HMS Marlborough var ett slagskepp i Iron Duke-klassen i Royal Navy, uppkallat efter John Churchill, första hertigen av Marlborough. Hon byggdes vid Devonport Royal Dockyard, i Plymouth, mellan januari 1912 och juni 1914 och togs i tjänst strax före första världskrigets utbrott. Hon var beväpnad med ett huvudbatteri med tio 13,5-tums (34,3 cm) kanoner och hade en toppfart på 21,25 knop (39,36 km/h).
Marlborough tjänstgjorde i Grand Fleet under hela kriget och patrullerade främst i norra delen av Nordsjön för att upprätthålla blockaden av Tyskland. Hon deltog i Skagerrakslaget (31 maj-1 juni 1916), där hon sänkte den mycket svårt skadade tyska kryssaren SMS Wiesbaden. Under striden träffade Wiesbaden Marlborough med en torped som till slut tvingade henne att dra sig tillbaka. Skadan på Marlborough reparerades i början av augusti, även om de två sista krigsåren var händelselösa, eftersom de brittiska och tyska flottorna antog mer försiktiga strategier.
Efter kriget placerades Marlborough i Medelhavsflottan, där hon deltog i de allierades ingripande i det ryska inbördeskriget i Svarta havet 1919-20 och räddade medlemmar av den kejserliga familjen från Jalta 1919. Hon var också involverad i det grek-turkiska kriget. År 1930 gav Londonfördraget mandat att de fyra slagskeppen i Iron Duke-klassen skulle tas ur tjänst. 1931-32 användes Marlborough för olika vapentester, vars resultat införlivades i ombyggnadsprogrammet för slagskeppen i Queen Elizabeth-klassen.
Design
vänster|miniatyr|Ritning som visar ett Iron Duke slagskepp, från Jane's Fighting Ships 1919. De fyra slagskeppen i Iron Duke-klassen beställdes i 1911 års byggprogram och var en stegvis förbättring jämfört med den föregående King George V-klassen. Den främsta förändringen mellan de två klasserna var att de nyare fartygen hade ett tyngre sekundärbatteri. Marlborough var 190 meter lång totalt och hade en bredd på 27 meter och ett genomsnittligt djupgående på 9 meter. Hon hade ett deplacement av 25 400 ton nybyggd och upp till 30 030 ton vid full last. Hennes framdrivningssystem bestod av fyra Parsonturbiner, med ånga från arton Babcock & Wilcox-pannor. Motorerna hade en effekt på 29 000 shp (21 625 kW) och gav en toppfart på 21,25 knop (39 km/h). Hennes räckvidd var 7 800 nautiska mil (14 446 km) vid en hastighet på 10 knop (19 km/h). Marlborough hade en besättning på 995 officerare och sjömän, men under krigstid ökade besättningen till 1 022 personer.Preston, p. 31
Marlborough var beväpnad med ett huvudbatteri med tio BL 34,3 cm Mk V-kanoner monterade i fem dubbeltorn. De var placerade i två par, ett i fören och ett i aktern; det femte tornet var placerat midskepps, mellan skorstenarna och den bakre överbyggnaden. Närförsvar mot torpedbåtar tillhandahölls av ett sekundärt batteri med tolv BL 15,2 cm Mk VII-kanoner. Fartyget var också utrustat med ett par QF 7,6 cm luftvärnskanoner och fyra 4,7 cm kanoner. Som var typiskt för slagskepp under perioden var hon utrustad med två 53,3 cm torpedtuber nedsänkta på vardera sida.
Marlborough skyddades av ett huvudpansarbälte som var 305 mm tjockt över fartygets ammunitionsmagasin och maskin- och pannrum och som reducerades till 102 mm mot fören och aktern. Däcket var 64 mm tjockt i fartygets centrala del och 25 mm i övriga delar.
