Hawkins-klassen bestod av fem tunga kryssare som byggdes för Royal Navy under första världskriget, men ingen av dem hann tjänstgöra under kriget. Det första fartyget som färdigställdes, HMS Vindictive, döptes om från HMS Cavendish och konverterades till ett hangarfartyg medan det höll på att byggas. Alla fartyg var uppkallade efter elisabetanska sjökaptener. De tre fartyg som var kvar som kryssare 1939 tjänstgjorde under andra världskriget, där Effingham togs ur tjänst tidigt då hon gick på grund; Raleigh hade gått förlorad i ett liknande skeppsbrott 1922 (och Vindictive var nära att gå förlorad genom grundstötning 1919). Vindictive, som inte längre var en kryssare, tjänstgjorde också under hela kriget. Denna klass utgjorde grunden för definitionen av den största möjliga kryssartypen enligt Washingtonavtalet från 1922.
Design vänster|miniatyr|300x300px|Ritning publicerad i Brassey's Naval Annual 1923. Även om Hawkins-klassen ibland kallas "förbättrade-Birminghams", med hänvisning till Birmingham-underklassen till de lätta kryssarna i Town-klassen, baserades deras utformning på ett förslag från direktören för marinens konstruktionsbyrå, Eustace Tennyson d'Eyncourt, 1912-1913. Som en reaktion på rykten om stora tyska kryssare beväpnade med 17,5 cm kanoner samt behovet av att ersätta de äldre pansarkryssare som var utplacerade i imperiet, föreslog d'Eyncourt ett oljedrivet och lätt bepansrat fartyg på 7 600 ton med en kapacitet på 26 knop (48 km/h) och beväpnat med 19,1 cm kanoner. Han betecknade konstruktionen som en "lätt kryssare för Atlanttjänst" och optimerade den för att få en god sjöduglighet för att jaga tyska ytfartyg i Atlanten genom att ge den ett djupt djupgående och ett högt fribord.Friedman 2010, p. 35
Winston Churchill, First Lord av amiralitet, protesterade mot fartygets storlek och kostnad och bad om en mindre och snabbare konstruktion beväpnad med en blandning av 15,2 cm och 19,1 cm kanoner, med en maxfart på 27,5 knop (50,9 km/h) drivet på olja och en version av den nya konstruktionen som använde en blandning av kol och olja, som i Birmingham-kryssarna, i augusti 1913. Den oljedrivna konstruktionen beräknades kosta 550 000 pund, jämfört med originalets 700 000 pund, medan fartyget med blandat bränsle kostade 590 000 pund. Arbetet med konstruktionerna avbröts dock eftersom marinens konstruktions-budget redan var hårt ansträngd.
Under de första månaderna av första världskriget störde de tyska örlogsfartygen och hjälpkryssarna allvarligt den brittiska sjöhandeln, eftersom behovet av att bilda konvojer eller omdirigera fartygen för att undvika de områden som fienden opererade i allvarligt fördröjde avgångarna eller förlängde resorna. Dessutom krävde behovet av att eskortera konvojerna och att leta efter fientliga fartyg ett stort antal örlogsfartyg som behövdes på annat håll. Den 12 oktober 1914 upprepade d'Eyncourt argumenten för sitt förslag om en "Atlantkryssare" i ett PM till Amiralitetskommittén och tillade att en snabb konstruktion med blandat bränsle och stor räckvidd skulle vara till stor hjälp vid operationer i avlägsna områden där olja kanske inte var tillgänglig.Friedman 2010, p. 65
