Worcester stift (engelska: Diocese of Worcester) är ett stift inom Engelska kyrkan. Stiftet ligger i regionen West Midlands, och omfattar Worcestershire, norra Gloucestershire samt delar av West Midlands storstadsområde. Biskopssäte är Worcester, och domkyrka är den medeltida katedralen i Worcester.
Stiftet räknar sin historia från den anglo-saxiska perioden, när ärkebiskop Theodore av Canterbury upprättade stiftet år 679 för att betjäna folkstammen Hwicce.
Historik Anglosaxiska perioden Under 600-talet utgjorde Worcestershire ett självständigt kungadöme, Hwicce. Kungariket var litet, och uppgick så småningom i Mercia. Innan dess hade dock Worcester stift bildats år 680, genom ärkebiskop Theodore av Canterbury vid synoden i Hatfield sände präster för att betjäna Hwicce. Vid denna tid kan biskopsstolen varit knuten till folkstammen, snarare än till en geografisk plats, med benämningen Hwiccefolkets biskop (latin: Episcopus Hwicciorum).
Stiftets första katedral, i betydelsen biskopssäte, var en enklare kyrka i staden Worcester, dedikerad till aposteln Petrus. Domkapitlet bestod av sekulärkaniker och katedralen fungerade som ett kollegiatstift. Med tiden kom kyrkan i stället att tillägnas Vår fru, det är oklart när övergången skedde men senast från 743 omnämns Sankta Maria i Worcester. Troligen samexisterade sekulärkanikerna med ett sådant mariasällskap under någon tid.
Under 700-talet grundades flera benediktinerkloster i Worcestershire, varav Evesham Abbey i Evesham grundat 703 och Pershore Abbey i Pershore någon gång under 700-talet kom att bli betydande institutioner. Ett mindre benediktinerkloster kan även ha funnits i Worcester stad från 747. Samtidigt stärktes biskopens ekonomiska makt genom mark- och fastighetsgåvor från Hwicces kungar och ädlingar. Den legala överföringen av privatägd mark till kyrkan tog ofta vägen över inrättandet av ett slags kollegiatkyrkor, minster, som efter ytterligare transaktioner kom att förvaltas av biskopen och ombildas till gods (manor) snarare än kyrkor.
Under 900-talet lät biskop Oswald av Worcester byta ut sekulärkanikerna i domkapitlet mot benediktinermunkar. Katedralen i Worcester blev därmed en av de monastiska katedralerna, ett fenomen ovanligt utanför England. I praktiken innebar det att klosterkyrkan också fungerade som stiftets domkyrka, att klosterkapitlet utgjorde domkapitel och att biskopen fungerade som klostrets abbot medan klostrets prior fungerade som domkyrkans dekan. Då stiftets ärkediakoner, som var sekulärpräster, inte ingick i kapitlet, ledde det ofta till att ärkediakonerna blev mera beroende av biskopen och hade en svagare koppling till deras geografiskt område än vad som var fallet i ett stift med en sekulär katedral. Detta verkar vara fallet i Worcester, där de två ärkediakonerna sannolikt inte fick egna geografiska områden förrän under 1140-talet.
Biskop Oswald lät bygga om och utöka katedralen; den stod klar 983 och hade då 28 altare och sidoaltare. Från Oswalds tid är det också tydligt att kyrkans tillägnan flyttats från aposteln Petrus till jungfru Maria. När Oswald utsågs till ny ärkebiskop av York tilläts han inte avsäga sig Worcester stift, av rädsla för att de förändringar han genomfört inte skulle bli bestående. En annan tolkning är att Oswald snarare tilläts behålla det rika Worcester, då Yorks stift var fattigt eller till och med underfinansierat. Worcester stift hölls vid flera tillfällen parallellt med andra ämbeten av just ekonomiska skäl.
