Haruna (榛名) var en slagkryssare (senare ombyggd till slagskepp) som tjänstgjorde i den kejserliga japanska flottan under första och andra världskriget. Hon designades av den brittiske mariningenjören George Thurston och namngavs efter berget Haruna och var det fjärde och sista fartyget i Kongo-klassen, bland de mest tungt bestyckade fartygen i någon flotta när de byggdes. Haruna kölsträcktes 1912 vid Kawasakis skeppsvarv i Kobe och togs formellt i bruk 1915 samma dag som sitt systerfartyg Kirishima. Haruna patrullerade utanför den kinesiska kusten under första världskriget. Under skjutövningar 1920 förstörde en explosion en av hennes kanoner, skadade kanontornet och dödade sju män.

Under sin karriär genomgick Haruna två stora ombyggnader. Från och med 1926 byggde den japanska flottan om henne till ett slagskepp och förstärkte hennes pansar och förbättrade hennes hastighet och maskineri. År 1933 byggdes hennes överbyggnad om helt och hållet, hennes hastighet ökades och hon utrustades med katapulter för pontonflygplan. Haruna var nu tillräckligt snabb för att följa Japans växande hangarfartygsflotta och omklassificerades till ett snabbt slagskepp. Under det andra kinesisk-japanska kriget transporterade Haruna trupper från den kejserliga japanska armén till det kinesiska fastlandet innan hon 1941 omplacerades till 3:e slagskeppsdivisionen. På kvällen före det japanska angreppet mot Pearl Harbor seglade hon som en del av den södra styrkan som förberedelse för slaget om Singapore.

Haruna deltog i nästan alla större sjöstrider i Stillahavskriget. Hon skyddade de japanska landstigningarna i Malaya (i nuvarande Malaysia) och Nederländska Ostindien (nuvarande Indonesien) 1942 innan hon deltog i slaget vid Midway och Guadalcanal-kampanjen. Under hela 1943 stannade Haruna främst vid TrukMikronesien), i Kure flottbas (nära Hiroshima), Sasebo flottbas (nära Nagasaki) och Linggaöarna (i nuvarande Indonesien), och skickades ut vid flera tillfällen som svar på amerikanska hangarfartygs flygattacker mot japanska baser. Haruna deltog i slaget om Filippinska sjön och slaget vid Leytebukten 1944 och angrep amerikanska fartyg i det senare slaget.

1945 överfördes Haruna till Kure flottbas, där hon sänktes av flygplan från Styrka 38 den 28 juli 1945.

Design och konstruktion miniatyr|Sjösättningen av Haruna den 14 december 1913. Haruna var det andra av den kejserliga japanska flottans slagkryssare i Kongō-klassen, en klass av fartyg som designats av den brittiske mariningenjören George Thurston. Klassen beställdes 1910 i den japanska nödlagen om expansion av flottan efter att HMS Invincible tagits i bruk 1908.Stille (2008), p. 14 De fyra slagkryssarna i Kongō-klassen utformades för att matcha de andra stormakternas fartyg vid den tiden; de har kallats slagkryssarversioner av det brittiska slagskeppet HMS Erin.Gardiner and Gray (1984), p. 234Jackson (2008), p. 27 Med sin tunga bestyckning och sitt pansar (det sistnämnda utgjorde 23,3% av deras deplacement på cirka 30 000 ton) var Haruna och hennes systerfartyg vida överlägsna alla andra japanska huvudskepp som var i tjänst vid den tiden.

Haruna kölsträcktes i Kobe den 16 mars 1912 och de flesta av de delar som användes vid konstruktionen tillverkades i Japan. På grund av bristen på tillgängliga sjösättningsramper var Haruna och systerfartyget Kirishima de två första huvudfartygen i den kejserliga japanska flottan som byggdes på privata skeppsvarv. Haruna sjösattes den 14 december 1913 och färdigställdes den 19 april 1915.

Bestyckning Haruns huvudbatteri bestod av åtta 35,6 cm kanoner i fyra tvillingtorn, två i fören och två i aktern. Tornen noterades av US Office of Naval Intelligence som "liknande de brittiska 38,1 cm tornen". Var och en av hennes huvudkanoner kunde avfyra högexplosiva eller pansarbrytande granater 35,45 km med en hastighet av två granater per minut. I enlighet med den japanska doktrinen att använda kraftfullare fartyg än sina motståndare var Haruna och hennes systerfartyg de första fartygen i världen som var utrustade med 35,6 cm kanoner.Jackson (2000), p. 48 Huvudkanonerna bar ammunition för nittio skott och hade en ungefärlig livslängd på 250-280 skott.

