Herkules storverk är en novellsamling skriven av Agatha Christie och först publicerad i USA 1947John Cooper and B.A. Pyke. Detective Fiction – the collector's guide: Second Edition (pp. 82, 88). Scholar Press. 1994; American Tribute to Agatha Christie och i Storbritannien i september samma år.Chris Peers, Ralph Spurrier and Jamie Sturgeon. Collins Crime Club – A checklist of First Editions. Dragonby Press (Second Edition) March 1999 (p 15)
Boken handlar om den belgiske detektiven Hercule Poirot och redogör för tolv fall som han tänker avsluta sin karriär som privatdetektiv med. Hans vanliga medarbetare (hans sekreterare miss Felicity Lemon och betjänten George/Georges) gör cameoframträdanden, liksom kommissarie Japp. Berättelserna publicerades för första gången i tidskrifter mellan 1939 och 1947.
I förordet förklarar Poirot att han noggrant kommer att välja ut de fall som ska överensstämma med den mytologiska ordningsföljden i Herkules tolv stordåd. I vissa fall (som i "Det nemeiska lejonet") är kopplingen mycket svag, medan det i andra fall är mer eller mindre omständigheterna som tvingar Poirot att välja fall. Mot slutet har "Upphämtandet av av Cerberos" händelser som korresponderar med tolfte verket med nästan självsatirisk bekvämlighet.
Handlingar Förord Hercule Poirot njuter av ett socialt besök av dr Burton, en medlem av All Souls College, som ljudligt reciterar några rader från Homeros Iliaden (XXIII, 316 f) och vänder samtalet till ämnet Poirots ovanliga förnamn och hur några av de hedniska namn som föräldrar ger sina barn inte passar mottagarna. Han tänker på Poirots och Sherlock Holmes mammor som satt tillsammans och diskuterade namn till sina barn. Poirot hävdar att han inte kände till legenden om Herkules. Samtalet övergår till Poirots avsikt att dra sig tillbaka efter att ha avslutat några fall av intresse och personlig vädjan och Burton hänvisar skrattande till Herkules tolv storverk. Denna kommentar ger Poirot en tankeställare och efter att hans besökare har gått, bekantar sig Poirot med sin legendariska namnes bedrifter och bestämmer sig för att hans sista fall kommer att efterlikna Herkules tolv storverk.
Det nemeiska lejonet Poirots sekreterare miss Lemon finner det första av arbetet i ett brev från en frispråkig affärsman, Sir Joseph Hoggin, vars frus pekingeshund har kidnappats. Poirot träffar Hoggin, som berättar för honom att hunden togs för en vecka sedan men återlämnades mot en lösensumma på 200 pund. Hoggin skulle ha låtit saken bero om det inte hade varit för det faktum att samma sak hade hänt en bekant på hans klubb. Poirot träffar den griniga Lady Hoggin och hennes tillgjorda sällskapsdam miss Amy Carnaby, som uppenbarligen är rädd för sin arbetsgivare. Miss Carnaby tog med sig den gläfsande hunden Shan-Tung (som Poirot beskrev som "ett veritabelt lejon") på sin promenad i parken och hon stannade för att beundra en bebis i en barnvagn. När hon tittade ner hade någon klippt av hundens koppel och den hade tagits. Ett lösenbrev sa lämna pengarna i sedlar i ett kuvert till en kapten Curtis på en adress i Bloomsbury.
Poirot påbörjar sina efterforskningar. Efter att ha förvissat sig om namnet på miss Carnabys tidigare arbetsgivare, lady Hartingfield som dött ett år tidigare, besöker han hennes brorsdotter som bekräftar lady Hoggins uppfattning om miss Carnabys brist på intellekt men väsentliga goda egenskaper att ta hand om en invalid syster och vara god med hundar, så till den grad att lady Hartingfield lämnade sin pekingese till henne. Poirot intervjuar parkvakten som minns kidnappningshändelsen. Han undersöker sedan adressen som lösensumman skickades till och finner att det är ett billigt hotell där brev ofta lämnas. Hans tredje besök är hos hustrun till den man som Hoggin träffade på sin klubb och som ger en historia som är mycket lik den som Lady Hoggin berättade om kidnappningsmetoden och lösensummor. Hans sista besök är tillbaka till Sir Joseph för att rapportera om framstegen, där han observerar att Sir Josephs förhållande med sin blonda sekreterare inte precis är på en professionell nivå.
