miniatyr|250px|Adam och EvaHandskrift, (ca 950). miniatyr|250px|Adam och EvaMålning av Bertram från Minden, (1380). miniatyr|200px|Adam och EvaMålning av Masolino da Panicale, (1425).Adam och Eva är enligt Bibelns skapelseberättelse i Första Moseboken de första människorna som Gud skapade. De räknas som mänsklighetens stamföräldrar i judisk, muslimsk och kristen tro. Skildringen av dessa har tolkats både bokstavligt och allegoriskt.
Adam och Eva i Första Moseboken Den bibliska redogörelsen för människans skapelse och det första människoparets öden är uppdelad i två skapelseberättelser. De två berättelserna skiljs åt med den hebreiska formeln ’elleh thôledhôth (”detta är [någons/någots] tillkomsthistoria”), som används i Första Moseboken för att dela upp skildringen i separata avsnitt.För en sammanfattning av forskningsläget rörande Första Mosebokens tillkomst, dess källor och struktur, se , s. 37 ff, samt , s. 32–36.
Den första skapelseberättelsen Den inledande berättelsen, som sträcker sig från Första Moseboken 1:1–2:3, redogör för hur Gud skapar universum, jorden, växterna och djurlivet i olika etapper eller ”dagar”. Skapelsens höjdpunkt är den sjätte dagen, då Gud skapar mannen och kvinnan till sin avbild. Deras namn nämns inte i skildringen. Gud ger dem i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden och råda över alla levande skapelser. Till föda åt både människan och djuren ges alla växter och frukter. Berättelsen avslutas: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.”Texterna från Första Moseboken och Nya Testamentet är från .
Berättelsen i Första Mosebokens första kapitel avviker från andra skapelseberättelser i närliggande kulturer som Mesopotamien, Babylon, Fenicien och Egypten. I dessa är flera sinsemellan stridande gudar involverade och skapandet är kopplat till sexuellt umgänge mellan gudarna eller till och med till en guds onanerande. Gudarna har inte alltid kontroll över skeendet och människan är där närmast en oförutsedd biprodukt, medan Första Moseboken beskriver människan som målet med skapelsen: Adam och Eva framstår där som skapelsens krona. I exempelvis Babylon betraktades solen, månen, stjärnorna och himlen som gudar av egen kraft; i Bibeln är dessa ting som skapats av Gud. Kungarna ansågs vara en guds avbild och regent i dennes ställe på jorden; i Första Moseboken är däremot Adam och Eva och i förlängningen alla människor skapade till den allsmäktige Gudens avbild., s. 36–39.
Den andra skapelseberättelsen Den andra berättelsen beskriver de första människorna och deras uppror mot Gud och har få paralleller i andra österländska skapelseskildringar. Berättelsen följer direkt efter den första, från Första Moseboken 2:4. Guds roll betonas här genom att han genomgående kallas med sitt egennamn i kombination med gudstiteln: Jahve (Jehova) Gud. Här beskrivs Guds skapande utifrån en annan ordning: mannen – växter – djur – kvinnan. Denna skillnad har förklarats på två sätt. Den ena förklaringen utgår från fyrkällsteorin. Enligt denna härrör skildringen från en annan källa, Prästskriften och Jahvisten, som utan större redigering lagts in i texten. Den andra förklaringen framhåller syftet med skildringen, att texten tillkommit för att skildra Guds välvilja mot människorna och kontrasten mellan förhållandena före respektive efter det första människoparets uppror mot Gud, ”syndafallet”. Det exakta kronologiska skeendet är därför inte viktigt i berättelsen, som nämner Guds skapandeakt när det är relevant utifrån människans perspektiv. När Gud ger människan växter och frukter till föda nämns att Gud skapade växtligheten. När Adam ska namnge djuren nämns att Gud skapade djuren.A. a., sid. 39.