Hennes sekundära batteri bestod ursprungligen av sexton 15,2 cm 50-kaliber kanoner i enkla kasematter (alla placerade mittskepps), åtta 7,6 cm kanoner och åtta nedsänkta 53,3 cm torpedtuber. De åtta 12,7 cm/40-kalibriga kanoner som tillkom senare kunde avfyra mellan 8 och 14 skott per minut, med en livslängd på 800-1 500 skott. Haruna var också beväpnad med ett stort antal typ 96 25 mm luftvärnskanoner. Under 1943 ändrades hennes sekundära beväpning till åtta 15,2 cm kanoner, tolv 12,7 cm kanoner och slutligen, i slutet av 1944, till etthundraåtta stycken typ 96 luftvärnskanoner i 30 trippel- och 18 enkelfästen.Stille, p. 16.

Tjänstgöring

1915–1926: Slagkryssare Den 19 april 1915 överlämnades Haruna formellt till flottan i Kobe. Den 13 december 1915, efter åtta månaders tester, tilldelades hon den 3:e slagskeppsdivisionen i den 2:a flottan. Den 9 april 1916 lämnade hon flottbasen i Sasebo för operationer i Östkinesiska havet och återvände till Japan 10 dagar senare. Den 1 december 1916 övertog kapten Saburo Hyakutake befälet över Haruna fram till den 15 september 1917, då kapten Naomi Taniguchi ersatte honom. Den 1 december 1917 placerades hon i reserv, då första världskriget i Stilla havet avslutades.

Den 12 september 1920 deltog Haruna i skjutövningar utanför Hokkaidō när en explosion förstörde styrbordskanonen i torn nr 1, vilket dödade sju män och skadade tornets takpansar svårt. En senare utredning av flottan kom fram till att en felaktig säkring antände krutpåsarna i slutstycket och detonerade granaten medan den fortfarande var kvar i pipan. Tornet reparerades vid Yokosuka varvet, där den högsta möjliga elevationen av hennes 35,6 cm kanoner också ökades med sju grader. Tre månader senare placerades hon återigen i reserv.

I och med att första världskriget avslutades och Washingtonfördraget undertecknades minskade den kejserliga japanska flottans storlek avsevärt, och det krävdes ett förhållande på 5:5:3 mellan Storbritanniens, USA:s och Japans huvudfartyg.Jackson (2000), p. 67. Fördraget förbjöd också Japan att bygga nya huvudfartyg fram till 1931, och inget huvudfartyg fick överstiga 36 000 ton.Jackson (2000), p. 68. Förutsatt att nya tillägg inte översteg 3 000 ton fick befintliga huvudfartyg uppgraderas med förbättrat torpedskydd och däckspansar. När Washingtonfördraget hade genomförts fullt ut i Japan var endast tre klasser av slagskepp eller slagkryssare från första världskriget fortfarande aktiva: slagskeppen i Ise-klassen, slagkryssarna i Kongo-klassen och ett av slagskeppen i Fuso-klassen (Yamashiro).Jackson (2000), p. 69.

1926-1933: Ombyggnad till slagskepp miniatyr|Haruna till sjöss. Eftersom Japan inte kunde bygga nya slagskepp eller tunga kryssare förrän 1931, uppgraderade istället Japan flottans befintliga slagskepp och slagkryssare. I juli 1926 blev Haruna det första av Japans fartyg som genomgick en omfattande modernisering och modifiering, i torrdocka vid Yokosuka varvet. Under de följande två åren förstärktes hennes horisontella pansar nära ammunitionsmagasinen och maskinutrymmena i skrovet utökades. Torpedskott lades till längs vattenlinjen, vilket var tillåtet enligt Washingtonfördraget. Hon byggdes om för att få plats med tre pontonflygplan. För att förstärka hennes maskineri och öka hastigheten togs alla 36 Yarrowpannor bort och ersattes med 16 nyare pannor, och direktdrivna Brown-Curtis turbiner installerades. Harunas främre skorsten togs bort, och hennes andra skorsten förstorades och förlängdes. Modifieringarna av skrovet ökade hennes pansarvikt från 6 606 till 10 478 ton, vilket direkt bröt mot villkoren i Washingtonfördraget. I juli 1928 omklassificerades Haruna - som nu kunde uppnå hastigheter på 29 kn (54 km/h) - till ett slagskepp.