Normandiska erövringen och Benediktinerordens dominans År 1041 brände danerna ned både staden Worcester och dess katedral. Återuppbyggnaden av dagens katedral skedde under biskop Wulfstan, som också var stiftets och landets sista anglo-saxiska biskopen efter den Normandiska erövringen av England 1066. Wulfstan stöttade visserligen Harald Godwinson, men efter slaget vid Hastings böjde han knä för William erövraren. Han lyckades därigenom stanna kvar i ämbetet och även bygga förtroende med den nye härskaren, som annars ersatte de flesta anglosaxiska biskopar och abbotar med normander. Under Wulfstan påbörjades återuppbyggnaden av den nuvarande katedralen. Från denna tid härrör även de manuskript som beskriver biskopens rättigheter, markförvärv, donationer med mera, det så kallade Hemmings cartularium.
Hög- och senmedeltiden är i övrigt starkt påverkad av ordensfolkets etablering i området. Priorsklostren Great Malvern och Little Malvern, båda i närheten av Malvern, grundades 1085 respektive 1171. Medan Great Malvern var underordnat abboten i Westminster Abbey var Little Malvern ställt under abboten i Worcester, det vill säga stiftets biskop. Under 1100-talet grundades även dubbelklostret Westwood.
Samtidigt växte sig de äldre klostren starka. Klostren var de största – periodvis de huvudsakliga – markägarna i grevskapet och hade stor påverkan på den världsliga makten. Under perioden blev det också vanligt att ge pengar och fastigheter till klostren, mot löfte om försörjning av familjemedlemmar under deras livstid. Evesham Abbey bestod inte av många munkar, men var trots det det tredje största i England. Klostren var också kunskapscentra och organiserade hospital i Worcester och Droitwich. Biskopen av Worcester tvingades därför ibland att ge efter för klosterfolkets krav.
Benediktinerordens starka närvaro i området gjorde det svårt för andra klosterordnar att etablera sig. Visserligen grundade Cisterciensorden två nunnekloster under 1200-talet, och cistercienser och cluniacenser etablerade varsitt munkkloster under samma epok, men deras ordnar var sprungna ur benediktinerorden och benediktinerreformen. Premonstratensordens kloster i Halesowen, grundat 1218, utgjorde dock ett undantag.
Under 1200-talet grundade franciskanerorden flera konvent i Worcester, vilket innebar en ny period för det kyrkliga livet i stiftet. Medan benediktinerklostren ofta ägde stora landområden och var förbundna med den världsliga makten, predikade dessa tiggarmunkar fattigdom och enkelhet på ett nytt sätt. Dominikanermunkar och andra munk- och nunneordnar som lever enligt augustinerordens regel var närvarande på flera platser i stiftet under 1200- och 1300-talet, men utan att ha påverkat vare sig samhället eller det kyrkliga livet särskilt mycket.
Reformationen
De första reformatoriska tendenserna i Worcester noteras redan i början av 1400-talet. Under 1530-talet började den engelska reformationen påverka stiftet. William More, prior av Worcester Abbey, avgick 1535 efter att han anklagats för att förräderi mot kungen. Samma år utsågs den kände predikanten Hugh Latimer till ny biskop. Han kom att bli en av reformationens ledare i hela England, han lät bränna papister på bål i Worcester och lät ta bort sankt Oswalds och sankt Wulfstans helgonreliker ur katedralen. Reformationsåren var dock en tid av många förändringar, inte minst vad gäller biskopar. Latimer tvingades avgå redan 1539, efter att ha motsatt sig de sex artiklarna. Han ersattes av John Bell (1539–1543) som tidigare arbetat för att stötta "Kungens stora angelägenhet".
Strax därefter inleddes kung Henrik VIII:s klosterupplösning. I mars 1536 lät kungen klosterkapitlet i Worcester välja Henry Holbeche till ny prior, en post han behöll till dess att klostret upplöstes 1540. Precis som i övriga katedraler av Worcesters storlek ersattes det gamla klosterkapitlet av ett nytt domkapitel, med priorn – det vill säga Henry Holbeche – som dess första nya dekan. Samtidigt omstrukturerade Henrik VIII flera stift, och i september 1541 bröts Gloucestershire ut från Worcester för att bilda det nya Gloucester stift.
