OAuth (förkortning för Open Authorization) är en öppen standard för att dela med sig av viss information eller vissa funktioner hos en webbplats eller annan tjänst till en tredje part utan att behöva dela med sig av sitt lösenord.
Standarden är konstruerad för att auktorisera tredje parter för specifika ändamål men används i praktiken ofta för att låta en tredje part sköta inloggning på en extern webbplats (t.ex. "Logga in med Google"). Då används OAuth för autentisering snarare än auktorisering, och fungerar därmed som ersättare för den äldre standarden OpenID. OAuth används av företag såsom Amazon, Google, Facebook, Microsoft och Twitter för att låta användare ge externa tjänster rätt att interagera med deras användarkonton och data på olika sätt.
OAuth version 2.0 är (2023) en de facto industristandard för auktorisering. OAuth 2.0 tillhandahåller specifika auktorisationsmekanismer för tredje parter såsom webbapplikationer, stationära applikationer, mobiltelefoner och hushållsföremål i smarta hem. Specifikationen och dess tillägg utvecklas av OAuth Working Group inom IETF.
IETF har kritiserats för att ha gjort standarden överdrivet komplicerad i syfte att skapa en onödig marknad för IT-företag som säljer integrationslösningar och konsulttjänster.
Funktion
Innan autentisering och auktorisering med OAuth existerade krävdes det vanligen att man angav sitt användarnamn och lösenord i ett formulär, till exempel inloggningsskärmen för Gmail, för att komma åt personlig data såsom sina mejl. Om en tredje person (eller programvara) skulle få tillgång till ens mejl behövde man dela med sig av sina inloggningsuppgifter.
Eftersom alla inte är bekväma med att ge tillgång till all sin data på detta sätt fanns ett behov av att kunna ge begränsad tillgång istället. Man kanske vill ge en tredjepartstjänst åtkomst till sitt e-postkonto, men bara ge tjänsten rätt att läsa ens kontakter, inte att läsa ens e-post eller redigera ens kontakter.
När man använder OAuth ger en åtkomstkod, som har en begränsad livslängd, en sådan begränsad åtkomst. Man kan då på ett enklare sätt ansluta flera applikationer från tredje parter genom att ge dem åtkomstkoder. Det är också säkrare eftersom inloggningsuppgifterna inte måste delas med andra.
Användningsfall Typiskt sett låter OAuth-protokollet en användare ge en klient (t.ex. en tredjepartsapplikation) säker delegerad åtkomst till användarens eget innehåll på en server. Protokollet specificerar en rutin för hur användare kan auktorisera tredjepartsåtkomst till sitt innehåll på en server utan att dela med sig av inloggningsinformation.
Då OAuth är specifikt designat för att användas med webbprotkollet HTTP fungerar det i praktiken genom att en auktoriseringsserver utfärdar en åtkomstkod (token) till en tredjepartsklient efter att användaren som äger innehållet har godkänt detta. Den tredje parten använder sedan åtkomstkoden för att komma åt användarens innehåll på innehållsservern. alt=Authorization flow without Oauth.|miniatyr| En hypotetisk auktoriseringsrutin (på engelska) där inloggningsinformation delas med en tredjepartsapplikation. Detta innebär många säkerhetsrisker som kan förhindras genom att använda OAuth. alt=A high-level overview of Oauth 2.0 authorization flow.|miniatyr| En översikt (på engelska) över en auktoriseringsrutin enligt oAuth 2.0-flödet på hög nivå. Användarens ("resursägarens") inloggningsinformation används endast av användaren, men inte av tredjepartsapplikationen.