Poirot skickar ut sin betjänt för att undersöka saken och hittar en adress som bekräftar Poirots misstankar om var den skulle ligga och vad han skulle hitta där. Poirot besöker den och hittar miss Carnaby, hennes invalida syster Emily och pekingesehunden Augustus. De är en del av en bluff som drivs av kvinnor som är följeslagare till rika och otacksamma damer. Dessa kvinnor är dåligt betalda, utan talang och kommer att drivas bort när de blir äldre. Hunden som tas ut på promenad är deras egen Augustus, som släpps lös och kan hitta tillbaka till systerns lägenhet utan hjälp och därmed ge vittnen till "brottet". "Föremålet" för kidnappningen hålls i systerns lägenhet och dess ägare informeras om lösensumman. Ganska ofta är det följeslagaren som skickas med kuvertet med pundsedlar som går till en allmän pott för alla följeslagare som är involverade i systemet. Miss Carnaby känner skuld för sitt brott men ursäktar det med att de behandlas illa av sina arbetsgivare – så sent som häromdagen anklagade Lady Hoggin henne för att ha mixtrat med sin tonic eftersom den smakade obehagligt. Poirot säger till dem att deras aktiviteter måste upphöra och att pengarna måste återlämnas till Lady Hoggin, även om han är säker på att han kommer att kunna övertala hennes man att inte blanda in polisen.
Poirot träffar Sir Joseph och erbjuder två alternativ: åtala brottslingen (som han inte namnger), i vilket fall han kommer att förlora sina pengar, eller bara ta pengarna och avsluta fallet. Den girige Sir Joseph går med på det senare alternativet och tar emot Poirots check. Detektiven övergår till mordfall och berättar för en upprörd Sir Joseph att han påminner honom om en belgisk mördare som förgiftade hans fru för att gifta sig med hans sekreterare. Poirots mening är helt klar och den skakade mannen ger Poirot tillbaka sin check och säger åt honom att behålla pengarna. Poirot skickar tillbaka den till fröknarna Carnaby och berättar för dem att det är det sista bidraget till deras fond innan den avvecklas. Under tiden berättar Lady Hoggin för sin lättade make att hennes tonic inte längre smakar så bittert.
Den lerneiska hydran Poirot blir tillfrågad om hjälp av läkaren dr Charles Oldfield, som har en praktik i Market Loughborough, en liten by i Berkshire. Hans fru dog för drygt ett år sedan och det pratas i byn om att han förgiftade henne. Folk undviker honom och flera elaka brev har skickats till honom, men han kan inte göra något för att hejda denna flodvåg av illasinnat skvaller – som huvudena på den lerneiska hydran, när en källa till skvallret skärs av, växer en annan i dess ställe. Så hans yttersta mål är att skära av den huvudsakliga källan till skvaller, precis som hydran hade dödats genom att skära av dess sårbara huvud.
Mrs Oldfield var en besvärlig invalid vars död förklarades med magsår, vars symptom liknar arsenikförgiftning. Hon lämnade en inte obetydlig summa pengar till sin man och efter påtryckningar erkänner Oldfield att mycket av samtalet kretsar kring Jean Moncrieffe, hans unge apoteksbiträde, som han vill gifta sig med men inte vågar på grund av pratet. Poirot reser till Market Loughborough och träffar Jean. Hon är uppriktig om sitt förhållande till Oldfield och sin motvilja mot hans fru, men motsätter sig Poirots idé om en uppgrävning och obduktion av kroppen. Poirot går runt i byn och insinuerar att han har kopplingar till inrikesdepartementet och skapar därmed mycket hycklande mummel av sympati för läkaren och, ännu viktigare, namn på vem som sa vad och när.