Efter nya sjötester tilldelades Haruna den 10 december 1928 den 4:e slagskeppsdivisionen i 2:a flottan som kejsarens personliga transportfartyg. Under de följande 12 månaderna rörde hon sig mellan Sasebo, Port Arthur och Östkinesiska havet. Den 20 november 1929 omplacerades hon till 1:a slagskeppsdivisionen. Hon placerades i reserv den 1 december 1930.

Den 22 april 1930 undertecknade Japan Londonfördraget, som innebar ytterligare begränsningar för Japans sjöstridskrafter. Förutom skrotningen av flera äldre slagskepp skulle Japan inte tillåtas att bygga nya huvudfartyg förrän 1937.Jackson (2000), p. 72. Efter mindre arbeten förklarades hennes ombyggnad som påbörjades 1926 vara slutförd den 1 oktober 1931. Den 8 november 1931 tjänstgjorde hon som kejsarens skepp under hans officiella besök i Kumamoto prefektur.

I september 1931 invaderade Japan Manchuriet. Den 25 februari 1933, på grundval av Lytton-kommissionens rapport, kom Nationernas förbund överens om att Japans invasion hade kränkt Kinas suveränitet. Japan vägrade att acceptera organisationens dom och drog sig ur Nationernas förbund samma dag. Omedelbart därefter drog sig Japan också ur Washington- och Londonfördragen, och tog därmed bort alla restriktioner för antalet och storleken på sina huvudfartyg.Willmott (2002), p. 35. Haruna återaktiverades och tilldelades 1:a slagskeppsdivisionen den 20 maj 1933.

1933–1941: Snabbt slagskepp Den 1 augusti 1933 torrdockades Haruna vid Kure varvet för att förberedas för uppgraderingar som skulle göra det möjligt för henne att eskortera Japans växande flotta av hangarfartyg. Hennes akter förlängdes med 7,9 meter och hennes brygga rekonstruerades helt enligt Japans pagodmast-stil. Hennes 16 äldre pannor togs bort och ersattes med 11 oljeeldade Kampon-pannor och nyare växlade turbiner. Katapulter och rälsar lades till för att basera tre Nakajima E8N eller Kawanishi E7K spaningsflygplan.Stille, p. 18.

Harunas pansar uppgraderats också avsevärt. Hennes huvudbälte förstärktes till en enhetlig tjocklek på 203 mm (från varierande tjocklekar på 150 till 203 mm), medan diagonala skott med djup på 127 till 203 mm nu förstärkte huvudpansarbältet.McCurtie, p. 185. Tornpansaret förstärktes till 254 mm, medan 102 mm lades till på delar av däckspansaret. Hennes skydd av ammunitionsmagasin förstärktes också till 100 mm. Ombyggnaden avslutades den 30 september 1934. Haruna kunde klara mer än 30 knop (56 km/h) trots den betydande ökningen av skrovets deplacement och klassificerades nu som ett snabbt slagskepp.

Den 28 oktober 1935 tog kapten Jisaburō Ozawa befälet över Haruna. Den 1 juni 1936 tilldelades hon 3:e slagskeppsdivisionen i 1:a flottan. 1937 genomförde Haruna omfattande övningar och patruller utanför Kinas kust, främst i närheten av Tsingtao. Den 7 juli 1937 förklarade Japan officiellt krig mot Kina och inledde därmed det kinesisk-japanska kriget.Willmott (2002), p. 23–24. En månad senare transporterade Haruna japanska arméstyrkor till det kinesiska fastlandet som förberedelse för kampanjer på kinesiskt nationalistiskt territorium. Den 1 december 1937 placerades hon återigen i reserv. I april 1940 förflyttades hon från Sasebo till Taiwan. Den 15 november 1940 klassificerades hon som ett "specialservicefartyg" och fem månader senare knöts hon till 3:e slagskeppsdivisionen i 1:a flottan, baserad i Hashirajima.

1941–1942