Shōkaku-klassen (翔鶴型, Shōkaku-gata) var en klass av två hangarfartyg som byggdes för den kejserliga japanska flottan i slutet av 1930-talet. Shōkaku och Zuikaku färdigställdes strax före Stillahavskrigets början 1941 och kallades när de byggdes för "kanske de bästa hangarfartygen i världen." Med undantag för slaget vid Midway deltog de i varje större sjöstrid under kriget, inklusive attacken mot Pearl Harbor, räderna i Indiska oceanen, slaget om Korallhavet, Guadalcanal-kampanjen, slaget om Filippinska sjön och slaget vid Leytebukten (endast Zuikaku).
Deras oerfarna flyggrupper var hänvisade till flygfältsattacker under attacken mot Pearl Harbor, men de sänkte senare två av de fyra hangarfartyg som den amerikanska flottan förlorade under kriget, samt ett äldre brittiskt lätt hangarfartyg. Systerskeppen återvände till Japan efter slaget om Korallhavet, ett för att reparera skador och det andra för att ersätta flygplan som förlorats under slaget, så inget av fartygen deltog i slaget vid Midway i juni 1942. Efter de katastrofala förlusterna av fyra hangarfartyg under det slaget utgjorde de huvuddelen av den japanska hangarfartygsstyrkan under resten av kriget. Som sådana var de den främsta attackstyrkan som sattes in mot den amerikanska invasionen av Guadalcanal i slaget om östra Salomonöarna i augusti. Två månader senare försökte de stödja en stor offensiv av den kejserliga japanska armén för att driva bort de amerikanska marinsoldaterna från Guadalcanal. Detta resulterade i slaget vid Santa Cruzöarna där de immobiliserade ett amerikanskt hangarfartyg och skadade ett annat medan Shōkaku och ett lätt hangarfartyg skadades. Inget av försöken lyckades och japanerna drog tillbaka sina återstående styrkor från Guadalcanal i början av 1943 med hjälp av flyggruppen från Zuikaku som skydd.
Under det följande året övade systerfartygen innan de flyttades söderut för att försvara Marianerna och Filippinerna. Shōkaku sänktes av en amerikansk ubåt under slaget i Filippinska havet i juni 1944 när amerikanerna invaderade Marianerna och Zuikaku offrades som lockbete fyra månader senare under slaget vid Leytebukten.
Bakgrund och beskrivning vänster|miniatyr|Ritning på Shōkaku som hon var 1942. De två hangarfartygen i Shōkaku-klassen beställdes 1937 som en del av det tredje flottprogrammet. Den japanska flottan var inte längre begränsad av bestämmelserna i Washingtonavtalet, som hade löpt ut i december 1936, och med ökande budget strävade flottan efter en kvalitativ överlägsenhet gentemot sina utländska motsvarigheter. Med utgångspunkt i erfarenheterna från deras befintliga hangarfartyg formulerade marinens generalstab ett ambitiöst krav på ett fartyg som skulle kunna mäta sig med Akagis och Kagas kapacitet på 96 flygplan, Hiryūs hastighet och Kagas bestyckning. Det nya fartyget skulle också ha bättre skydd och räckvidd än något av de befintliga hangarfartygen.Lengerer, p. 90
Den grundläggande designen gjordes vid marinens tekniska avdelning, som beslutade om en utvidgad och förbättrad Hiryū-design med "ön" på babordssidan, mittskepps. Efter att byggandet av fartygen hade påbörjats började flottans flygtekniska avdelning (FFTA) att tänka om när det gällde öns placering, eftersom man ansåg att öns placering på babordssidan på Hiryū och Akagi hade en negativ inverkan på luftflödet över flygdäcket. Ett annat problem som identifierades var att placeringen mittskepps förkortade den tillgängliga landningssträckan, vilket kunde bli problematiskt i framtiden eftersom flygplanens landningshastigheter ökade med deras ökande vikt. För att verifiera dessa antaganden filmade FFTA hundratals starter och landningar ombord på Akagi i oktober–november 1938 och beslutade att flytta ön över till styrbordssidan och längre fram, ungefär en tredjedel av längden från fören. Arbetet med Shōkaku hade kommit längst vid denna tidpunkt och den bärande strukturen för bryggan hade redan byggts; att bygga om den skulle ha försenat bygget, så den lämnades kvar på samma plats. De ändringar som måste göras bestod av en breddning på 1 meter av flygdäcket mittemot ön och en motsvarande 50 centimeter smalare på styrbordssidan samt ett tillägg av 100 ton ballast på babordssidan för att återställa balansen på fartyget.Lengerer, pp. 91, 93