För att tredjepartsapplikationen (till exempel en app i en mobiltelefon) inte ska kunna läsa av användarens användarnamn och lösenord är det lämpligt att inte låta användaren logga in på OAuth-servern och tilldela appen rättigheter direkt inifrån appen. Enligt riktlinjer från IETF bör användaren istället uppmanas att auktorisera appen genom sin vanliga webbläsare. Det medför även att användaren slipper logga in gång på gång, eftersom appen kan öppna mobilens webbläsare (som redan kanske är inloggad) var på användaren kan tilldela appen adekvata rättigheter.OAuth 2.0 for Native Apps, Best Current Practice. RFC 8252 s. 1
Historia OAuth uppstod i november 2006 när Blaine Cook vidareutvecklade Twitters implementation av OpenID. Samtidigt behövde Magnolias en lösning för att tillåta sina medlemmar med OpenID att ge vissa externa funktioner åtkomst till deras tjänster. Bolagen kom fram till att de behövde en delegerad autentisering med Twitters OpenID för Magnolias API:er, och drog slutsatsen att det inte fanns några öppna standarder för API-åtkomstdelegering vid denna tid.
En diskussionsgrupp för OAuth skapades i april 2007 och utvecklare från Google fick då reda på OAuth-projektet och uttryckte sitt intresse för att stödja det. I juli 2007 utarbetade teamet en första specifikation. Den 4 december 2007 släpptes det slutgiltiga utkastet för OAuth Core 1.0.
I november 2008 sammanträdde Internet Engineering Task Force i Minneapolis och diskuterade införandet av protokollet i IETF för vidare standardisering. Evenemanget var välbesökt och det fanns ett brett stöd för att formellt skapa en OAuth-arbetsgrupp inom IETF.
OAuth 1.0 publicerades som RFC 5849, en informativ RFC, i april 2010. Sedan den 31 augusti 2010 har alla Twitter-applikationer från tredje part varit skyldiga att använda OAuth.
OAuth 2.0-ramverket togs fram för att passa fler användningsscenarion och tillgodose olika krav på utökningsmöjligheter som samlats in genom IETF-förfarandet. Även om OAuth 2.0 bygger på erfarenheterna från OAuth 1.0 är den andra versionen inte bakåtkompatibel med den första. I oktober 2012 publicerades OAuth 2.0 som RFC 6749 och rutinen för så kallat Bearer Token Usage som RFC 6750.
OAuth 2.1 är ett pågående försök att konsolidera OAuth 2.0 och många vanliga tillägg under ett nytt namn.
OAuth 2.1 befinner sig på utkaststadiet och sammanför funktionaliteten i RFC:erna OAuth 2.0, OAuth 2.0 for Native Apps, Proof Key for Code Exchange, OAuth 2.0 för webbläsarbaserade appar, OAuth Security Best Current och Bearer Token Usage.
Säkerhet
OAuth 1.0 Den 23 april 2009 tillkännagavs ett säkerhetsfel för sessionsfixering i 1.0-protokollet. Det påverkar OAuth-auktoriseringsrutinen (även känd som "3-legged OAuth"). Version 1.0a av OAuth Core-protokollet utfärdades för att lösa detta problem.
OAuth 2.0 I januari 2013 publicerade Internet Engineering Task Force en angreppsmodell för OAuth 2.0.[rfc:6819 OAuth 2.0 Threat Model and Security Considerations]. Internet Engineering Task Force. Accessed January 2015. Bland de hot som beskrivs finns ett som kallas "Open Redirector"; i början av 2014 beskrevs en variant av detta under namnet "Covert Redirect" av Wang Jing.
OAuth 2.0 har analyserats enligt formell webbprotokollanalys. Denna analys avslöjade att i konfigurationer med flera auktoriseringsservrar – varav en beter sig illasinnat – kan klienter bli bortkollrade av auktoriseringsservern så att de börjar vidarebefordra hemligheter till den illasinnade auktoriseringsservern (så kallad AS Mix-Up Attack). Detta föranledde skapandet av ett nytt utkast riktlinjer som syftar till att definiera en ny säkerhetsstandard för OAuth 2.0.
En implementation av OAuth 2.0 med många säkerhetsbrister har avslöjats.
I april och maj 2017 drabbades cirka en miljon Gmail-användare av en OAuth-baserad attack, och fick ett e-postmeddelande som utgavs vara från en kollega, arbetsgivare eller vän som ville dela ett dokument på Google Docs. De som klickade på länken i e-postmeddelandet uppmanades att logga in och tillåta att ett potentiellt illasinnat tredjepartsprogram som heter "Google Apps" skulle få komma åt deras "e-postkonto, kontakter och onlinedokument". Inom "ungefär en timme" stoppades attacken av Google, som rådde de som hade gett "Google Apps" åtkomst till sin e-post att återkalla sådan åtkomst och ändra sina lösenord.
