miniatyr|Libyen ligger i Nordafrika vid Medelhavets kust När Italien började söka kolonier i Afrika låg Osmanska rikets provinser i Nordafrika nära till hands, och Italien betraktade provinserna i nuvarande Libyen som sitt intresseområde. Från 1911 invaderade Italien området och kunde relativt enkelt driva ut de osmanska styrkorna. Att erövra området blev dock svårare, och Italien drogs in i ett långvarigt kolonialkrig mot de libyska stammarna. Den islamiska Sanusiya-orden stod för ett särskilt starkt motstånd och Sanusiya-ordens ledare Idris blev småningom en samlande motståndsgestalt. Mussolinis fascistiska regering tänkte sig att göra Libyen till en italiensk provins, "Italiens fjärde strand" och uppmuntrade italiensk invandring till området. När Italien anslöt sig till axelmakterna i andra världskriget gav de libyska nationalisterna sitt stöd till de allierade. Nordafrika blev en viktig krigsskådeplats och när de allierade besegrade axelmakterna i ökenkriget, tog allierade styrkor över administrationen av Libyen. Efter andra världskriget förlorade Italien sina kolonier och frågan om Libyens framtid kom slutligen att avgöras av FN, som beslöt att ett självständigt Libyen skulle bildas.
Den italienska invasionen mini|Italienska luftskepp bombar turkiska ställningar på libyskt territorium. Kriget mellan Italien och Osmanska riket 1911-1912 var det första i historien där luftattacker (utförda här av luftskepp) avgjorde utfallet.
Italien, som blev en enad stat först 1861, var en sen deltagare i kapplöpningen efter kolonier. För italienarna tycktes de marginella osmanska provinserna i Libyen erbjuda en uppenbar kompensation för deras förödmjukande godkännande av upprättandet av ett franskt protektorat i Tunisien, ett land som Italien eftertraktade som potentiell koloni. Italien intensifierade sina långvariga handelsintressen i Libyen och vann i en serie diplomatiska manövrer erkännande från stormakterna för en italiensk intressesfär där. Det antogs i europeiska huvudstäder att Italien förr eller senare skulle gripa tillfället att dessutom gå till politisk och militär handling i Libyen.
I september 1911 manipulerade Italien fram en kris med Osmanska riket genom att anklaga osmanerna för att ha begått en "fientlig handling" genom att beväpna arabiska stammar i Libyen. När Osmanska riket vägrade svara på ett ultimatum om italiensk militär ockupation för att försvara italienska intressen i regionen förklarade Italien krig, och Tripoliskriget var ett faktum. Efter en preliminär sjökrigföring gick italienska trupper i land och intog Tripoli den 3 oktober. De möttes endast av måttligt motstånd. Italienska styrkor ockuperade även Tobruk, al-Khums, Darna och Benghazi.
Under de följande månaderna avancerade den italienska expeditionsstyrkan, med 35 000 man, knappast bortom sina brohuvuden. De 5 000 osmanska soldater som försvarade provinserna vid tiden för invasionen drog sig tillbaka några kilometer inåt land, där officerare som Enver Pascha och Mustafa Kemal (Atatürk) organiserade de arabiska stammarna i ett motstånd mot italienarna som antog bilden av ett heligt krig. Men när krig hotade på Balkan var Osmanska riket tvunget att söka fred med Italien. I enlighet med fördraget som undertecknades i Lausanne i oktober 1912 utfärdade sultanen ett dekret som gav självständighet åt Tripolitanien och Cyrenaika medan Italien samtidigt förklarade sin formella annektering av dessa territorier. Sultanen skulle i sin roll av kalif (ledare för islam) behålla sin religiösa överhöghet där och tilläts tillsätta qadin av Tripoli, som hade tillsyn över shariadomstolarna. Men italienarna var inte fullt medvetna om att ingen åtskillnad gjordes mellan civil och religiös rättsskipning i islamisk lag. Därmed behöll osmanerna en öppen kanal för inflytande över sina tidigare undersåtar och undergrävde Italiens makt. Fred med Osmanska riket innebar för Italien inledningen till ett tjugoårigt kolonialkrig i Libyen.
