Pundt & Kohn OHG (Offene Handelsgesellschaft, liknar handelsbolag) var en import- och bearbetningsfirma för trä som grundades 1862 av F. J. S. Kohn i Geestemünde (Bremerhaven). Det var en av de viktigaste och äldsta firmorna inom denna bransch vid nedre Weser fram till dess att den förstördes av de allierade bombningarna 1944 och upplöstes efter den sista ägaren Hans Kohnerts död 1967. Firmans uppgång och fall anses vara ett exempel på ett medelstort hanseatiskt familjeföretag., som Thomas Mann också satt ett litterärt monument över i sin samhällsroman Huset Buddenbrook.Jürgen Rabbel: "Vergessenes Kapitel der Geestemünder Geschichte". „Nordsee-Zeitung“ (Bremerhaven), 30 november, 2019 (Genomgång av en specialutställning "Kaptener och timmerfabrikanter" om "Pundt&Kohns" historia på Historiska museet, Bremerhaven)Ny specialutställning på HMB. Historien om entreprenörsfamiljen Kohn i Geesemünde, utan författare, " „Aktuelle Elbe-Weser. Die-Wochenzeitung für die Region", 27 december 2019, p. 9Söker efter ledtrådar på Geesemünder Querkanal, utan författare , „Niederdeutsches Heimatblatt“, Nyhetsbrev från „Männer vom Morgenstern“, december 1995, Nr. 552, pp.1–2
Firmans historia Grundande och första generationen (1863–1879)
Kaptenen och redaren Franz Johann Syabbe Kohn grundade 1862 en egen importfirma för trä i Geestemünde. För detta ändamål byggde han våren 1863 om en byggnad i gammal stil, med två våningar och tre källarvåningar, på Geesemündervallen nära Alte Geestebrücke (gamla Geeste-bron) till en bostads-, kontors- och lagerbyggnad. Sommaren samma år gick firman samman med kapten Dietrich Pundts timmeraffär, även den belägen på ”Geestedamm”. De båda grundade firma Pundt & Kohn (P&K). Näringslivet gynnades av byggandet av nya hamnanläggningar vid Geeste och den snabbt växande efterfrågan på gruvvirke, järnvägsslipers och trä för bostads- och industribyggnader under befolkningsökningen och den industriella revolutionen på 1800-talet. Wilhelm Treue: Zur Geschichte des Deutschen Holzhandels. Ein Viertel Jahrhundert. Zeitschrift für Unternehmensgeschichte, vol.25 (1). 1980, pp. 12–27 Richard Zimmermann: Deutschlands Holzbedarf. Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft / Journal of Institutional and Theoretical Economics. vol. 50 (4), 1894, pp. 573–582Jürgen Rabbel: Vergessenes Kapitel der Geestemünder Geschichte. "Nordsee-Zeitung" (Bremerhaven), 30 november, 2019 (Recension av "Specialutställning Trägrossist Pudt & Kohn", Historiska museet, Bremerhaven)
Eftersom den inhemska virkesförsörjningen inte längre kunde tillgodose denna stora efterfrågan, riktade man sig mot att importera trä från främst Skandinavien, Ryssland och delvis även från Amerika, från vilket ädelträt huvudsakligen kom. Fram till långt in på 1800-talet var sjötransporter det överlägset mest kostnadseffektiva sättet att transportera varor på grund av deras vikt. Christian Lotz: Entgrenzungen des Holzhandels und Erinnerungen. ('“Trähandelns upplösning och minnen“. 2013Richard Zimmermann: Deutschlands Holzbedarf ("Tysklands behov av trä", på tyska). Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft / Journal of Institutional and Theoretical Economics. Vol. 50 (4), 1894, pp. 573–582
Det var inte en tillfällighet att de företag som importerade timmer var koncentrerade till nedre delen av floder som Weser. Timret som importerades och bearbetades distribuerades till industrialiseringscentrum med pråmar och senare med järnväg. Detta gällde även för företaget P&K, vars första timmerlager låg i "Deichstraße" (senare "Bussestraße"), direkt vid "Geestedeich", strax innan Geeste möter Weser. Entreprenörens gamla bostads- och affärsbyggnad stod kvar fram till andra världskriget. Efter bara fem års samarbete lämnade Diedrich Pundt företaget på grund av sjukdom 1868, men Franz J. S. Kohn fortsatte att leda den välutvecklade timmerimportverksamheten tillsammans med sitt rederi med egna fartyg eller andelar i segelfartyg ("Guayana" och briggarna "Marianne", "Auguste" och "Salia") fram till sin död den 13 augusti 1879. Hans son :de:Franz Kohn tog därefter över föräldrarnas företag.
