miniatyr|Ryttarstatyn av Karl X Gustav (r. 1654–1660) på Stortorget i Malmö. Statyn beskrevs 2007 av Herman Lindqvist som "ett av de många synliga bevisen för den svenska triumfen". Försvenskningen av Skåne var den process genom vilken Skåne kulturellt integrerades i Sverige efter att ha erövrats från Danmark under Karl X Gustavs första danska krig (1657–1658). De viktigaste stegen i försvenskningen dateras normalt till perioden 1658–1719.
Försvenskningens mest intensiva fas skedde under Karl XI:s regeringstid (1660–1697) och ansvaret tillskrivs idag främst de två generalguvernörerna Johan Göransson Gyllenstierna (1679–1680) och Rutger von Ascheberg (1680–1693). Försvenskningen utmärktes först av försiktighet. Den skånska befolkningen fick representation i Sveriges riksdag, vilket innebar högre politiskt inflytande än man haft i Danmark. Åtgärder togs även för att avråda och till viss del förbjuda ekonomiska och kulturella band till Danmark. Ett mycket impopulärt steg var Karl XI:s inkvarteringar av svenska ryttare på skånska gårdar, vilket ledde till ett stort antal övergrepp på befolkningen. På grund av utbrett stöd för Danmark och uppkomsten av de dansk-sympatiserande snapphanarna inleddes svenska offensiver för att slå ner danska sympatier i Skåne, vilka inkluderade bland annat avrättningar, förstörelse, tortyr och massakrer.
När Danmark försökte återta Skåne under skånska kriget (1675–1679) fick danskarna brett stöd bland befolkningen och kunde rekrytera friskyttar, däribland snapphanar. Den svenska statsmakten bekämpade utvecklingen med hot om, och försök till, massakrer i skånska byar. Efter skånska kriget intensifierades försvenskningen. Under generalguvernören Gyllenstierna föreslogs bland annat en stor folkförflyttning men hans efterträdare Ascheberg förespråkade en mildare och mer långsiktig process. Ascheberg löste den långtgående konflikten mellan bönderna och de svenska ryttarna, samt gjorde försök att ekonomiskt återuppbygga Skåne och på så sätt knyta landskapet till Sverige. Svensk lagstiftning trädde i kraft i Skåne under 1680-talet och svensk kyrkoordning infördes 1686. Kyrkan spelade en avgörande roll i försvenskningen och utnyttjades genom predikan och utbildningar för att sprida det svenska språket. Undervisningen på svenska blev den första allmänna utbildningen i läsande och skrivande i Skåne.
Skåne återhämtade sig inte ekonomiskt från krigen och delar av den nya ekonomiska politiken förrän på 1820-talet. Mellan 1675 och 1718 sjönk Skånes befolkning med 26 %, från 180 000 till 132 800, till följd av bland annat krig, flykt till Danmark och tvångsinskrivningar i den svenska armén. Sedan 1720-talet har Skåne betraktats som en bestående del av Sverige, om än med en kvarstående regional identitet.
Bakgrund
miniatyr|Det danska cessionsbrevet gällande avträdelse av Skåne till Sverige, 1658.|vänster Skåne, idag Sveriges sydligaste landskap, var fram till 1600-talet en del av Danmark, vilket regionen hade varit sedan antingen Harald Blåtands (regerade cirka 958–986) eller Sven Tveskäggs (r. 986–1014) regeringstid. Under de cirka 700 åren som Skåne var danskt var landskapet både politiskt och kulturellt viktigt inom Danmark. Det fanns en ekonomiskt viktig fiskeindustri och kontroll av Skåne innebar kontroll över inloppet till Östersjön. De skånska städerna agerade som viktiga kulturella centrum; de första kända danska mynten präglades i Lund under Knut den store (1018–1035) och under det tidiga 1100-talet var ärkebiskopen i Lund kyrkans överhuvud i hela Skandinavien. Reformationen i Danmark utgick från Skåne och Malmö var ett tidigt centrum.