Fartygen hade en total längd på 257,5 meter, en bredd på 29 meter och ett djupgående på 9,32 meter vid fullast. De hade ett deplacement på 32 105 ton vid fullast. Baserat på forskning som utfördes för slagskeppen i Yamato-klassen fick Shōkaku-klassen en bulbstäv och dubbla roder, som båda var placerade på mittlinjen bakom propellrarna. Deras besättning bestod av 1 660 man: 75 officerare, 56 officerare med särskild tjänstgöring, 71 underofficerare och 1 458 besättningsmän, exklusive flyggruppen.Lengerer, pp. 93, 107
Fartygen i Shōkaku-klassen var utrustade med fyra växlade Kampon-ångturbinaggregat som var och en drev en 4,2 meter lång propeller med hjälp av ånga från åtta vattenrörspannor. Med ett arbetstryck på 30 kg/cm² (2 942 kPa; 427 psi) gav pannorna turbinerna tillräckligt med ånga för att generera totalt 160 000 axelhästkrafter (120 000 kW) och en beräknad hastighet på 34,5 knop (63,9 km/h). Detta var det kraftfullaste framdrivningssystemet i den japanska flottans tjänst, 10 000 och 8 000 axelhästkrafter (7 500 och 6 000 kW) mer än Yamato-klassen respektive Mogami-klassen. Under sina sjötester uppnådde systerfartygen hastigheter på mellan 34,37 och 34,58 knop (63,65–64,04 km/h) och utvecklade mellan 161 290–168 100 axelhästkrafter (120 270–125 350 kW). De hade en kapacitet på 5 000 ton brännolja som gav dem en räckvidd på 9 700 nautiska mil (18 000 km) vid 18 knop (33 km/h). Pannornas utblås var kopplade till fartygens styrbordssida mittskepps och blåstes ut strax under flygdäckets nivå genom två skorstenar som böjde sig nedåt. Shōkaku-klassen var utrustad med tre turbogeneratorer på 600 kilowatt (800 hk) och två dieselgeneratorer på 350 kilowatt (470 hk), alla på 225 volt.Lengerer, pp. 102–04, 106
Flygdäck och hangarer miniatyr|Zuikaku ankrad den 25 september 1941, dagen då hon togs i drift. Fartygens 242,2 meter långa flygdäck hade en maximal bredd på 29 meter. Tio tvärgående inbromsningsvajrar installerades på flygdäcket som kunde stoppa ett flygplan på 4 000 kg. Om flygplanet missade dessa kunde det stoppas av en av totalt tre barriärer. Även om utrymme och vikt avsattes för två flygplanskatapulter var utvecklingen av dessa inte avslutad innan fartygen av Shōkaku-klassen sänktes. Fartygen konstruerades med två överbyggda hangarer; den övre hangaren var cirka 200 meter lång och hade en bredd som varierade mellan 18,5 och 24 meter. Den hade en höjd på 4,85 meter medan den nedre hangaren var 4,7 meter hög och endast användbar för jaktplan. Den nedre hangaren var cirka 20 meter kortare än den övre och bredden varierade mellan 17,5 och 20 meter. Tillsammans hade de en total yta på 5 545 kvadratmeter.Lengerer, pp. 93–95, 97–98 Varje hangar kunde delas upp av fem eller sex brandridåer.Dickson, pp. 18–19
Flygplanen transporterades mellan hangarerna och flygdäcket med hjälp av tre hissar som tog 15 sekunder för att ta sig från den nedre hangaren till flygdäcket. Den främre hissen var större än de andra för att flygplan som just hade landat skulle kunna flyttas nedåt utan att fälla in vingarna och mätte 13 gånger 16 meter. De andra hissarna var smalare, 13 gånger 12 meter.Lengerer, p. 94 Fartygen hade en kran på styrbordssidan av flygdäcket, bredvid den bakre hissen. När den fälldes ihop låg den i nivå med flygdäcket.Dickson, p. 17
Hangarfartygen i Shōkaku-klassen var ursprungligen avsedda att ha en flyggrupp på 96 flygplan, inklusive 24 flygplan i reserv. Dessa planerades vara 12 Mitsubishi A5M jaktplan, 24 Aichi D1A2 typ 96 störtbombplan, 24 Mitsubishi B5M typ 97 torpedflygplan och 12 Nakajima C3N typ 97 spaningsflygplan.Lengerer, p. 109 Alla dessa flygplan ersattes antingen av större, modernare flygplan eller togs bort medan fartygen byggdes, så flyggruppen reviderades till att bestå av 18 Mitsubishi A6M Zero jaktplan, 27 Aichi D3A störtbombflygplan och 27 Nakajima B5N torpedflygplan.Chesneau, p. 171 Dessutom medförde fartyget 12 flygplan som reserv, för ett totalt antal på 84 stycken.