Den bästa tiden och den andra generationen (1879–1909)
Förvaringsutrymmet på Geeste visade sig snart vara för litet. I den nya industrihamnen i Geestemünde, som är åtskild från Geeste genom en sluss, fanns det nya bygg- och lagerutrymmen, som i stort sett var isfria och oberoende av tidvattnet året runt. P&K byggde nya lagerlokaler på den västra och norra sidan av ”Querkanal”, förbindelsekanalen mellan huvudkanalen och timmerhamnen i Geestemünde, som hade öppnats 1877, längs ”Schönianstraße”Shell Stadtkarte, Bremerhaven, 1937, online, på en längd av 300 meter i stora tvåvåningslager som var särskilt förberedda för import, samt öppna lagerlokaler med en yta på över m². Omkring 1890 importerade företaget årligen cirka kubikmeter massivt trä, jämfört med kubikmeter massivt trä för det konkurrerande företaget Chr. Külken, som grundades i Geestemünde 1872. För att underlätta importen inrättade P&K ett eget rederi i slutet av 1880-talet med två fartyg på 750 och ton, som var särskilt utrustade för timmerimport. Ytterligare fartyg planerades 1890.Paul Hirschfeld: Hannovers Großindustrie und Großhandel. Ed.: Deutsche Export-Bank, Berlin. Duncker u. Humblot, Leipzig 1891, S. 310–311 Vid samma tidpunkt byggdes också en ny kontorsbyggnad i Schönianstraße 15. Hartmut Bickelmann: Männer vom Morgenstern Jahrbuch 75: Von Geestendorf nach Geestemünde – Räumlicher, gewerblicher und sozialer Strukturwandel im Umkreis des Geestermünder Holzhafens. Ditzen Druck und Verlag, Bremerhaven 1996, , S. 159–61. År 1887 flyttade familjen Kohn till en ny representativ villa på ”Borriesstraße” 6 i närheten. Under denna period byggdes också en ny kontorsbyggnad på ”Schönianstraße” 15. Familjekrönika för familjen Kohn(ert), baserad på F.J.S. Kohns dagbok (typskrift, familjeegendom)
Tillsammans med de två andra stora företagen för import och bearbetning av virke i Geestemünde, Chr. Külken och Rogge, byggde P&K systematiskt ut virkeshandeln fram till 1890-talet. Med pråmar till Övre Weser-regionen och med järnväg till Ruhrområdet och andra industricentra som byggdes upp. Men genombrottet kom i och med tullöverenskommelsen för städerna vid nedre Weser (1888) och den därmed sammanhängande integreringen av timmerhamnen i ett mycket större rumsligt och ekonomiskt försäljningsområde. På bara ett decennium tredubblades importen av timmer från nedre Weser.
