Revenge-klassen, ibland kallad Royal Sovereign-klassen eller R-klassen, bestod av fem superdreadnought-slagskepp som byggdes för Royal Navy på 1910-talet. Samtliga fartyg färdigställdes i tid för att kunna tjänstgöra i första världskriget. Det skulle ursprungligen ha byggts åtta stycken av klassen, men två av dem byggdes senare om och blev slagkryssare av Renown-klassen, medan ett tredje systerfartyg, som skulle ha fått namnet HMS Resistance, skrotades innan det togs i tjänst. Designen var baserad på den föregående Queen Elizabeth-klassen, men med minskningar i storlek och hastighet för att göra dem mer ekonomiska att bygga.
Två av fartygen, Revenge och Royal Oak, färdigställdes i tid för att delta i Skagerrakslaget under första världskriget, där de bekämpade tyska slagkryssare. De andra tre fartygen färdigställdes efter slaget, då de brittiska och tyska flottorna hade antagit mer försiktiga strategier, och som ett resultat av detta såg klassen inga fler större insatser. Under det tidiga 1920-talet deltog fartygen i det grekisk-turkiska kriget och det ryska inbördeskriget som en del av Medelhavsflottan. De opererade vanligtvis tillsammans under mellankrigstiden, inklusive perioder i Atlantflottan. Alla fem medlemmar av klassen moderniserades på 1930-talet, särskilt för att stärka deras luftvärn och eldledningsutrustning.
Fartygen användes flitigt under andra världskriget, men de användes för det mesta till sekundära uppgifter som konvojeskort och artilleriunderstöd mot markmål. Royal Oak sänktes vid sina förtöjningar i Scapa Flow i oktober 1939 av en tysk ubåt. Två andra fartyg i klassen torpederades också under kriget; Resolution, av en fransk Vichy-ubåt utanför Dakar 1940, och Ramillies, attackerad av en japansk ubåt på Madagaskar 1943; men ingen av dem sänktes. Royal Sovereign slutade kriget i tjänst hos den sovjetiska flottan som Arkhangelsk, men hon återlämnades 1949. Vid den tiden hade även hennes tre överlevande systerfartyg skrotats. 1950 bröts också Royal Sovereign upp.
Design och beskrivning vänster|miniatyr|Design av Queen-Elizabeth-klassen, som var föregångaren till Revenge-slagskeppen. I början av 1900-talet utmanade Tyskland Storbritannien i en kapprustning under ledning av amiral Alfred von Tirpitz. Som svar inledde Royal Navy ett byggprogram för att överträffa tyskarna och behålla sin dominans på haven. Från och med sjösättningen av Dreadnought 1906 hade britterna byggt eller påbörjat tjugosju slagskepp med tung bestyckning mot tyskarnas sjutton som var byggda eller på väg att byggas 1913. För att ytterligare befästa sitt försprång beställde britterna ytterligare en grupp slagskepp för 1913.
Fartygen i Revenge-klassen utformades som något mindre, långsammare och mer bepansrade versioner av de föregående slagskeppen i Queen Elizabeth-klassen. Konstruktörsstaben, som leddes av Eustace Tennyson d'Eyncourt, direktör för flottans konstruktion, hade av Amiralitetets styrelse fått i uppdrag att utveckla en version av den tidigare Iron Duke-klassen som var beväpnad med samma batteri av 15-tum (38,1 cm) kanoner som användes i Queen Elizabeths-slagskeppen, dock med samma antal som hos dem förra - tio i stället för åtta som i Queen Elizabeth-designen. Som en besparingsåtgärd var det meningen att de skulle återgå till den tidigare praxisen att använda både eldningsolja och kol, men första sjölord Jackie Fisher upphävde beslutet om kol i oktober 1914. Fartygen var fortfarande under konstruktion och konstruerades om för att använda oljeeldade pannor som ökade motorernas effekt med 9 000 axelhästkrafter (6 700 kW) jämfört med den ursprungliga specifikationen.
Den ursprungliga designen som färdigställdes av d'Eyncourts team hade endast åtta 38,1 cm kanoner, trots styrelsens begäran, eftersom han inte kunde få plats med det femte torn med två kanoner inom den angivna deplacementgränsen. Styrelsen föreslog trippeltorn för att lösa viktproblemet, men d'Eyncourt påpekade att det inte fanns någon lämplig konstruktion, vilket skulle fördröja konstruktionen avsevärt. Han var också emot idén eftersom en enda träff på ett torn skulle göra fler kanoner odugliga. Som ett resultat av detta godkände styrelsen d'Eyncourts förslag den 31 mars 1913.