Bestyckning och sensorer vänster|miniatyr|Typ 89 kanoner på Zuikaku. Hangarfartygens luftvärn bestod av åtta dubbelmonterade typ 89 12,7 cm allmålskanoner monterade på utskjutande plattformar, grupperade i par för och akter på varje sida av skrovet.Brown 1977, p. 23 Kanonerna hade en räckvidd på 14 700 meter och ett tak på 9 440 meter. Deras maximala eldhastighet var fjorton skott per minut, men deras uthålliga eldhastighet var cirka åtta skott per minut.Campbell, pp. 192–193
Deras lätta luftvärn bestod av ett dussin trippelmonterade Hotchkiss 25 mm typ 96 automatkanoner, sex stycken på varje sida av flygdäcket. Kanonen var det japanska standardvapnet för lätt luftvärn under andra världskriget, men den led av allvarliga brister som gjorde den till stor del ineffektiv. Enligt historikern Mark Stille hade kanonen många brister, bland annat en oförmåga att "följa mål med hög hastighet eftersom den inte kunde vridas eller höjas tillräckligt snabbt vare sig manuellt eller maskinellt, dess sikten var olämpliga för mål med hög hastighet och det led av överdrivna vibrationer och mynningsstötar."Stille 2007, p. 51 Dessa kanoner hade en effektiv räckvidd på 1 500–3 000 meter, och ett tak på 5 500 meter vid en höjd på +85 grader. Den effektiva eldhastigheten var endast mellan 110 och 120 skott per minut på grund av det frekventa behovet av att byta 15-skottsmagasinen.Campbell, p. 200
I juni 1942 fick Shōkaku och Zuikaku sin luftvärnsbestyckning utökad med ytterligare sex trippelmonterade 25 mm kanoner, två vardera i fören och aktern och ett vardera för och akter om tornet. I oktober lades ytterligare ett trippel 25 mm-fäste till vid fören och aktern och 10 enkelmonterade 25 mm kanoner lades till före slaget om Filippinska havet i juni 1944. Efter slaget förstärktes Zuikakus luftvärn med 26 enkelmonterade 25 mm typ 96-kanoner, vilket innebar att det totala antalet 25 mm-kanoner uppgick till 96, 60 i 20 stycken trippelmontage och 36 enkelmontage. Dessa kanoner kompletterades senare med åtta 28-skotts-raketramper.Lengerer, p. 105; Dickson, p. 25 12-centimetersraketerna vägde 22,5 kilo och hade en maximal hastighet på 200 m/s. Deras maximala räckvidd var 4 800 meter.Campbell, p. 216 miniatyr|Zuikakus ö med en typ 21 radar, 1942–1943. Shōkaku var det första hangarfartyget i den japanska flottan som utrustades med radar, en typ 21 som monterades på toppen av tornet i september 1942. Datumet för Zuikakus installation är okänt, men båda fartygen fick en andra typ 21-radar i en infällbar installation i anslutning till flygdäcket efter oktober. Före juni 1944 installerades en typ 13 luftmålsradar på trippelmasten ovanför tornet. Fartygen i Shōkaku-klassen var också utrustade med en typ 91 hydrofon i fören som endast var användbar när de var förankrade eller rörde sig mycket långsamt.Lengerer, pp. 101, 105; Dickson, pp. 27–28
Pansar Shōkaku-klassen hade ett vattenlinjebälte som bestod av 46 millimeter av ett icke-cementerat pansar av kopparlegering (CNC) som täckte större delen av fartygets längd. Bältet var 4,1 meter högt, varav 2 meter låg under vattenlinjen. Pansarets nedre band var förstärkt med 50 millimeter Ducol-stål. Magasinen skyddades av 165 millimeter New Vickers Non-Cemented (NVNC) pansar, med en lutning på upp till 25° och avsmalnande till tjocklekar på 55–75 millimeter. Flygdäcket och de båda hangardäcken var oskyddade och fartygets maskineri skyddades av ett 65 millimeter tjockt däck av CNC-pansar. NVNC-pansaret över magasinen var 132 millimeter tjockt och 105 millimeter tjockt över tankarna för flygbränsle. Allt däckspansar var överlagt av ett 25 millimeter tjockt däck av Ducol-stål.Lengerer, p. 100