I denna andra skapelseskildring formar Jahve Gud den första människan av stoft från marken och blåser in livets andedräkt i hennes näsborrar så att hon blir en levande själ. Gud planterar Edens trädgård, som den första människan får i uppdrag att vaka över och vårda. Gud skapar djuren och visar dem för mannen, som ger dem alla namn. Efter en tid skapar Gud kvinnan till att vara en hjälpare och komplement till mannen genom att försänka honom i djup sömn, ta ett av hans revben och utifrån det bygga en kvinna.
Adam har fått tillåtelse att äta av alla trädgårdens frukter utom av frukten från ett visst träd i trädgårdens mitt, ”trädet som ger kunskap om gott och ont”. Om han äter av den kommer han att dö. När kvinnan är ensam lurar dock ormen henne att äta av den förbjudna frukten genom att lova henne att de inte ska dö om de äter av den; i stället kommer de med fruktens hjälp att själva bli som Gud med kunskap om vad som är gott respektive ont. Hon äter av frukten och ger den till mannen, som också äter av den. De inser då att de är nakna och gör åt sig höftskynken av fikonlöv. När de hör Yahweh Guds röst ropa på dem försöker de gömma sig för honom bland träden. Till slut svarar Adam att han blivit rädd, eftersom han var naken. Yahweh frågar om mannen ätit av den förbjudna frukten. Mannen skyller på den kvinna som Gud givit honom, kvinnan skyller i sin tur på ormen. Yahweh Gud förbannar ormen och säger att kvinnans avkomma ska krossa ormens huvud; detta uttalande har både inom judendomen och kristendomen uppfattats som den första profetian om en messiansk frälsare (räddare). Gud säger till kvinnan att hon kommer att föda sina barn under smärta och födslovåndor och att hennes man ska härska över henne. Till mannen, som nu benämns Adam för första gången, säger Yahweh att han ska förbanna marken. Bland tistlar och törnen och i sitt anletes svett ska mannen bruka jorden till dess denne själv återvänder till den jord av vilken han var tagen: ”jord är du och jord skall du åter bli.”
Adam och Eva tvingas lämna Eden för att de inte ska kunna äta av frukten från livets träd och därigenom leva för evigt. Adam ger sin hustru namnet Eva, eftersom hon skulle bli mor till alla levande. De får ett inte angivet antal söner och döttrar (Första Moseboken 5:4). Den äldste sonen Kain dödar sin bror Abel. Människosläktet härstammar från deras son Set, som föddes när Adam var 130 år gammal. Adam uppges ha dött vid 930 års ålder.
Personnamnen Adam och Eva Adam kommer från det hebreiska ordet אָדָם, '’adâmâh', som betyder jord, av roten '’âdâm' med betydelsen röd, rödaktig., avd. 'Hebrew and Chaldee Dictionary Accompanying the Exhaustive Concordance', s. 8. Enligt Första Mosebokens andra kapitel syftar namnet på att människan skapades av jordens stoft. I den hebreiska källtexten till Gamla Testamentet används ordet adám i betydelsen jordvarelse eller människa. Som egennamn på den förste mannen förekommer det som nämnt första gången i Första Moseboken 4:25.