Tjänstgöring Marlborough kölsträcktes på Devonport Royal Dockyard den 25 januari 1912. Hon sjösattes nästan tio månader senare, den 24 oktober, och togs i bruk den 2 juni 1914. Fartyget färdigställdes den 16 juni 1914, en månad innan första världskriget bröt ut.Willmott, p. 154 Marlborough anslöt sig till en början till hemmaflottan, där hon tjänstgjorde som flaggskepp för Sir Lewis Bayly.Jellicoe, p. 7 Efter det brittiska inträdet i kriget i augusti omorganiserades hemmaflottan till Grand Fleet, under ledning av amiral John Jellicoe. Marlborough utsågs till flaggskepp till 1:a stridsskvadronen, där hon tjänstgjorde under hela kriget.Preston, p. 32
Första världskriget miniatyr|Karta som visar Nordsjön På kvällen den 22 november 1914 genomförde Grand Fleet en fruktlös patrullering i södra delen av Nordsjön för att stödja viceamiral David Beattys 1:a slagkryssareskader. Flottan var tillbaka i hamn vid Scapa Flow den 27 november.Jellicoe, pp. 163–165 Marlborough och större delen av flottan stannade till en början kvar i hamn under den tyska attacken mot Scarborough, Hartlepool och Whitby den 16 december 1914, även om den 3:e stridseskadern skickades för att förstärka de brittiska styrkorna i området. Efter att ha fått ytterligare information om att resten av den tyska flottan kunde befinna sig till sjöss gav Jellicoe order om att flottan skulle skickas ut för att försöka hitta tyskarna, men vid den tidpunkten hade de redan dragit sig tillbaka.Jellicoe, pp. 177–179 Viceamiral Cecil Burney ersatte Bayley ombord på Marlborough i december,Heathcote, p. 37 Marlborough blev vid den tidpunkten det nästkommande flaggskeppet för Grand Fleet.Burt 1986, p. 228 Den 25 december skickades flottan ut för en patrull i Nordsjön, som avslutades den 27 december utan några viktiga händelser.Jellicoe, pp. 183–184 Mellan 10-13 januari 1915 genomförde Marlborough och resten av flottan övningar väster om Orkney- och Shetlandsöarna.Jellicoe, p. 190 På kvällen den 23 januari fungerade huvuddelen av Grand Fleet som stöd för Beattys slagkryssare, men blev inte engagerad i det efterföljande slaget vid Doggers Bankar dagen därpå.Jellicoe, pp. 194–196
Den 7-10 mars 1915 seglade Grand Fleet i norra Nordsjön och utförde övningar. Ytterligare en sådan kryssning ägde rum under den 16-19 mars.Jellicoe, p. 206 Den 11 april genomförde Grand Fleet en patrullering i centrala Nordsjön och återvände till hamn den 14 april; ytterligare en patrullering i området ägde rum under den 17-19 april, följt av övningar utanför Shetland den 20-21 april.Jellicoe, pp. 211–212 Grand Fleet genomförde en patrullering i centrala Nordsjön under den 17-19 maj utan att stöta på tyska fartyg.Jellicoe, p. 217 Ytterligare en patrullering följde den 29-31 maj; men även den var händelselös.Jellicoe, pp. 218–219 Den 2-5 september gjorde flottan en ny kryssning i norra delen av Nordsjön och genomförde övningar.Jellicoe, p. 243
Den 13 oktober genomförde majoriteten av flottan en patrull i Nordsjön och återvände till hamnen den 15 oktober.Jellicoe, p. 250 Den 2-5 november deltog Marlborough i en flottövning väster om Orkney.Jellicoe, p. 253 Ytterligare en sådan kryssning ägde rum den 1-4 december.Jellicoe, pp. 257–258 Flottan skickades ut för en kryssning i Nordsjön den 26 februari; Jellicoe hade tänkt använda Harwich-styrkan för att svepa genom Helgolandsbukten, men dåligt väder förhindrade operationer i södra Nordsjön. Därför begränsades operationen till den norra delen av havet.Jellicoe, p. 271 Natten till den 25 mars seglade HMS Iron Duke och resten av flottan från Scapa Flow för att stödja slagkryssarstyrkan och andra lätta styrkor som gjorde en räd mot den tyska basen för zeppelinare i Tondern.Jellicoe, pp. 279–280
Den 21 april genomförde Grand Fleet en avledningsmanöver utanför Horns rev för att distrahera den tyska flottan, medan den ryska flottan lade om sina defensiva minfält i Östersjön.Jellicoe, p. 284 Flottan återvände till Scapa Flow den 24 april och bunkrade, innan den fortsatte söderut som svar på underrättelserapporter om att tyskarna var på väg att inleda en räd mot Lowestoft. Grand Fleet anlände inte till området förrän efter att tyskarna hade dragit sig tillbaka.Jellicoe, pp. 286–287Marder, p. 424 Under den 2-4 maj genomförde flottan ytterligare en maktdemonstration utanför Horns rev för att hålla tyskarnas uppmärksamhet fokuserad på Nordsjön.Jellicoe, pp. 288–290