Som ett landskap beläget intill den dansk-svenska gränsen var Skåne hotat i händelsen av krig mellan Sverige och Danmark. Skåne var i personalunion med Sverige och Norge en kort period under medeltiden, 1332–1360. Till följd av ekonomiska problem i Danmark hade Skåne pantsatts till greven Johan III av Holstein, som snabbt sågs som en förtryckare av lokalbefolkningen. Kung Magnus Eriksson (r. 1319–1364) av Sverige och Norge tog över pantinnehavet 1332 och innehavet bekräftades 1343 i freden vid Varberg. Under Magnus Eriksson behöll Skåne egna lagar och mynt och kungen använde titeln "kung av Sverige, Norge och landet Skåne". Skåne återtogs 1360 av den danska kungen Valdemar Atterdag (r. 1340–1375). Under Kalmarunionen (1397–1523) var Skåne för det mesta säkert från krig men efter unionens upplösning återgick regionen till att vara ett gränslandskap. Det första av 1600-talets krig i Skåne var Kalmarkriget (1611–1613). Vintern 1612 härjade den svenska armén, med kung Gustav II Adolf i spetsen, 24 socknar i nordöstra Skåne. Händelsen finns dokumenterad i en kalkmålning i Ravlunda kyrka. Under Horns krig (1644–1645) härjades främst västra Skåne av den svenska armén. Skadorna från Horns krig tog flera decennier att reparera och uppmuntrade länge lokalt motstånd mot Sverige.
Den 5 juni 1657 förklarade Fredrik III av Danmark (r. 1648–1670) krig mot Sverige samtidigt som den svenska kungen Karl X Gustav (r. 1654–1660) var upptagen med ett krig i Polen. Kriget blev en katastrof för Danmark och den 26 februari 1658 skrev parterna under freden i Roskilde. Fredsfördraget, ihågkommet som det värsta i Danmarks historia, överlät Skåne, Blekinge, Halland, Bornholm, Bohuslän och Trondheim till Sverige. Den dansk-svenska gränsen förflyttades därigenom till Öresund. Skåne lades 1658 under det skånska generalguvernementet, vilket bestod till sin upplösning 1719.
Fredsfördraget 1658 stadgade att befolkningen i Skåne, Halland och Blekinge skulle behålla sina gamla lagar och privilegier. Innan 1600-talet fanns det en "mycket markant dansk rikskultur" i Skåne, vilken främst upprätthölls av den regerande skånska adeln, med starka kontakter med resten av riket. De skånska bönderna, vilka utgjorde majoriteten av den skånska befolkningen, hade inga direkta kontakter med Köpenhamn och inte heller några politiska rättigheter.
Tidig försvenskning (1658–1675)
Tidiga åtgärder miniatyr|Lunds universitet invigdes 1668 som en tidig del av försvenskningen av Skåne Den svenska statsmakten var först försiktig med försvenskning i Skåne och processen kan först sägas ta ordentlig fart efter att Karl X Gustavs son och efterträdare, Karl XI (r. 1660–1697), blev myndig år 1672. Det fanns redan till en början ett visst missnöje bland den skånska befolkningen på grund av en samhörighetskänsla med Danmark och nya krav som ställdes i Sverige. För det mesta respekterades initialt existerande seder och bruk i Skåne.
Under Karl X Gustav infördes tull på all export och import till Danmark, i hopp om att klippa banden över Öresund. Skånska bönder och handelsmän behövde därför vända sig till resten av Sverige för att sälja och köpa varor, vilket möttes av kraftig kritik. Kort efter införandet avskaffade kungen därför tullen.
En utveckling som mottogs positivt i Skåne var att adeln, prästerna och bönderna fick skicka representanter till Sveriges riksdag och på så sätt fick politisk representation och knöts närmare statsmakten. Detta skedde med mer eller mindre omedelbar verkan; skåningarna representeras redan vid riksdagen 1664. I enlighet med fredsfördraget 1658 introducerades den tidigare dansk-skånska adeln på det svenska Riddarhuset. Borgare och adel var till en början förhållandevis neutralt ställda till den svenska erövringen, men blev snart missnöjda till följd av höjda skatter och den svenska arméns agerande. Danska adelsmän som flydde från Skåne fick sina gods och egendomar konfiskerade. Fördrivandet av gammal skånsk adel minskade det danska kulturinflytandet i Skåne.