I början av 1915 hade hoten neutraliserats eller sänkts, men Royal Navy trodde att det var troligt att det skulle bli fler attacker mot handelssjöfarten. Den 9 juni sammanträdde styrelsen för att överväga specifikationer för en stor lätt kryssare som kunde jaga mindre örlogsfartyg var som helst i världen. D'Eyncourt ombads därefter att lämna in ritningar för ett fartyg med en kapacitet på 30 knop (56 km/h) med minst en femtedel av kraften från koleldade pannor och en beväpning på minst tio 15,2 cm kanoner. Han lade fram sex skisser som var beväpnade med olika kombinationer av 15,2, 19,1 och 23,4 cm kanoner med ett skrov på 9 144 ton till 9 906 ton.Friedman 2010, p. 65, fn. 33, p. 340 Baserat på flera möten där fientliga fartyg hade försökt fly så snart de hade upptäckt kryssare, ansåg styrelsen att fartygets beväpning måste kunna nå ut till horisonten och vara tillräckligt kraftfull för att lamslå fienden med en enda träff. 15,2 cm kanonerna förkastades därför, eftersom de ansågs ha för kort räckvidd och vara för svaga, och 23,4 cm kanonen, som ansågs vara för stor för att kunna monteras på skrovet, och bestämde sig för 19,1 cm kanonen i ett nytt fäste som kunde höjas 30° för att maximera räckvidden och som monterades på det större av de två föreslagna skroven.Raven & Roberts, p. 51
Beskrivning miniatyr|Hawkins i torrdocka, någon gång mellan 1920 och 1935. Fartygen hade en total längd på 184,4 meter, en bredd på 19,8 meter och ett djupgående på 5,9 meter vid fullast.Preston, p. 63 De hade ett deplacement på 9 960-10 020 ton och 12 300-12 500 ton vid fullast. Skrovets form var baserad på den lätta kryssaren Furious med 1,5 meter långa torpedskott som täckte maskin- och pannrummen. Fartygen hade en metacentrisk höjd på 1,2 meter. Deras besättning bestod av 37 officerare och 672 manskap.Friedman 2010, pp. 67, 390
Hawkins-klassen var utrustad med fyra växlade ångturbinaggregat som var och en drev en propelleraxel med hjälp av ånga från ett dussin Yarrowpannor med ett tryck på 235 psi (1620 kPa; 17 kgf/cm2), fördelat på tre pannrum. De främre och bakre grupperna antog en modern oljeeldad konstruktion, men de fyra pannorna i det mellersta rummet var koleldade, så att bränsle lätt kunde erhållas i utländska hamnar där olja inte var tillgängligt. Nackdelen var att de producerade mycket mindre kraft, endast en sjättedel av fartygets totala effekt.Friedman 2010, pp. 65, 69 Ångan från pannorna leddes in i två skorstenar, där upptagningarna från den koleldade centrala gruppen delades upp och leddes in tillsammans med dem från de oljeeldade pannorna i för- och akterskepp. Turbinerna var dimensionerade för 60 000 hästkrafter (45 000 kW) för att ge fartygen en hastighet på 30 knop. Bränsleförrådet på 1 610 ton eldningsolja och 810 ton kol skulle ge en räckvidd på 5 640 nautiska mil (10 450 km) vid 10 knop (19 km/h).
I slutändan var det bara Hawkins och Vindictive som använde denna motoruppsättning. Under sina sjötester 1919 nådde Hawkins en hastighet på 28,7 knop (53,2 km/h) från cirka 61 000 shp (45 000 kW) vid fullast, en något nedslående siffra eftersom hon hade konstruerats för 29 knop (54 km/h) vid detta deplacement.
I november 1917 beslutade amiralitetet att ersätta de koleldade pannorna i de tre minst avancerade fartygen med fyra oljeeldade pannor, men endast Raleigh fick faktiskt denna modifiering, som ökade hennes effekt till 70 000 shp (52 000 kW) för en teoretisk hastighet på 31 knop (57 km/h). Året därpå nådde Raleigh sin planerade hastighet under sina försök. Effingham och Frobisher bytte ut sina koleldade pannor mot ett enda par oljeeldade pannor som gav dem 65 000 shp (48 000 kW) för en teoretisk hastighet på 30,5 knop (56,5 km/h). De tre fartygen hade 2221 ton olja, vilket var avsett att ge dem en räckvidd på 5 640 nautiska mil (10 450 km) vid 10 knop (19 km/h).Friedman 2010, p. 390
Fartygens maskineri skulle ändras ytterligare i samband med senare ombyggnader och renoveringar.
