Lindbomska belöningen är en medalj, som utdelas sedan 1819 av Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm.
Historik Akademiens ledamot Gustaf Aron Lindbom testamenterade den 20 april 1814 till Kungliga Vetenskapsakademien ett belopp på 2000 riksdaler banko med föreskrift att räntan däraf användes årligen till en à två guldmedaljer, som tilldelas den, utom eller inom akademien, som ingifver någon afhandling med nya och viktiga upptäckter uti kemiska eller fysiska vetenskaperna. Kapitalet uppgick 1915 till 5 300 kronor och prisbeloppet till 183 kronor.
Mottagare av Lindbomska belöningen 1819 – Johan August Arfwedson, för Om upptäckten af ett nytt eldfast alkali, Lithion.
1820 - Sven Nilsson, för Om de i sandstenen vid Hör befintliga petrifikat
1820 – August Lindbergson, för Undersökning af en urinsten
1821 – Eilhard Mitscherlich, för Om förhållandet emellan chemiska sammansättningen och kristallformen hos arseniksyrade och fosforsyrade salter.
1822 – Bengt Gustaf Bredberg, för Försök att bestämma den chemiska sammansättningen hos några vid smältprocesser i stort bildade slagger.
1823 – Gustaf Gabriel Hällström, för samma afhandling som för Ferrnerska priset.
1824 – Sven Nilsson, för Underrättelse om fossila landtväxter som finnas tillsammans med hafsmusslor, snäckor ra. m. i den Skånska grönsandskalken.
1825 – Jöns Svanberg och Simon Anders Cronstrand, för Försök till bestämmande af svenska längdmåttets och vigtens enheter.
1826 – Lars Peter Lychnell, för Undersökning af några serpentiner och Carl Gustaf Mosander, för Något om cerium.
1827 – Fredrik Rudberg, för Volumförändringen hos blandningar af alcool och vatten.
1828 – Bengt Gustaf Bredberg, för Chemiska sammansättningen hos svaflets föreningar med metaller.
1829 – Carl Gustaf Mosander, för Undersökning af några arter titanjern.
1830 – Nils Gabriel Sefström, för Om vanadium, en ny metall.
1833 – Carl Gustaf Mosander, för Undersökning af några cyan-dubbelsalter.
1834 – Ferrnerska priset och Lindblomska belöningen slogs samman och delades i två delar till Fredrik Rudberg och Jöns Svanberg för undersökning af enheterna för ett nytt system af mått, mål och vigt.
1835 – Nils Gabriel Sefström, för Undersökning af de räfflor, hvaraf Skandinaviens berg äro med bestämd riktning fårade och Pehr Adolf von Bonsdorff, för Om atmosferiska luftens inverkan vid metallernas oxidation.
1836 – Clemens Ullgren, för Bidrag till kännedomen af det hvita qvicksilfver-præcipi-tatets och några andra analoga qvicksilfversalters sammansättning.
1837 – Fredrik Rudberg, för Om luftens utvidgning.
1838 – Carl Gustaf Mosander, för Upptäckten af lantan.
1840 – Lars Fredrik Svanberg, för Kemisk undersökning af några glimmerarter.
1841 – Lars Fredrik Svanberg, för Saponit och Rosit, tvenne nya mineralier.
1842 – Nils Gabriel Sefström, för Om ett sätt att vid barometerobservationer göra sig oberoende af ofullkomligheten uti barometerns vacuum.
1843 – Axel Erdmann, för Undersökning af tvenne nya mineralier, Uwarowit och Monradit.
1844 – Lars Fredrik Svanberg, för två kemiska afhandlingar.
1845 – Nils Johan Berlin, för Om den oxalsyrade chromoxidens dubbelsalter.
1846 – Peter Munck af Rosenschöld, för Om elektricitet i fördeladt och bundet tillstånd.
1847 – Axel Erdmann, för Om de i Sverige förekommande bergarter, som föra horn-blende eller augit.
1848 – Lars Fredrik Svanberg och Heinrich Wilhelm von Struve, för Några molybdenföreningar och denna metalls atomvigt.
1849 – Erik Edlund, för Undersökning öfver induktionsströmmar, som uppkomma vid öppnandet och slutandet af en galvanisk kedja.
1850 – Axel Erdmann, för Försök till en geognostisk-mineralogisk beskrifning öfver Tunabergs socken i Södermanland.
1852 – Anders Ångström, för Om de monoklinoëdriska kristallernas molekulära konstanter.
1854 – Anders Ångström, för Optiska undersökningar.
1856 – Erik Edlund, för Uppfinning af en telegrafapparat, medelst hvilken två underrättelser samtidigt kunna afsändas i motsatt riktning på en och samma telegraftråd.