Det största försvenskningsinitiativet på 1660-talet var grundadet av Lunds universitet, invigt 1668 för att ersätta Köpenhamns universitet, där skånska ungdomar förbjudits studera efter 1658. De viktigaste syftena med Lunds universitet var att utbilda svensktalande präster, och på så sätt stödja försvenskningen, samt att locka svenskar från resten av landet att flytta till och studera i Skåne.
Organiserat motstånd miniatyr|Snapphanestaty i Lönsboda|vänsterRedan 1658 planerade adelsmän och borgare i Malmö att genom en kupp återgå till danskt styre. En sammansvärjning ledd av kalkbrukaren Bartolomeus Mikkelsen och stödd av borgmästaren Evert Wildtfang tog kontakt med Danmark. Planen var att beväpnade borgare i Malmö skulle ta kontroll över staden, att danska soldater skulle landsättas, och att adeln och bönderna i godsen omkring staden samtidigt skulle kasta ut svenskar från sina områden. Dåliga väderförhållanden gjorde att danskt stöd dröjde och planerna upptäcktes snart av den svenska statsmakten. Många konspiratörer, bland annat Wildtfang, fick betala höga böter och ett antal ledande figurer, däribland Mikkelsen, torterades och avrättades.
Snapphanarna var en typ av dansk-sympatiserande "bondegerilla" verksam i Skåne, Halland och Blekinge. Främst utgjordes snapphanarna av drängar, bondesöner, småbrukare, bönder som var oroliga för svensk hämnd, samt fredlösa. I november 1658 överföll en grupp snapphanar fogden Vulf Ravn på Herrevads kloster i nordvästra Skåne. Ravn skadades med ett skott och man bestämde sig för att plundra klostret. De svenska myndigheterna skickade ut soldater till närliggande byar och några bönder greps och avrättades, dock utan att man lyckades hitta mycket av bytet från klostret. Det ryktades att anföraren bakom kuppen var adelskvinnan Karin Lycke som ägde Snälleröds säteri i Färingtofta. Det gjordes en husrannsakan utan framgång och Lycke bedömdes som suspekt, men myndigheterna vågade inte gå lika hårt mot henne som mot bönderna. Överfallet och plundringen hade politiska förtecken; Lycke hade personliga motsättningar mot fogden och Ravn var impopulär bland bönderna, bland annat eftersom han olagligt hade fängslat en bonde och tagit dennes oxe som ersättning för att släppa honom.
En dansk styrka landsteg i Ystad 1659 med mål att återerövra Skåne och fick stort stöd av lokalbefolkningen. Det blev dock snabbt uppenbart att styrkan inte var stor nog och planen gavs upp. Under 1660-talet startades svenska offensiver för att utplåna snapphanarna och danska sympatisörer i Skåne. Den danskfödde Ebbe Ulfeldt ledde vad som har beskrivits som ett "utrotningskrig" i vilket han ledde en grupp svenska knektar från södra Skåne upp till Göinge. Gårdar brändes ner, oskyldiga bönder greps och torterades, och det skedde våldtäkter och massakrer. I nordöstra Skåne och Blekinge ledde landshövdingen Håkan Nilsson Skytte kompanier med polska ryttare och lyckades knäcka det lokala motståndet. Snapphanar greps och avrättades och deras familjer landsförvisades. Vissa byar blev nästan helt utplånade.
Inkvartering av svenska ryttare miniatyr|Svenska soldater, 1670-tal Karl XI var emot att använda lokala ryttare i kavalleriregementen som stationerades i Skåne. Istället rekryterades ryttare i resten av Sverige samt i de svenskägda delarna av Tyskland och Polen. Ryttarna placerades ut i gårdar runtom i Skåne, med rätt till mat och husrum, och de skånska bönderna beordrades att betala deras lön i utbyte mot skattereduktion. Syftet med att placera ut ryttare i Skåne var att hålla lugn och ordning i landskapet och att pacifiera de skånska bönderna. Ryttarna fick senare rätt att ta över delar av jordbruket för sin egen del. I fallet att bonden dog tog ryttare ibland över hela gården.