Generella egenskaper och framdrivningssystem vänster|miniatyr|En ritning av hur HMS Revenge såg ut 1916. Fartygen i Revenge-klassen var 187,3 meter långa vid vattenlinjen och hade en total längd på 189,2 meter. De hade en bredd på 27 meter (som ökades till 30,9 meter med tillägg av torpedskott) och ett djupgående på 9,4 meter. De hade ett normalt deplacement på cirka 28 449 ton och 31 700 ton vid fullast. Motsvarande siffror för de fartyg som var utrustade med ett torpedskott var cirka 30 481 ton eller 33 326 ton. Fartygets metacentriska höjd var 1,0 meter vid fullast,och 1,6 meter med torpedskott.
Besättningen bestod av 909-940 officerare och värnpliktiga 1917, men i början av 1920-talet hade besättningen ökat till 1012-1240 personer. Varje slagskepp medförde ett antal mindre båtar, inklusive en mängd olika ång- och segelpinasser, ångbåtar, kuttrar, valfångstbåtar, jollar och flottar. Dessa hanterades av fem lastbommar. Fartygen var utrustade med åtta strålkastare, fyra på bryggan, två vid basen av skorstenen och två på den efterföljande överbyggnaden.
De drevs av två uppsättningar Parsonturbiner som var och en drev två axlar med trebladiga propellrar och använde ånga från 18 Babcock & Wilcox-pannor med ett arbetstryck på 235 psi (1620 kPa; 17 kgf/cm2) i alla utom Resolution och Royal Oak, som fick pannor tillverkade av Yarrow. Pannorna kanaliserades till en enda skorsten. Turbinerna var indelade i tre vattentäta skott som var placerade sida vid sida; lågtrycksturbinerna som drev det inre axelparet fanns tillsammans i det mittersta maskinrummet, medan högtrycksturbinerna på utsidan fanns i rummen på vardera sidan.
Turbinerna var dimensionerade till 40 000 hästkrafter (30 000 kW) och skulle ge fartygen en maximal hastighet på 23 knop (43 km/h), även om Revenge endast nådde en toppfart på 21,9 knop (40,6 km/h) från 41 938 shp (31 273 kW) under sina sjötester den 24 mars 1916. De andra medlemmarna i klassen hade liknande prestanda, och endast Royal Oak nådde 22 knop (41 km/h) under provturerna. Ramillies med sitt torpedskydd nådde 21,4 knop (39,6 km/h) med 42 383 shp (31 605 kW) under sina sjötester den 20 september 1917, vilket var mindre än en halv knop långsammare än de andra fartygen. Bränslekapaciteten uppgick till 900 ton eldningsolja och 3 500 ton kol enligt designen, men vid ombyggnaden till enbart oljeeldade pannor var lagringskapaciteten 3 400 ton olja. Detta gjorde det möjligt för fartygen att färdas 7 000 nautiska mil (13 000 km) vid en marschfart på 10 knop (19 km/h), vilket sjönk till 2 700 nautiska mil (5 000 km) vid full fart.
Bestyckning och eldledningsystem vänster|miniatyr|Royal Oaks bakre kanontorn. Revenge-klassen var utrustad med åtta 15-tums (38,1 cm) Mk I-kanoner med slutstycke (BL) i fyra dubbla torn, i två par för och akter om överbyggnaden, med beteckningarna "A", "B", "X" och "Y" framifrån och bakåt. Kanonerna hade ursprungligen åttio patroner per kanon, men magasinen modifierades senare för att tillåta upp till hundra patroner per kanon. Fartygen bar kanonerna i Mk I-torn som möjliggjorde höjning till 20 grader och sänkning till -5 grader. Kanonerna kunde laddas i vilken vinkel som helst, men besättningarna återvände vanligtvis till +5 grader, eftersom kanonerna kunde rensas snabbare på det sättet. De avfyrade projektiler på 875 kg med en mynningshastighet på 750 m/s till ett avstånd på 22 332 meter. Deras designade eldhastighet var ett skott var 36:e sekund.