1858 – Adolf Erik Nordenskiöld, för Bidrag till läran om den kristallografiska isomorfin och dimorfin.
1859 – Johan Fredrik Bahr, för Analyser af atmosferisk luft i Stockholm.
1860 – Robert Thalén, för Om induktionsströmmars fortvaro och styrka och Christian Wilhelm Blomstrand, för Några organiskt sammansatta radikaler.
1861 – Johan Lang, för Bidrag till kännedom om salpetersyrlighetens föreningar med enatomiga baser och Fredrik Laurentz Ekman, för Om hydrobenzamidens förhållande till chlorväte.
1862 – Anders Ångström, för Ny metod att bestämma kroppars ledningsförmåga för värme.
1863 – Jakob Karl Emil Chydenius, för Jordmagnetiska förhållandena vid Spetsbergen och om gradmätnings utförbarhet därstädes.
1864 – Robert Thalén, för Bestämning af elasticitetsgränsen hos metaller.
1865 – Johan Lang, för två afhandlingar om salpetersyrligheten.
1866 – Lars Johan Igelström, för uppsatser om nya mineralier.
1867 – Lars Johan Igelström, för Mäktiga lager af bituminös gneiss och glimmerskiffer uti Nullaberget. E. W. Fernlundh, Till kännedomen om öfverjodsyransmättningskapacitet.
1868 – Wilhelm Paijkull, för Bidrag till kännedomen om Islands bergsbyggnad.
1869 – Fredrik Laurentz Ekman, för Kemisk undersökning af »Nullabergsarten» från östmarks socken i Vermland.
1870 – Gustaf Lindström, för Kemisk undersökning af meteorstenarne från Hessle.
1871 – Albert Holmgren, för Elektriciteten som kosmisk kraft.
1872 – Th. Nordström, för Rhodan-qvicksilfver-dubbelsalter och kemisk undersökning af meteorjärn från Ovifak på Grönland.
1873 – Per Teodor Cleve och O. Höglund, för Om Yttrium- och Erbium-föreningar.
1874 – August Wijkander, för Observations météorologiques de 1’expédition arctique suédoise en 1872—73.
1875 – Per Siljeström, för Gasers täthets- och elasticitetsförändringar vid lägre pressioner än en atmosfer, och Mariotteska lagen.
1876 – Fredrik Laurentz Ekman, för Om de strömningar som uppstå i närheten af flodmynningar.
1877 – August Wijkander, för Observations magnétiques, faites pendant 1’expédition arctique suédoise en 1872—73.
1878 – Lars Fredrik Nilson, för afhandlingar i organisk kemi och P. Klason, för Rhodankaliums inverkan på föreningar af monoklorättik-syra.
1879 – Otto Pettersson, för uppsatser i fysikalisk kemi.
1880 – Lars Fredrik Nilson, för upptäckten af metallen Skandium.
1881 – Hugo Hamberg, för Sur la variation diurne de la force du vent.
1882 – Oskar Widman, för Om en synthes af tymol ur kuminol.
1883 – Carl Edvard af Klercker, för Recherches sur la dispersion prismatique de la lumière.
1884 – Karl-August Wallroth, för Fosforsalts inverkan på metalloxider.
1885 – Svante Arrhenius, för Bestämning af den galvaniska ledningsförmågan hos mycket utspädda vattenlösningar samt grunderna för en kemisk teori för elektrolyten lösning och C. A. Mebius, för Experimentel undersökning öfver elektriska induktions-och disjunktions-strömmar.
1886 – Axel Hamberg, för Hydrografiska iakttagelser under expeditionen till Grönland 1883 och G. Flink, för Undersökningar öfver en serie diopsidvarieteter från Nordmarken.
1887 – Tom Moll, för Undersökning om den elektriska urladdningen ur ett Ruhm-korffs induktorium.
1888 – Gust, för Om hyalotekit från Långban.
1889 – Åke Ekstrand, för uppsatser om naftoësyror och kolhydrat.
1890 – David Hector, för Undersökning om derivat af svafvelurinämne och Wilhelm Palmær, för Iridiums ammoniakaliska föreningar.
1891 – Helge Bäckström, för Ueber angeschwemmte Bimsteine an norwegischen Kvisten och Robert Mauzelius, för Om fluornaftalinsulfonsyra.
1892 – Johan Adolf Bladin och Henrik Söderbaum, för kemiska uppsatser.
1894 – Per Teodor Cleve, för afhandlingar öfver isomeriförhållanden inom naftalinserien.
1896 – Vilhelm Bjerknes, för Ueber elektrische Resonanz.
1897 – Daniel Strömholm, för Om sulfin- och tetinföreningar, 1—3.
1898 – E. J. Widmark, för Om gränserna för det synliga spektrum.