Av detta får han reda på var två tjänare hos Oldfields, som lämnade sin anställning efter mrs Oldfields död, för närvarande befinner sig. Sjuksköterskan Harrison, som tog hand om patienten, och familjens hembiträde Beatrice. Syster Harrison berättar en historia om hur hon hörde Jean och läkaren prata om hans frus nära förestående död, där det var tydligt att detta var en händelse som de båda otåligt väntade på. Sköterskan är säker på att Beatrice också måste ha hört samtalet. Poirot berättar för henne om de förmodade planerna på att gräva upp och sköterskan överväger denna nyhet och säger sedan till honom att hon håller med om att något sådant bör göras. Under intervjun förnekar Beatrice slugt att hon hört något samtal, men berättar för honom om flera suspekta historier om Jean som kokat medicin eller en kanna te till mrs Oldfield som sköterskan hällde bort eller bytte innan patienten hann ta dem. Poirot får tillstånd att gräva upp kroppen och den visar sig vara full av arsenik. Sjuksköterskan Harrison blir chockad och berättar en ny historia för Poirot om hur hon sett Jean fylla en sminkdosa med ett puder från apoteket. Poirot larmar polisen som hittar en sådan dosa i byrån i sovrummet i Jeans bostad. De visar den för syster Harrison, som upphetsat bekräftar att det är den hon såg – bara för att Poirot ska berätta för henne att sådana bara har tillverkats i tre månader. Dessutom hade hans betjänt George följt efter henne några dagar tidigare, bevittnat hennes köp av en dosa på Woolworths och sedan sett henne åka till Jeans bostad för att gömma den där. Syster Harrison är fast och nedbruten och erkänner mordet.
Poirot talar med Jean och berättar för henne att samtalet som syster Harrison påstod sig ha hört verkade psykologiskt osannolikt eftersom två möjliga konspiratörer aldrig skulle ha haft ett sådant samtal på en plats där de lätt kunde avlyssnas. Han lade märke till sköterskans positiva reaktion när han berättade för henne om en möjlig uppgrävning och lät henne sedan följas av George som bevittnade köpet av dosan och utläggningen av fällan för Jean. Motivet var svartsjuka, eftersom syster Harrison genom Oldfields vänliga sätt under flera år var övertygad om att han hade för avsikt att hon skulle bli hans brud.
Den kerynitiska hinden Poirot omdirigeras för att bo på ett värdshus i en engelsk by när hans bil med chaufför går sönder. Även om han inte uppskattar den dåligt tillagade måltiden han serveras, tycker han om att koppla av framför brasan på sitt rum efter sin promenad genom snön för att nå etablissemanget. Han blir avbruten av mekanikern som försöker reparera bilen. Den unge mannen – Ted Williamson – är otroligt stilig och välbyggd, som en grekisk gud, och Poirot påminner om en herde i Arkadien. Williamson känner till Poirots rykte och ber honom att spåra en ung flicka som har försvunnit. I juni förra året kallades Williamson ut till ett stort hus i närheten som heter Grasslawn för att reparera en trasig radio. Husägarna och deras gäster var ute och åkte båt och han visades in av hembiträdet till en rysk balettdansös som bodde där. Den guldhåriga pigan hette Nita och Williamson föll för henne. Han gick ut på en promenad med henne och hon sa att hon skulle vara tillbaka hos sin matmor om två veckor och att hon skulle träffa honom igen, men när det var dags för deras andra möte var pigan annorlunda. Det nya hembiträdet Marie Hellin gav honom en adress i norra London som han skulle skriva till för att kontakta Nita, men hans brev kom tillbaka obesvarat.