Eva nämns vid namn först efter syndafallet, i Första Moseboken 3:20. Namnet kommer av det hebreiska ordet חַוָּה, chava eller chavvâ, vilket betyder livgivare och troligen är en kausativ form av roten châvâh, att leva. Det syftar på att hon skulle bli ”moder till alla som lever”.Strong, a. a., s. 37. Hennes namn har återgetts på varierande sätt i olika språk.I den grekiska Septuagintaöversättningen av vad som inom kristenheten benämns Gamla Testamentet, vilken härrör från de närmaste århundradena före den vanliga tideräkningen, översätts det hebreiska namnet med Zoê ((Ζωή), liv. (, s. 5) – Det grekiska Nya Testamentet använder i stället namnformen Eua (Εύα). () – I Hieronymus latinska översättning av Första Moseboken från 400-talet återges det hebreiska namnet med Hava; i de två omnämnandena av Eva i Nya Testament återger han däremot namnet i dess klassiska form Eva. (Första Moseboken 3:20; Andra Korinthierbrevet 11:3, samt Första Timotheosbrevet 2:13. ) – I islamisk tradition benämns hon på arabiska (). – Den svenska namnformen Eva förekommer i äldre tid ibland med latinsk böjning. I den översättning till svenska av Nya Testamentet som gavs ut 1526 används namnformerna Eva respektive Eua. I den svenska översättningen av Gamla Testamentet från 1541 translittereras namnet i Första Moseboken 3:20 Hewa (Heua). (Uppslagsord Eva i Svenska Akademiens Ordbok, [www.saob.se Svenska Akademiens Ordbok], webbversionen; avläst 2011-10-03.) Namnet Adam var sällsynt i Sverige under medeltiden; det tycks ha kommit i bruk genom inflyttade tyskar. Från 1500-talet är bara enstaka namnbärare kända, de flesta borgare. För namnet Eva finns likaså endast få medeltida belägg. (Sveriges medeltida personnamn, nätpublikationen, häfte 1–13, A–Holmger ) Det äldsta belägget för en kvinna med namnet Eva i Sverige är från 1472. (Historiska Museets webbresurs Vad betyder namnet?)
Adam och Eva i det kristna Nya Testamentet Adam och Eva i evangelierna Den genealogi i Lukas evangelium som sägs utvisa Jesu härstamning sträcker sig ända till ”Adam, son till Gud”.Lukasevangeliet, kap. 3, v. 23–38.
I evangelieskildringarna av Jesu liv och lära under det första århundradet enligt den allmänna tideräkningen finns endast ett uttalande av Jesus som direkt nämner det första människoparet. På frågan om det inte var tillåtet att skilja sig från sin hustru av vilket skäl som helst, hänvisade Jesus till hur Gud från början gjorde människan till man och kvinna och förenade dem i äktenskap så att de blev ett. Därför var skilsmässa endast tillåtet för mannen om hans hustru hade begått äktenskapsbrott. Skilde sig mannen av något annat skäl och sedan gifte om sig begick han själv äktenskapsbrott. Jesu svar med Adam och Eva som utgångspunkt innebar ett kraftigt utökat skydd för kvinnans säkerhet och hennes ställning i äktenskapet. Att Mose lag tillät män att skilja sig när de så ville berodde enligt Jesus på att de var ”så förstockade”.Matteusevangeliet 19:4–6 med parallellskildring i Markusevangeliet 10:6–9, enligt Bibel 2000.
Adam och Eva i Paulus brev Paulus hänvisar till det första människoparet i flera av sina brev. Rörande kvinnans ställning ger han direktiv om att hon ska underordna sig mannen och hålla sig tyst och stilla. Hon tillåts inte själv undervisa eller bestämma över mannen; ”ty Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse.”Första Timotheosbrevet 2:11–15 (Bibel 2000). Paulus hänvisar också till Adam och Eva när han ger instruktioner till männen och deras ansvar i familjen. De är skyldiga att älska sin hustru som sin egen kropp och vårda den ”så som Kristus gör med kyrkan”. Paulus citerar här den bibelvers i Första Moseboken där Gud vid instiftandet av äktenskapet mellan Adam och Eva säger att en man ska lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett.Efesierbrevet 5:25–33 (Bibel 2000).
I Romarbrevet skriver Paulus att synden kom in i världen genom Adams överträdelse och genom synden döden, så att döden fick herravälde över mänskligheten; här läggs det egentliga ansvaret för det första människoparets uppror på Adam. Alla dog genom en enda människas överträdelse, men genom en enda människas – det vill säga Jesus – lydnad och rättfärdighet har möjligheten till evigt liv öppnats för alla.Romarbrevet 5:12–21 (Bibel 2000).
Adam och Eva i Koranen