Passivt‑aggressivt beteende (engelska passive‑aggressive behaviour) är ett ”beteende som till synes är oskyldigt, tillfälligheter, eller neutralt, men som indirekt uppvisar ett omedvetet, aggressivt motiv”. Citatets engelska originaltext: passive-aggressive – adj. characteristic of behavior that is seemingly innocuous, accidental, or neutral but that indirectly displays an unconscious aggressive motive.
Passiv‑aggressivt beteende eller passiv‑aggressiv personlighetsstörning (engelska passive‑aggressive personality disorder, PAPD) är dels en (omstridd) vetenskaplig term,Christopher J. Hopwood, Leslie C. Morey, John C. Markowitz, Anthony Pinto, Andrew E. Skodol, John G. Gunderson, Mary C. Zanarini, M. Tracie Shea, Shirley Yen, Thomas H. McGlashan, Emily B. Ansell, Carlos M. Grilo och Charles A. Sanislow: ”The Construct Validity of Passive-Aggressive Personality Disorder” i Psychiatry, höstnumret 2009, nummer 3 årgång 7272, sidorna 256–267. . dels ett vardagligt uttryck.
Exempel på passivt‑aggressivt beteende är tystnad, att avsluta kommunikation, förneka att osämja föreligger, låtsad vilja till samarbete, avsiktlig ineffektivitet, problemskapande glömska och ansvarsundvikande.Jody E. Long, Nicholas J. Long och signe Whitson: The Angry Smile: The Psychology of Passive–Aggressive Behavior in Families, Schools, and Workplaces. Austin 2009. .
Termen användes först av Förenta staternas försvarsdepartement när överste William Menninger rapporterade att soldater uttryckte aggressivitet med passiva medel som trumpenhet och envishet. Passiv‑aggressiv personlighetsstörning var medtagen som en diagnos i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) från 1950‑talet och framåt. Diagnosen PAPD flyttades till ett appendix i fjärde upplagan av DSM 1994, och finns ej med i femte upplagan från 2013.
Källor
Kategori:Mänskligt beteende