Skagerrakslaget alt=The British fleet sailed from northern Britain to the east while the Germans sailed from Germany in the south; the opposing fleets met off the Danish coast|miniatyr|350x350px|Kartor som visar den brittiska (blå) och tyska (röd) flottans rörelser mellan 31 maj och 1 juni 1916 I ett försök att locka fram och förstöra en del av Grand Fleet skickade den tyska flottan ut sexton dreadnoughts, sex pre-dreadnoughts, sex lätta kryssare och trettioen torpedbåtar under befäl av viceamiral Reinhard Scheer Jadebusen tidigt på morgonen den 31 maj. Flottan seglade tillsammans med konteramiral Franz von Hippers fem slagkryssare och stödjande kryssare och torpedbåtar.Tarrant, p. 62 Royal Navys "Room 40" hade avlyssnat och dekrypterat tysk radiotrafik som innehöll planer för operationen. Amiralitetet beordrade Grand Fleet, som vid den tiden bestod av tjugoåtta dreadnoughts och nio slagkryssare, att lämna hamn kvällen innan för att skära av och förstöra högsjöflottan.Tarrant, pp. 63–64 På dagen för slaget var Marlborough stationerad längst bak i den brittiska linjen i den 6:edivisionen i den 1:a stridsskvadronen.Campbell, p. 16
Den inledande aktionen utkämpades främst av brittiska och tyska slagkryssarformationer på eftermiddagen,Campbell, p. 37 men klockan 18.00 närmade sig Grand Fleet.Campbell, p. 116 Femton minuter senare gav Jellicoe order om att vända och sätta in flottan i strid. Övergången från sin kryssningsformation orsakade trängsel med de bakre divisionerna, vilket tvingade Marlborough och många av de andra fartygen att sänka hastigheten till 8 knop (15 km/h) för att undvika att kollidera med varandra.Campbell, p. 146 18:17 hade de brittiska fartygen inledningsvis dålig sikt och Marlborough kunde bara svagt urskilja en grupp tyska slagskepp av Kaiser-klass. Inom loppet av fyra minuter avfyrade hon sju salvor, först på 9 100 meter och sedan på 12 000 meter. Marlboroughs besättning hävdade att de träffade med den femte och sjunde salvan, men dessa påståenden är osannolika. Hennes kanoner maskerades sedan av en brinnande kryssare, troligen pansarkryssaren HMS Warrior.Campbell, p. 155
Marlborough anslöt sig till den grupp slagskepp som attackerade den tyska lätta kryssaren SMS Wiesbaden klockan 18.25. Hon avfyrade fem salvor innan en för tidig detonation i den högra kanonen i A-tornet gjorde kanonen obrukbar. Hon angrep också fartyget med sitt sekundära batteri. Klockan 18.39 engagerade Marlborough återigen vad som verkade vara ett fartyg av Kaiser-klass och avfyrade en salva innan det tyska fartyget försvann i dimman.Campbell, pp. 156–157 Under engagemanget mot Wiesbaden avfyrade den tyska kryssaren en eller två torpeder runt klockan 18.45, varav en träffade Marlborough runt styrbords dieselgeneratorrum. Detonationen skapade ett 8,5 meter långt hål i skrovet och orsakade en betydande översvämning, som tvingade de främre pannorna på den sidan av fartyget att släckas och minskade fartygets hastighet till 16 knop (30 km/h). Burney rapporterade först till Jellicoe att hans fartyg hade träffat en mina eller blivit träffat av en torped klockan 18.57. Flera ytterligare torpeder, den här gången från torpedbåten SMS V48, tvingade Marlborough och resten av fartygen i hennes division att vidta undanmanövrar.Campbell, pp. 164, 167, 179–180 vänster|miniatyr|Igenkänningsritning av ett König-klass slagskepp; Marlborough fick in tre träffar på SMS Grosser Kurfürst under slaget Klockan 19.03 attackerade Marlborough Wiesbaden igen och avfyrade fyra salvor på avstånden 8 700-9 000 meter. Hon träffade den tyska kryssaren med troligen tre granater från de två sista salvorna och dessa neutraliserade slutligen fartyget, även om det tog ytterligare flera timmar innan Wiesbaden sjönk.Campbell, pp. 205, 246 Klockan 19.12 flyttade Marlborough elden till slagskeppen i König-klassen som ledde den tyska linjen. Hon avfyrade tretton salvor inom loppet av sex minuter mot SMS Grosser Kurfürst på avstånden 9 330 till 9 830 meter och fick in tre träffar, även om hon felaktigt hävdade att hon fick en fjärde.Campbell, p. 206 Under den här fasen av slaget avfyrade Marlborough två torpeder som båda missade sina mål: den första mot Wiesbaden kl. 19.10 och den andra mot SMS Kaiser kl. 19.25.Campbell, p. 209