1899 – G. Granqvist, för Quantitative Bestimmungen über die Zerstäubung der Kathode in verdünnter Luft.
1900 – Hans von Euler-Chelpin, för två uppsatser öfver katalytiska reaktioner.
1902 – Astrid Cleve, för Bidrag till kännedomen om Ytterbium.
1903 – J. W. Sandström, för Ueber die Beziehung zwischen Luftbewegung und Druck in der Atmosphäre unter stationären Verhältnissen.
1905 – J. Köhler, för Arsenikundersökningar.
1906 – Walfrid Ekman, för Om jordrotationens inflytande på hafsströmmarna.
1908 – Jonas Westman, för Mesures de 1’intensité de la radiation solaire faites à Upsala en 1901; och Durée et grandeur de 1’insolation à Stockholm.
1909 – G. von Heidenstam och Evert Norlin, för Teoretiska undersökningar rörande kolning af ved.
1911 – G. Flink, för Bidrag till Sveriges mineralogi.
1912 – Otto Holmberg, för två afhandlingar öfver grundämnet holmium.
1913 – Håkan Sandqvist, för Studien über die Phenanthrensulfosäuren.
1915 – Arne Westgren, för über die kinetische Energie der Teilchen in kolloiden Lösungen.
1916 - Bror Holmberg, för Stereokemiska studier.
1918 - K. A. Vesterberg, för En kemisk metod för bestämning av de svårlösliga oorganiska basernas styrka.
1919 - A. F. Westgren, för Zur Kenntnis der Koagulation.
1920 - B.O.T. Swenson, för Lichtelektrische Untersuschungen an Salzlösungen.
1921 - S.L.A. Odén, för Om fällningar I-II.
1921 - C. L. Lönnquist, för Måste jordens kärna antagas vara av hög temperatur?.
1922 - Oskar Klein, för Zur statistischen Theorie der Suspension und Lösungen.
1924 - K. D. R. Myrbäck, för Über die Inaktivierung der Saccharase durch Schwermetalle och Über Eigenschaften eines hochaktiven Saccharasepräparates
1924 - E. A. Holm, för Prüfung der für die Quasiverleinerung der Moleküle berichtigten van der Waal’schen Zustandsgleichung an den Wasserstoffisothermen von Kohnstamm und Walstra.
1925 - N. O. Zeilon, för On potential problems in the theory of fluid resistance
1926 - H. Pettersson, för The reflection of α[alpha]-particles against atomic nuclei
1927 - Gösta V. Phragmén och Arne F. Westgren, för Röntgenanalyse des Chrom-Kohlenstoffsystemes och Structure analogies of alloys.
1928 - K. O. Josephson, för Versuche zur Synthese von Glukosiden und Glukoseestern einiger Oxykarbonsäuren och Über Aceton-benzoyl-chinid und Benzoyl-chinid
1929 - N. A. Urelius och Gustaf Ising, för Die Verwendung astasierter Pendel für relative Schweremessungen I-II.
1930 - E. G. Rudberg, för Soft x-rays and secondary electrons. Velocity measurements ont the electron emission produced by soft X-rays and by electron impact.
1933 - F. H. Arnfelt, för On the formation of layer-lattices.
1933 - G. S:son Frey, för Om den kristalliserade antimontrisulfidens elektriska ledningsförmåga.
1934 - L. B. Borén, för Röntgenuntersuchung der Legierungen von Silicium mit Chrom, Mangan, Kobalt und Nickel.
1935 - F. E. Brunius, för Immunokemiska studier över systemet fårblod-antifårblodserum.
1936 - Oskar Klein, för Eine Verallgemeinerung der Diracschen relativistischen Wellengleichung.
1937 - Arne Fredga, för Zur Kenntnis der Dithio-dilaktylsäure samt Die stereoisomeren Formen von Methylen-bisthiomilchsäure.
1938 - Gregori Aminoff och B. Broomé, för Über die Oxydation von Zinkblende-Einkristallen an Hand von Elektroneninterferenzen studiert.
1940 - Tycho Aurén, för Radiation climate in the Scandinavian Peninsula.
1942 - Arne Tiselius, för hans under 1941 offentliggjorda skrifter om adsorptionsanalysens utveckling.
1943 - Gunnar Hägg, för Some notes on MX2 layer lattices with close-packed X atoms.
1944 - S. Gard, för Vergleichende physikalisch-chemische und übermikroskopische Studien an gereinigten Poliomyelitis-Viruspräparaten.
1945 - Kai Siegbahn, för Studies in β[beta]-spectroscopy.
1946 - Pehr Edman, för On the purification and chemical composition of hypertensin (angiotonin).
1947 - Hilding Slätis, för On a photographic metod for investigating the optical properties of magnetic lenses and for recordning β[beta]-ray lines.