Bestyckning Hawkins-klassens fartygs huvudbeväpning bestod av sju 45-kalibriga 19,1 cm Mk VI-kanoner i enkelmontage som skyddades av 25 mm kanonsköldar. Kanonerna avfyrade 91 kg tunga projektiler med en mynningshastighet på 840 m/s till sin maximala räckvidd på 19 307 meter. Fartygen hade 150 patroner per kanon. Fästena var till en början handdrivna, men efter kriget utrustades de med motorer för höjning och förflyttning. Eldrivna laddningsanordningar monterades aldrig och kanonerna kunde endast laddas manuellt.Friedman 2011, pp. 78 Kraven på långa rader av ammunitionshanterare, som fysiskt skulle föra patroner och patroner längs däcket från granathissen till varje kanon (och i fallet med den övre främre kanonen, fysiskt föra dem upp från ett däck till nästa) var särskilt besvärliga. Detta ledde till att fartygen hade en "oproportionerligt" stor besättning jämfört med liknande skepp.Friedman 2010, p. 69
Fartygen hade fem kanoner på mittlinjen, varav fyra var placerade i par för och akter om överbyggnaden, den femte kanonen var längre akterut på kvartsdäcket och de två sista bredvid den bakre skorstenen.Friedman 2010, p. 66 För att få plats med sitt flygdäck färdigställdes HMS Vindictive med endast fyra kanoner, en framåt, två i vingpositionerna och en till höger akterut. Ytterligare revideringar av antalet och utformningen av huvudkanonerna skulle göras senare.
Klassens sekundärbeväpning var tänkt att bestå av tio 7,6 cm 20 cwt Mk I-kanoner. Sex av dessa var sjömålskanoner för att försvara sig mot torpedbåtsattacker, två i kasematter mellan de främre 19 cm kanonerna, ytterligare ett par på plattformar bredvid tornet och två på en plattform mellan skorstenarna. De sista fyra fungerade som luftvärnskanoner och var placerade längre akterut runt basen av huvudmasten. De avfyrade 5,7 kg granater med en mynningshastighet på 794 m/s.Friedman 2011, pp. 107–108 Varje kanon hade 300 patroner.Raven & Roberts, p. 404
I praktiken varierade varje fartygs sekundärbeväpning. På sin höjd var det bara Hawkins och Raleigh som var utrustade med de avsedda kanonerna. Effingham och Frobisher utrustades inte med några 76 cm-sjömålskanoner och deras luftvärnskanoner ersattes av tre 10,2 cm Mk V-kanoner på HA Mark III-fästen. Ett par av dessa var placerade vid basen av huvudmasten och den tredje kanonen var placerad på kvartsdäcket. Vid en höjd av +30° hade deras 14,1 kg tunga granater en räckvidd på 12 436 meter med en mynningshastighet på 796 m/s.Friedman 2011, pp. 103–104 Resten av deras luftvärnsbestyckning bestod av ett par 40 mm kanoner som lades till under konstruktionen.Raven & Roberts, p. 55 Fartygen i Hawkins-klassen konstruerades med en nedsänkt 53,3 cm torpedtub på varje bredsida, med två ytterligare torpedtuber ovanför vattenytan som lades till under huvudmastens bas under byggnationen på varje bredsida.Friedman 2010, pp. 66–67; Raven & Roberts, p. 404
Pansar Hawkins-klassen skyddades av ett pansarbälte av höghållfast stål i hela vattenlinjen som täckte större delen av fartygets sidor. Det var tjockast över pann- och maskinrummen där det var mellan 38 och 76 mm tjockt. Magasinen skyddades av ytterligare 13-25 mm HTS-band. Det fanns ett 25 mm tjockt tvärgående skott av kolstål i aktern och tornet skyddades av 76 mm tjocka HTS-plattor. Fartygens däckskydd bestod av 25- till 38 mm höghållfast stål.
Cavendish som hangarfartyg miniatyr|Vindictive strax efter hennes ombyggnad. I januari 1917 granskade amiralitetet flottans behov av hangarfartyg och beslutade att beställa två fartyg med ett flygdäck och ett landningsdäck i aktern. Den första beställningen fick avbrytas i april 1917 på grund av brist på lediga varv, så amiralitetet beslutade att konvertera Cavendish, som redan var under konstruktion, i juni 1917. Hon döptes om till Vindictive för att föreviga namnet på den kryssare som sänktes i Operation VS och hennes konstruktion skyndades på för att hon skulle kunna tas i tjänst före sina systerfartyg.