miniatyr|Tors fiske på bildsten i Gosforth. Himinhrjóðr (med flera stavningsvarianter) är en oxe i nordisk mytologi. Enligt Snorre Sturlasson var det denna oxes huvud som Tor satte på kroken när han var ute på fiske med jätten Hymer och råkade fånga Midgårdsormen.

Källskrifterna Om hur en betande oxe blev bete på den krok som fångade Midgårdsormen, berättas utförligast av Snorre i Gylfaginning, kapitel 48.

Det var på detta oxhuvud som Midgårdsormen senare nappade, men när Hymer såg vilken fångst de fått blev han så förskräckt att han högg av reven, varpå ormen sjönk tillbaka i havets djup.

Snorres källa tycks ha varit Hymiskviða, stroferna 18–25.Hymiskviða 18–25 översatt av Björn Collinder. Men Tors fiske omtalas också i Brage den gamles Ragnarsdrápa”Tors fiske” ur Ragnarsdrápa och i Húsdrápa av Úlfr Uggason.För ”Tors fiske” i Húsdrápa, se stroferna 3–6. Även andra skalder från 800- och 900-talen anspelar på myten, såsom Eysteinn ValdasonUr ”Torsdrapa” av Eysteinn Valdason och Gamli gnævaðarskáld.Halvstrof om Tors fiske. Men i ingen av dessa källor nämns namnet på Hymers oxe – Snorre är ensam om den uppgiften.

Mytologiska figurer som endast nämns av Snorre har ofta misstänkts för att vara hans egna påhitt. Rudolf Simek gissar att det var Snorre själv som lät Hymers oxe heta Himinhrjóðr.Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, s. 148. Men namnet finns även i tulornas Øxna heiti,Øxna heiti, strof 2 liksom i Torgrimstulans andra fragment.Þorgrímsþula II Det kan alltså inte ha varit Snorre själv som hittade på namnet – men han kan ju på eget bevåg ha kopplat det till myten om Tors fiske. ”Himinhrjóðr” är ett mytologiskt engångsnamn som verkar omotiverat i det sammanhang där Snorre satte in det.

Namnet Oxnamnet finns i flera varianter. Förledet Himin(n), ”himmel”, är oförändrat medan efterledet varierar. HiminhrjóðrAM 748 II 4º kan betyda ”himmelsförstörare” om sista ledet kommer av verbet hrjóða, ”röja, göra rent hus, länsa”.Himinhrjóðr i Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Finnur Jónsson tänkte sig hornen vara så höga ”at de synes at gennembore himlen”.Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Himinhrjóðr Oförsiktiga rörelser skulle då kunna orsaka stjärnfall. Åke Ohlmarks gav i sin eddaöversättning oxen namnet ”Himmelsröje”.Eddan: Snorre Sturlusons Edda i översättning av Åke Ohlmarks, Zindermans förlag 1964, s. 68. En annan stavning är Himin(s)hrjótrGkS 2367 4º eller Himins rjótr.Codex Trajectinus 1374ˣ Efterledet kan då antingen komma av hrjóta, ”falla, slungas iväg” och ge betydelsen ”en som kastar sig mot himlen” eller av verbet (h)rjóta, ”fnysa, frusta, ryta”, och i så fall betyda ”en som fnyser, frustar, ryter (råmar?) mot himlen”. Uppsala-Eddan har stavningen Himinrjóðr, vilket betyder ”himlens rödfärgare”, av rjóða, ”färga röd”.DG 11 4º Slutligen kan namnet vara Himinbrjótr av brjóta, ”bryta, slå sönder, förstöra”.AM 748 I b 4º Just detta ord är vanligt i sammansättningar (till exempel brimbrjótr, ”vågbrytare”) och oxnamnet skulle då kunna översättas ”himmelsbrytare”.Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: hrjóða, hrjósa, hrjóta (även B), rjóta ryta.

Hymers fötter och Himinhrjóðsfjall Hymiskviða låter Tor och Hymer ro tillbaka sedan Midgårdsormen sjunkit i havet, men Snorre berättar en delvis annorlunda historia. Enligt honom blev Tor så ursinnig när jätten högg av reven att han Jätten sjönk alltså som en sten med fötterna upp. ”Detta måste syfta på ett par välkända undervattensgrund”, skriver Björn Collinder i en kommentar till sin översättning av Snorres Edda.Björn Collinder, Snorres Edda, Forum 1970, ”Förklaringar” s. 124, not till kapitel 47. Snorre verkar här ge en förklaringssägen som skulle placera myten om Tors fiskafänge i verklighetens geografi. Enligt Hymiskviða bodde Hymer vid världens kant (at himins ęnda),Hymiskviða strof 5. varför händelsen bör ha inträffat någonstans i Norra ishavet eller Grönlandshavet. Vi känner inte längre platsen där ”Hymers grund” uppstod, men Snorres samtida var säkert inte lika okunniga. Kan det vara så att även Himinhrjóðr åsyftar en geografisk plats?