OAuth 2.1 I utkastet till OAuth 2.1 har användningen av PKCE-tillägget för inbyggda appar rekommenderats för alla typer av OAuth-klienter, inklusive webbapplikationer. Detta för att undvika att illasinnade webbläsartillägg utför kodinjektionsattacker.
Tilldelningssätt OAuth-ramverket specificerar flera sätt att ge tillgång till innehåll och resurser, kallade OAuth grants, eller tilldelningssätt, som passar olika bra beroende på användningsscenario. Några av de vanligaste tilldelningssätten är:
Med auktoriseringskod (Authorization Code grant) Implicit tilldelning (Implicit grant) Lösenordsbaserad tilldelning (Resource Owner’s Password Credentials grant) Klientbaserad tilldelning (Client Credentials grant) Enhetsbaserad tilldelning (Device grant)
Tilldelning med auktoriseringskod
Att använda en auktoriseringskod är det vanligaste och säkraste tilldelningssättet när en användare är involverad. Det sker genom att tredjepartsapplikationen skickar användaren till en speciell webbplats (t.ex. Facebook, Google) för att godkänna tilldelningen.
I RFC:n kallas webbplatsen där användaren gör detta för "auktoriseringspunkt" (Authorize endpoint) och det är vanligtvis samma webbplats som används när man loggar in eller registrerar sig på tjänsten.
När användaren godkänt tilldelningen skapas en auktoriseringskod (Authorization code), som är en slumpmässig ASCII-text som användaren får med sig när han eller hon skickas tillbaka till tredjepartsapplikationen efter en lyckad inloggning på OAuth-servern.
Tredjepartsapplikationen kontaktar OAuth-servern igen och byter auktoriseringskoden mot en åtkomstkod (token) som ger tillgång till beviljade resurser.
PKCE När användaren skickas tillbaka till tredjepartsapplikationen görs det ofta rent tekniskt genom en så kallad HTTP Redirect som kan se ut så här:
HTTP/1.1 302 Found Location: https://min-app.se/redirect?code=g0ZxMzE2
Parametern "code" innehåller auktoriseringskoden i klartext vilket innebär att en angripare som har tagit över användarens webbläsare potentiellt kan stjäla den och sedan använda den för att få tillgång till det som tilldelats applikationen.
För att råda bot på detta kan applikationen implementera standarden PKCE. Då genererar applikationen först en hemlig text som kallas för kodverifierare (code verifier) och som den skickar med användaren till OAuth-servern i hashat format (SHA-256) när användaren auktoriserar applikationen.
OAuth-servern kommer att spara hashen och när applikationen sedan anropar OAuth-servern igen för att få ut sin åtkomstkod skickar den även med den hemliga texten i icke-hashat format. OAuth-servern kommer att hasha texten och bara returnera en tillgångskod om hashen stämmer med den hash som användaren angav i samband med att applikationen auktoriserades av användaren. Eftersom detta anrop sker via HTTPS i bakgrunden exponeras aldrig den icke-hashade kodverifieraren för användarens webbläsare, och PKCE skyddar därmed mot sårbarheter i webbläsaren.
Implementationer Facebook stöder endast OAuth 2.0. Google stöder OAuth 2.0 som den rekommenderade auktoriseringsmekanismen för alla dess API:er. Microsoft stöder även OAuth 2.0 för olika API:er och dess Azure Active Directory-tjänst som används för att säkra många Microsoft och tredje parts API:er.
OAuth kan användas för att skydda RSS/Atom-flöden. Tillgång till RSS/Atom-flöden som kräver autentisering har alltid varit ett problem. Till exempel kunde ett RSS-flöde från en säker Google-webbplats inte nås med Google Reader. Istället skulle three-legged OAuth ha använts för att ge den RSS-klienten åtkomst till flödet från Googles webbplats.
OAuth och andra standarder