Biskop Bell följdes av Nicholas Heath (1544–1551, 1553–1555). Heath hade initialt visat öppenhet för reformationen, men blev med tiden en företrädare för katolsk tro och lära. Han genomförde de första av Edvard VI:s förändringar, men motsatte sig införandet av 1550 års ordinationsliturgi, och fängslades och avsattes som biskop 1551.
Heath ersattes tillfälligt av John Hooper, biskop av Gloucester, och Worcester och Gloucester återförenades i ett stift igen 1552, med motivet att intäkterna var för små för att bära den nya biskopens kostnader. Nu stärktes biskopen av Worcesters makt, genom att ämbetet övertog patronatsrätten till ett stort antal prebenden. men redan 1553 frigavs och återinsattes Heath som biskop, efter den katolskt sinnade drottning Maria I:s trontillträde. Worcester och Gloucester delades därefter på nytt och slutgiltigt 1554.
Nicholas Heath överfördes till ärkebiskop av York 1555, och ersattes då i Worcester av Richard Pate (1555–1559). Pate hade visserligen utsetts till biskop av Worcester av påven redan 1541, men hade inte kunnat tillträda ämbetet till följd av Henrik VIII:s motstånd mot påvens tillsättningsmakt och ett kungligt åtal mot Pate. Drottning Maria lät nu lyfta åtalspunkterna mot Pate, och han tjänstgjorde som den sista reformationsbiskopen fram till 1559, då den nyligen tillträdda drottning Elisabet I avsatte honom.
Även om reformationsförändringarna skulle pågå under en längre tid, utgör drottning Elisabeths regerngstid en brytpunkt. Klosterupplösningen var nu genomförd, och när den protestantiskt inriktade Edwin Sandys (1559–1570) återvände från sin landsflykt i Europa utsågs han av drottningen till ny biskop av Worcester. Under hans ämbetsperiod arbetade Sandys bland annat med den nya bibelöversättningen till engelska (Bishops' Bible). Sandys hade ett betydande inflytande över Engelska kyrkans utveckling, och blev kvar i stiftet till 1570, då han överfördes till biskop av London (1570–1576) och sedan ärkebiskop av York (1576–1588).
Industrialiseringen alt=Teckning av industrilandskap med höga fabriksbyggnader. Tillhörande skorstenar både i förgrunden och vid horisonten. Till höger syns låga fabriksbyggnader med sågtandat tak för ljusinsläpp till arbetarna.|vänster|miniatyr|350x350px|Industrialiseringen var stark i West Midlands. Här Brintons mattfabrik i Kidderminster (ca 1870). Under industrialiseringen skedde ett flertal förändringar i stiftsindelningen, bland annat till följd av den industrialisering och urbanisering som skedde under 1800-talet. Under denna tidsperiod upprättades till exempel Liverpools, Newcastles, Southwell och Wakefields stift. Worcester stift, som ursprungligen inkluderat södra och västra Warwickshire, kom under 1800-talet att först ta över hela grevskapet, för att sedan lämna det ifrån sig igen.
Bakgrunden var att regeringen i februari och juni 1835 tillsatte två utredningar för att överväga tillståndet i ett flertal stift i England och Wales. Särskilt skulle stiftens intäkter, en jämn fördelning av episkopala uppgifter, risken att behöva använda prästlönetillgångar för att finansiera biskoparna, samt domkyrkornas och andra kollegiatkyrkors tillstånd undersökas. Baserat på deras förslag överfördes i januari 1837 de områden i norra och östra Warwickshire som utgjorde ärkedekanatet Coventry från dåvarande Lichfield och Coventry stift till Worcester.
Efter en lång politisk debatt beslutade parlamentet 1904 att bilda Birgminghams stift genom att bryta ut delar av norra Warwickshire. Stiftet inrättades 13 januari 1905, och den sittande biskopen av Worcester, Charles Gore, överfördes till ämbetet som biskop av Birmingham, som han medverkat till att inrätta. Nästan 15 år senare, den 6 september 1918, överfördes även ärkedekanatet Coventry till det nybildade Coventry stift, varpå Warwickshire med undantag av enstaka mindre områden, inte längre var del av Worcester stift.
Religionsfrihet