Italienskt styre och arabiskt motstånd För många araber var Osmanska rikets kapitulation i Libyen ett förräderi av muslimska intressen till de otrogna. Fördraget i Lausanne från 1912 var meningslöst för de beduinska stammarna som fortsatte sitt krig mot italienarna, i vissa områden med hjälp av turkiska trupper som lämnats kvar vid tillbakadragandet. Striderna i Cyrenaika genomfördes av sanusiska enheter under ledning av Ahmad ash-Sharif, vars anhängare i Fezzan och södra Tripolitanien förhindrade italiensk konsolidering i de områdena också. Motståndet i norra Tripolitanien saknade den enighet som infördes av sanusiya och var isolerat, och stamrivaliteter gjorde det mindre effektivt. Nationalistiska stadsbor i Tripoli spekulerade om möjligheten att upprätta en tripolitansk republik, kanske associerad med Italien, medan Suleiman Baruni, en berber och före detta ledamot av det osmanska parlamentet, utropade en självständig men kortlivad berbisk stat i Gharyanregionen. För beduinerna, som inte betungades av någon nationalkänsla, var dock syftet med kampen mot kolonialmakten att försvara islam och det fria liv de alltid hade åtnjutit på sitt stamterritorium.
År 1914 gick sanusierna till motattack i Fezzan, raderade snabbt ut Italiens nyligen vunna segrar där, och år 1915 åsamkade de en italiensk kolonn i Qasr Bu Hadi i Sirtica betydande skador. De kom över gevär, artilleri och ammunition som möjliggjorde ett påföljande anfall i Tripolitanien, men kampanjens framgång äventyrades av den traditionella fientlighet som rådde mellan beduinerna och nationalisterna.
När Italien anslöt sig till Ententen 1915 blev det första italiensk-sanusiska kriget (1914–1917) i Cyrenaika en del av världskriget. Tyskland och Turkiet skickade vapen och rådgivare till Ahmad, som allierade Sanusiya med Centralmakterna med målsättningen att hålla fast italienska och brittiska trupper i Nordafrika. År 1916 ledde dock turkiska officerare sanusierna på en kampanj in i Egypten, där de fullständigt besegrades av brittiska styrkor. Ahmad gav upp det sanusiska politiska och militära ledarskapet till Idris och flydde till Turkiet ombord på en tysk ubåt. Den probrittiske Idris inledde förhandlingar med de allierade å Cyrenaikas vägnar år 1917. Resultatet blev i praktiken ett vapenstillestånd snarare än ett fullständigt fredsavtal, för varken italienarna eller sanusierna gav helt upp sina krav på kontroll i regionen. Storbritannien och Italien erkände Idris som emir av inre Cyrenaika, med villkoret att sanusiska attacker på kuststäder och in i Turkiet skulle ta slut. Vidare övervägande av Cyrenaikas status sköts upp till efter kriget.
Fastän den segrande Ententen accepterade Italiens suveränitet i Libyen var de italienska styrkorna där fortfarande begränsade till enklaverna vid kusten, ibland under belägring. En kampanj inleddes 1919 för att konsolidera och expandera det territorium som hölls av Italien, men den kolonialpolitik som bedrevs av Italiens regering var måttfull och tillmötesgående. Det togs steg i riktning mot att erbjuda begränsade politiska rättigheter till folket i ockuperade områden. Provinserna Cyrenaika och Tripolitanien behandlades som skilda kolonier, och Fezzan organiserades som ett militärt territorium. Den grundlag som godkändes av det italienska parlamentet 1919 gav utrymme för provinsparlament och för lokala råd tillsatta av de italienska guvernörerna samt distinkta styrelse i de ockuperade områdena.
De olika koloniseringar som Italien gjorde i Tripolitanien och Cyrenaika illustrerade dock grafiskt skiljaktigheterna i situationerna i de två provinserna som de uppfattades av de italienska myndigheterna. År 1920 nåddes ett avtal mellan Italien och Sanusiya-ledarna som bekräftade Idris som amir av Cyrenaika och erkände hans faktiska självständighet i ett vidsträckt område i inlandet som inbegrep alla de främsta oaserna. Italien tillhandahöll ett ekonomiskt understöd till emirens regering, och Sanusiya-schejker, som hade platser i Cyrenaikas parlament, deltog i styret av hela provinsen. Idris tilläts också behålla Sanusiya-armén, fastän dess enheter skulle förläggas till "blandade läger" med italienska styrkor. Genom detta arrangemang accepterade den italienska regeringen officiellt Idris som både sekulär och religiös ledare för Cyrenaikas stammar, men i praktiken utvidgade det inte hans politiska makt bortom den som han redan utövade som Sanusiya-ordens överhuvud.
