Det värmländska upproret var ett bondeuppror som ägde rum i det svenska landskapet Värmland under åren 1437–1438. Upproret var till en början framgångsrikt, men slogs sedan ned av trupper ledda av Arvid Svan.
Bakgrund Erik Puke var ledamot av Riksrådet och stod mycket nära Engelbrekt Engelbrektsson. I december 1436 och januari 1437 ledde han ett uppror mot riksledningen. Upproret, som kallas Pukefejden, fick brett stöd i Mälardalen.
Upproret Hösten 1437 inleddes ett bondeuppror i Värmland, lett av Torsten Ingelsson och Jösse Hansson. De första upproren gjordes av bönder ifrån Älvdalen och Fryksdalen. Upprorsmännen dödade fogden och tog kontroll över området. Sedan spred sig upproret till Närke. När de kände sig tillräckligt starka tågade de ner mot Örebro och Västerås, som de framgångsrikt belägrade. De båda slotten i städerna kunde senare också intas av upprorsmännen.
Sveriges drots, Kristiern Nilsson (Vasa), som formellt hade ansvaret att bekämpa upproret, rekommenderade att diplomatiska medel skulle användas för att bemöta hotet. Karl Knutsson, som hade det militära ansvaret, gick inte med på detta. Han gav därför uppdraget till stormannen Arvid Svan, som med 100-120 soldater marscherade till Värmland. Efter ett slag där 700 upprorsmän besegrades, varav 140 dog, kunde Arvid Svan slutföra sitt uppdrag. Många bönder gav upp och gick med på att betala skatt.
Alla gav sig dock inte frivilligt – i Jösse härad krävdes våld för att kuva bönderna.
Efterspel Efter sitt segerrika fälttåg mot upprorsmännen härjade Arvid Svan i Fryksdalen och Älvdalen. Upproret slutade med att ledarna Torsten Ingelsson och Jösse Hansson brändes på bål i februari 1438.
Referenser
Kategori:Uppror i Sverige Kategori:Värmland Kategori:Närke Kategori:1438 Kategori:1437