Fartygets sekundära batteri bestod av fjorton BL 6-tums (15,2 cm) Mk XII-kanoner, varav tolv var monterade i kasematter längs fartygets bredsida mittskepps, medan det återstående paret var monterat på skyddsdäcket och skyddades av kanonsköldar. Kasemattkanonerna flyttades längre akterut från fören för att minska tendensen att kanonportarna skulle bli våta vid svår sjö, ett problem som man stötte på med både Iron Duke- och Queen Elizabeth-klasserna. Kanonerna hade en mynningshastighet på 861 m/s från sina 45 kg tunga projektiler. Vid sin maximala höjd på 15 grader hade de en räckvidd på 12 400 meter.
Fartygen hade också fyra 3-pundiga kanoner (47 millimeter). Deras luftvärnsbeväpning bestod av två snabbskjutande (QF) 3-tums (7,6 cm) 20 cwt Mk I kanoner. De var utrustade med fyra nedsänkta 53,3 cm torpedtuber, två på varje bredsida. Varje fartyg var försett med totalt tjugoen torpeder av typerna Mk II, Mk IV och MK IVHB.
Flygdäck monterades på alla fartyg på taket av B- och X-tornen 1918. Fartygen bar tillsammans två jaktplan och åtta spaningsflygplan. Dessa plattformar togs bort när fartygen renoverades i början av 1930-talet. Resolution utrustades kortvarigt med en flygplanskatapult på halvdäck i början av 1930 och Royal Sovereign hade en 1933-1936. Alla fartyg utom Revenge och Royal Sovereign var utrustade med en katapult ovanpå X-tornet i mitten av 1930-talet. Resolution behöll sin till slutet av 1942 eller början av 1943.
Pansar Fartygens bältpansar bestod av Krupps cementerade pansar (KC) som var 330 mm tjockt mellan A och Y barbetterna och tunnades ut till 102-152 mm mot fartygets ändar, men nådde inte fram till vare sig fören eller aktern. Över detta fanns ett 150 mm tjockt pansarband som sträckte sig mellan A och X barbetterna. Tvärgående skott med en tjocklek på 100-150 mm löpte i en vinkel från ändarna av den tjockaste delen av bältpansaret till A och Y barbetterna. Kanontornen var skyddade av 279-330 mm KC-pansar, med undantag för torntaken som var 121-127 mm tjocka. Barbetterna varierade i tjocklek från 152-254 mm ovanför det övre däcket, men var endast 100-150 mm tjocka under det. Fartygen i Revenge-klassen hade flera pansrade däck som var mellan 25 och 102 mm tjocka. Huvudmasten hade 280 mm pansar på sidorna med ett 75 mm tjockt tak. Efter Skagerrakslaget lades 25 mm höghållfast stål till på huvuddäcket över magasinen.
Torpedskott Direktören för flottans konstruktion i mars 1915 beslutade att bygga ut Ramillies för att förbättra hennes överlevnadsförmåga mot sjöminor och torpeder, vilket gjorde det till det första stora örlogsfartyget i världen som fick torpedskott. Tester hade visat att en utbuktning fylld med ihåliga rör avsevärt minskade effektiviteten hos en torpedstridsspets. Den utbuktning som var placerad på Ramillies skrov var 67,1 meter lång och 2,21 meter hög. Den var uppdelad i två vattentäta skott där den övre och den nedre inre avdelningen var fyllda med 229 mm långa "crush"-rör av stål med ändar som var försedda med träspjäll. De var avsedda att absorbera kraften från en undervattensdetonation och förhindra att splitter tränger in i det inre torpedskottet. Det vattentäta ytterfacket var också uppdelat längdled, men det var tomt för att låta kraften från detonationen spridas ut. Utbuktningens form ökade fartygets bredd till 31,2 meter, minskade dess djupgående med cirka 30,5 cm och ökade dess deplacement med ton 2 500 ton. miniatyr|Revenge till havs 1940. Resolution och Revenge utrustades 1917-1918 med en annan form av utbuktning som skulle förbättra deras stabilitet och skydd. I den här togs krossröret bort för att spara vikt vilket resulterade i ett enda vattentätt fack. Den var uppdelad i ett övre och ett undre fack, varav det övre fylldes med en blandning av betong och trä medan det undre var tomt. Utbuktningen ökade deras bredd till cirka 30,9 meter, minskade deras djupgående med 41 cm och ökade deras deplacement med 1 526 ton 1 550 t.