. Att modet blev ledigt och enklare under 1970-talet går tydligt att se i kvinnornas kvällskläder. Dessa skiljde sig inte märkbart åt från kläderna de bar under dagen utan endast genom att materialet blev mer lyxigt mot kvällen. Kvinnornas skjortor, blusar, jackor, tröjor och klänningar var skapta för att kombineras fritt. Enbart enstaka plagg byttes ut för att färger och material skulle stämma överens, vilket även visar på 1970-talets lediga mode.
Lågprismode växer Under 1970-talet hade de svenska invånarna vant sig vid att kläder inte skulle vara dyra. Att de billiga utlandsplaggen må varit producerade av barn och under arbetsförhållanden som var mycket dåliga tänkte konsumenterna inte på. Efterfrågan och utbudet av lågprismodet växte därför genom företag som H&M, Lindex och Kappahl.
H&M När textilkrisen var ett faktum under 1970-talet beskylldes H&M för att ha bidragit till krisen genom att inte köpa tillräckligt med kläder som var producerade i Sverige. Under 1960- och 1970-talen gick det väldigt bra för Hennes, som var det dåvarande namnet för märket. Nya butiker öppnades konstant, inte endast i Sverige utan även i Norge, Danmark och England. År 1978 lades babykläder till i sortimentet, med barnkläder blev familjevaruhuset fullständigt. Att lågprismodet växte under 1970-talet gynnade Hennes som karaktäriseras av billiga kläder. Trots detta var Hennes betraktat som töntigt i början av årtiondet. H&M tog inspiration från Yves Saint Laurent och iakttog vad unga designstudenter och konststudenter hade på sig. H&M hade dock en dresscode, kvinnliga anställda fick inte bära byxor. Detta gjorde att företaget inte tog inspiration av de kostymer och smokingar som gjordes för kvinnor under årtiondet. Försäljningen av dessa plagg hade gjort succé när märken som Yves Saint Laurent sålde dem. När jeansen från Gul & Blå slog igenom bland ungdomar under 1970-talet behövde H&M locka till sig unga konsumenter. För att öka intresset från unga köpare skapade man Impuls. Den första Impulsbutiken öppnades den 14 oktober 1977 och satsade på sportkläder, shorts med revärer, collegetröjor och basketskor. Modet var spretigt vid denna tid med disco och etnoinfluerat sida vid sida. Modet ansågs även vara politiskt korrekt tills punkarna dök upp. Till en början var många tveksamma till de amerikanskt inspirerade Impulskläderna. Impuls blev ett paradis för ungdomarna och innan årets slut 1977 fanns flera butiker i hela Sverige. Konkurrens fanns inte eftersom Gul & Blå bara fanns i Stockholm.
Lindex På 1970-talet följde Lindex trenderna genom att snabbt inkorporera byxor för kvinnor i sitt sortiment. Bland annat var dessa byxor i denim. Trendmässigt var jeansen inte särskilt populära, det var Gul & Blå eller Puss & Kram som gällde i Sverige. Under 1980-talet växte Lindex ytterligare.
Kappahl Kappahls affärsidé var "god kvalitet till lågt pris". Konsumenterna var under 1970-talet intresserade av att köpa kläder till lågt pris. När textilkrisen drabbade Sverige minskade Kappahls försäljning med 30 %. Trots detta ägde var fjärde kvinna en kappa från Kappahl under denna tid. År 1978 gick försäljningen bra för Kappahl och de hade mer än 50 butiker. Under 1980-talet växlade modetrenderna och Kappahl fick det svårare med försäljning.
Manligt mode Likt det kvinnliga modet var även snäva byxor och plattformsskor trendigt för herrar. Herrkläderna var vanligtvis gjorda av polyester och bomullsblandningar. Sportkläder med träningsdräkten blev allt mer populärt för män att bära vid många tillfällen. Trots att det inte var trendigt med kostym och slips längre började det manliga modet karaktäriseras av figursydda, dubbelknäppta kavajer i kritrandigt mönster och med utsvängda ben. Flanellskjortan blev trendig under 1970-talet eftersom det var populärt att ha en proletär framtoning. Utsvängda byxor användes av alla klasser under 1970-talet och var ofta i denim. Det manliga modet följde även de sociala fenomen som karaktäriserade 1970-talet som exempelvis punk och disco. Virkat och velour var populära material på kläder för herrar under 1970-talet. Herrmodet karaktäriserades även av breda och färgstarka slipsar samt skjortor och kavajer med breda kragar. Även quiltade jackor, dekorerade skjortor samt utsvängda byxor i sammet och denim var populära kläder för herrar under årtiondet.
Velourmannen Ett begrepp som myntades under 1970-talet var "velourmannen". Detta beskrev den "mjukare" mannen som inte såg problem i att byta blöjor, diska, laga mat eller göra andra sysslor i hemmet. Detta gjorde att mannen möjligtvis klädde sig i det nya mjuka materialet velour (plysch och trikå). Begreppet velourmannen användes främst som ett nedsättande ord.
Politikens påverkan på modet Var man politiskt engagerad under 1970-talet (framför allt åt vänster) klädde man sig även därefter. Randiga murarskjortor och stora västar från Grolls och styva blåbyxor från Bror Berqvist var populära bland den trogna vänstern och proggarna. Politiskt aktiva kvinnor köpte kläder från Mah-Jong. De individer som var medvetna om miljön drog sig till hemstickat, näbbkängor och Kånken. Kvinnorörelsen klädde sig i kostym samt brände upp sina BH:ar, de amerikanska fredsdemonstranterna klädde sig i militärjackor och kommunisterna bar arbetarkläder.
Arbetarna Arbetarklassen såg inte vitsen med att klä sig i slitstarka arbetarkläder när alla skulle bli mer jämlika. Arbetarna blev istället intresserade av den nya konfektionen som hade stort genomslag 1973. Eftersom konfektionsplaggen inte producerades i Sverige, utan utomlands i låglöneländer, blev kläderna billiga.
Fjällräven Kånken Svenska Fjällräven föddes ur behovet av en riktigt bra ryggsäck. Åke Nordin startade Fjällräven 1960 och den nya ryggsäcken kom att ligga till grund för företaget. Ryggsäcken Kånken lanserades i augusti 1978 och skolväsendet försökte popularisera modellen, vilket de lyckades med. Kånken blev även kallad "kommunistpuckel". Under senare år har den gått ifrån att vara en vänstersymbol till att bli en modeaccessoar utan politisk koppling för konsumenter av alla åldrar.
Mah-Jong