Nästan ett halvt årtusendes namngivning föll i glömska när nordborna ett eller två sekler efter Snorres levnad försvann från Grönland. Det som blev kvar i det kollektiva minnet var diverse fjordnamn samt namn på kyrkor och gårdar som omtalas i islänningasagorna. Men det finns faktiskt en bevarad beskrivning av Grönlands geografi från 1360-talet. Upphovsman till denna var en viss Ivar Bårdsson (Ívarr Bárðarson eller Ivarus Barderij), som på Jón den skalliges biskopstid (1349–68), förestod domkyrkan och biskopsgården i Garðar. Troligen har det rört sig om en muntlig redogörelse, som nedtecknats på dåtida norska, senare uppblandad med danska, av en i dag okänd skrivare. Dokumentet finns i flera avskrifter av varierande kvalitet,Till exempel AM 777abc 4º och många namn är svårlästa. Ett rådbråkat fjällnamn på grönländska västkusten, som kanske kan läsas Hemelrachs Fjelld (alternativt Himinraðzfjall, Hemeuell Radszfielt eller Hammelrads F, med flera varianter) översattes av Carl Christian Rafn och Finnur Magnússon i Grönlands historiske Mindesmærker till Himinraki (”det mod himlen rækkende fjæld”).Finnur Magnússon och Carl Christian Rafn, Grönlands historiske Mindesmærker, band 3, Kjøbenhavn 1845, s. 259 Se även not (i). Men den tydliga s-genitiv, som finns i flertalet versioner, gör att -raki (vars genitiv är raka) måste uteslutas, ansåg Finnur Jónsson, som inte kunde finna någon annan lösning än att namnet ursprungligen bör ha varit Himinhrjóðr eller Himinhrjóðsfjall. Det är ju namnet på en oxe med höga horn, konstaterar han, men så kunde nog också ett fjäll med höga toppar kallas.Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson (Ivar Bårdssön) Udgiven efter håndskrifterne af Finnur Jónsson, København 1930. Se sidan 30 och, längst ner under rubriken Anmærkninger, not till samma sida.Ivar Bårdssøns beskrivelse af Grønland i nudansk översättning 2013.

Enligt Ivar Bårdsson var Himinhrjóðr – om vi väljer den namnformen – ett viktigt landmärke, ty här gick en gräns: Längre norrut skulle man inte segla om livet var en kärt – därefter är havet fullt av malströmmar. I Grönlands historiske Mindesmærker identifieras fjället med Hjortetakken (Kingittorsuaq),Carl Christian Rafn och Finnur Magnússon, Grönlands historiske Mindesmærker, band 3, Kjøbenhavn 1845, s. 880. som är 1188 meter högt och från havet kan ses på ett avstånd av 150 kilometer.Den Store Danske: Hjortetakken

Om Finnur Jónsson tolkade namnet rätt, så verkar alltså Snorre ha förknippat myten om Tors fiskefärd med ett stort landmärke och två i närheten befintliga grund, som kanske kallades ”Hymers sulor” (Hymisiljar (?)). Men om detta var hans eget påhitt, eller om myten redan var knuten till dessa platser, kan vi inte veta.

Kommentarer

Källor Snorres Edda: Snorres Edda i översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm, Klassikerförlaget 1999. Snorres Edda i översättning av Björn Collinder, Forum 1970. Eddan: Snorre Sturlusons Edda i översättning av Åke Ohlmarks, Zindermans förlag 1964. Faulkes, Anthony, 2005, Snorri Sturluson, Edda: Prologue and Gylfaginning, Viking Society for Northern Research. Gurevich, Elena (ed.), 2017, Anonymous Þulur, Þorgrímsþula 2 i Kari Ellen Gade och Edith Marold (eds), Poetry from Treatises on Poetics. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages 3. Turnhout: Brepols, s. 675. Jónsson, Finnur, 1930, Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson København. Rafn, C. C. och Magnússon, Finnur, 1845, Grönlands historiske Mindesmærker, udgivne af Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, band 3, Kjøbenhavn. Simek, Rudolf, 2007, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer.

Noter

Kategori:Djur i nordisk mytologi