Det var tydligt att Italiens regering inte hade formulerat en sammanhängande politik gentemot ett land som inte hade erövrats och vars folk hyste tvivel om fördelarna med italienskt styre. Men eftersom italienarna aldrig mötte ett trovärdigt, enat motstånd i Tripolitanien var de inte under jämförbart tryck där att bevilja de eftergifter som de hade gjort i Cyrenaika. Den mest framträdande tripolitanske nationalisten var Ramadan as-Suwaythi, som vid olika tidpunkter hade samarbetat med italienarna, stött Sanusiya och slutligen kämpat mot de båda. Hans rival, Baruni, som under kriget hade agerat osmansk "guvernör" i Tripolitanien med stöd från Tyskland, misstroddes av de arabiska nationalisterna. Stamrivaliteter var intensiva, och de beduinska shejkerna och nationalisterna hade fundamentalt olika målsättningar. De senare önskade bilda en centraliserad republik medan de förra i första hand var intresserade av att skapa stamstater.
En framträdande panarabisk nationalist, egyptiern Abdar Rahman Azzam, övertalade Suwaythi och Baruni att samarbeta om att begära italienskt erkännande av en oberoende republik som utropades i Misrata 1919. Samtal med italienarna bröt samman när Misratarepublikens styrande organ, den så kallade Reformkommittén, gjorde anspråk på överhöghet över Libyen istället för över enbart Tripolitanien. År 1920 samlades delegater från både ockuperade och oockuperade zoner i en nationalkongress i Aziza. De sade sig representera den "tripolitanska nationen," och krävde tillbakadragande av italienska styrkor. Ingen nationaliströrelse hade dock förmåga att samla landet bakom sig.
Till och med delegater till nationalkongressen hade varit kraftigt delade rörande den grad av samarbete med Italien som de skulle tillåta. Rivaliserande delegationer slog en stig till Rom med sina petitioner för erkännande. Samtidigt gav greve Giuseppe Volpi, en kraftfull och bestämd guvernör, en beslutsam inriktning åt den italienska politik i Tripolitanien med sitt förespråkande av militär pacificering istället för förhandlingar. Nationalisterna förlorade sina mest effektiva ledare när Baruni gick över till italienarna som en följd av fientlighet mellan araber och berber, vilken Volpi framgångsrikt utnyttjade, och Suwaythi dödades av sina politiska rivaler.
I denna situation mötte de tripolitanska nationalisterna Sanusiya-orden i Surt tidigt år 1922 och godkände Idris som emir av Tripolitanien. Idris hade aldrig eftersträvat någon titel förutom den som han hade i Cyrenaika, och han var inte angelägen om att utvidga vare sig sitt politiska inflytande eller sitt religiösa ledarskap till norra Tripolitanien, där varken han eller Sanusiya-orden var särskilt populär. Han hade alltid vägrat ge stöd till tripolitanska nationalister och efter omständigheterna ansåg att deras erbjudande hade gjorts av opportunistiska skäl, det vill säga att det inte fanns någon uppenbar alternativ kandidat till ledarskapet vid den tidpunkten. Idris godkännande skulle, som nationalisterna förstod, möta skarpt missnöje från Italien och bli signalen för återupptagen öppen krigföring. Krig mot Italien föreföll troligt i vilket fall som helst förr eller senare. I flera månader funderade Idris på nationalisternas vädjan. Av någon anledning – kanske för att främja den totala självständighetens sak eller möjligen av en känsla av religiös skyldighet att gå emot den otrogne – accepterade Idris emiratet över hela Libyen i november och sedan, för att undvika att bli tillfångatagen av italienarna, flydde han till Egypten där han fortsatte att leda Sanusiya-orden.