De olika utvecklingsstadierna för den industriella träförädlingen under 1800-talet, som inte utvecklades kontinuerligt utan cykliskt, hade ett avgörande inflytande på utformningen av P&K:s verksamhet. Hermann Schwiebert: Der Holzhafen, Geestemünde in alten und neuen Ansichten – Teil 7. In: DeichSPIEGEL Das online Magazin aus Bremerhaven. 2016, abgerufen am 17. Februar 2016. Redan 1877 begärde man tillstånd för ett sågverk och en hyvleri på ”Querkanal”. 1890 byggde företaget Pundt & Kohn ett modernt sågverk och hyvleri med produktion av rundstänger vid Querkanalens huvud, mellan ”Industriestrasse”, ”Kanalstrasse” och ”Sägestrasse”, som drevs under namnet ”Geestemünder Holzindustriewerke Backhaus & Co.”. I motsats till det orealiserade projektet från 1877 hade fabriken nu ett direkt järnvägssidospår till ”Industriestraße”. Vid denna tid var P&K ett av de äldsta och största företagen inom denna sektor vid nedre Weser, och när det gäller omsättningen var P&K det överlägset största företaget. På grund av sin överregionala ekonomiska och kommersiella betydelse nämndes Pundt & Kohn därför redan 1894 i Brockhaus Encyclopaedia. Brockhaus’ Konversationslexikon (1894). F. A. Brockhaus in Leipzig, Berlin und Wien, 14. Auflage, 1894-1896, uppslagsord: Geestendorf (Bremerhaven) S. 640.
Expansion och tredje generation (1909–1945)
Pundt & Kohn var en viktig fordringsägare på det insolventa företaget "J.H. Krumnack, Möbelfabrik, Dampfsägewerk und Holzhandlung" i Melle. Av denna anledning, men också på grund av familjeintressen, övertogs företaget av Pundt & Kohn den 27 september 1909 inom ramen för en tvångsauktion i samband med en likvidation. Efter :de:Franz Kohns död 1909 fortsatte hans son Hans Kohn P&K:s verksamhet i tredje generationen. Hans äldste son :de:Gerhard Kohnert tog över ledningen av den nyförvärvade fabriken i Melle, som 1909 skrevs in i handelsregistret som ":de:Meller Möbelfabrik GmbH" (MMM) med möbeltillverkning som huvudsyssla. Enda ägare var kommanditbolaget Pundt & Kohn i Geestemünde, där båda bröderna var personligen ansvariga och behöriga att underteckna.
Under de följande åren grundade partnerna även företaget ”Unterweser Holzhandel GmbH” i Wesermünde. Den enda ägaren var deras mor Johanne Kohn, änka efter Franz Kohn, som dog 1909. Företagets verkställande direktör var Hans Kohn, som tillsammans med sin bror Gerhard nu förenade fyra företag under ett skatteparaply: moderbolaget "Pundt & Kohn", "MMM", "Backhaus & Co" och "Unterweser Holzhandel GmbH". Den skattemässiga enheten tjänade inte minst syftet att undvika skatt. Detta skedde huvudsakligen genom att vinsterna flyttades och/eller vinster och förluster kompenserades mellan de juridiskt självständiga företagen, som var tvungna att betala olika handels-, löne- och bolagsskatter beroende på sin storlek och ekonomiska situation. Enligt handelsskattedeklarationen (1926) var värdet av P&K:s virkeslager RM, vilket i dag skulle motsvara en köpkraft på cirka 4,5 miljoner Euro (vid en växelkurs på 1 RM = 3,60 euro). Gruppen var dessutom avgörande för P&K:s överlevnad eftersom den led stora förluster under den stora depressionen (1929–1932), vilket "Meller Möbelfabrik" drabbades mindre av. Under denna period noterade P&K förluster som hotade dess existens på mer än RM, bland annat på grund av att leverantörslån till företagskunder som gått i konkurs inte betalades. P&K handelsskattehandlingar, 1929–1932, stadsarkiv, Bremerhaven
År 1937 ansökte Hans Kohn om att ändra sitt familje- och företagsnamn från Kohn till "Kohnert". Godkännandet från ministeriet kom den 14 augusti 1937. Namnbytet skedde på grund av den fientliga stämningen som rådde kring det judiskt klingande familjenamnet "Kohn" / "Cohn" under den nationalsocialistiska ariseringen. Under kriget koncentrerade P&K sin timmerimport till det neutrala Sverige, och speciellt till Kramfors sågverk i Härnösands kommun i norra Sverige.
Återuppbyggnad och slut (1945–1967)