Sanda är en by i Föglö kommun på Åland med 11 invånare (2023). Den ligger i den del av kommunen som kallas Östersocken och hör sedan 2006 till Ålands södra skärgårdsförsamling. Tidigare hörde den till Föglö församling.

Geografi Sanda gränsar i norr mot byn Brändö, i öster mot byarna Horsholma och Sommarö och i söder mot byn Skogboda. I väster har Sanda vattengräns mot byn Sonboda.

Till Sanda hör en del omgivande vatten i Bofjärden och en mindre ö, Rönngrund. Dessutom hör en del områden på norra delen av ön Näversholma till Sanda tillsammans med en angränsande ö, Högholmen (nu sammanväxt med Samnanholm som hör till Skogboda).

Östersocken har förbindelse med de västra delarna av Föglö via Brändöströmsbron över Brändöströmmen, det smala sund som skiljer Östersocken från byn Sonboda. Den gamla bron, en smal hängbro byggd 1958, i folkmun Golden Gate, ersattes 2022 av en ny bro av annan konstruktion.

Historia Byn Sanda är en medeltida avsöndring från Hastersboda, urbyn i Östersocken. Koloniseringen har antingen skett direkt från Hastersboda eller med grannbyn Sommarö som ett mellansteg. Sanda är anlagd på en större holme som Hastersbodaborna använde som betesholme. På holmen anlades också två andra nybyggen som utvecklades till byarna Skogboda och Sommarö. Namnet på den sistnämnda byn avslöjar holmens ursprungliga namn, Sommarö. Med tiden har landhöjningen gjort att holmen tillsammans med ett antal andra mindre öar i östra Föglö växt samman och bildat det område som i dag kallas Östersocken.

Namnet Sanda kommer av att jordmånen i byn till stor del består av sand. På den äldsta kartan över byn, upprättad 1774, sägs åkern bestå av god lera, mojord samt röd och vit sand som sedan täcktes av ett lager med matjord av sand och mylla som var 1–2 kvarter djupt (15–30 centimeter).

Byn Sanda hade säkert existerat i flera hundra år när den nämns första gången i de historiska källorna, i 1530-talets skatteböcker. Då hette bönderna Per Jönsson, Lasse Jönsson och Johan Jönsson. Tre gårdar fanns i byn till 1580-talet, då en av gårdarna blev öde och övertogs av grannarna. En notering i en ödelängd från 1628 uppger att ägorna övertagits eftersom de två andra gårdarna hade varit ganska små.

Den första kartan över Sanda upprättades 1774 av lantmätaren Carl Niclas Biörckbom i samband med att byn skattlades. Han beskriver byn och böndernas villkor. De försörjde sig på jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Fisket var inte särskilt givande och räckte bara till husbehov. Istället var det skogen som gav de inkomster som behövdes för att betala skatterna. Årligen såldes tio famnar bryggved (större ved, vanligtvis nästan meterlång). Förutom ved såldes också ost och kreatur.

Sanda har präglats av stor stabilitet när det gäller ägande och brukande. Huvuddelen av byn innehas fortfarande av efterkommande till de familjer som bodde där på 1600-talet, och ingen av de båda gårdarna verkar någonsin ha råkat i ödesmål. Också de hårda åren i början av 1600-talet, då många hemman i Föglö låg öde, klarade bönderna. Under stora ofreden i början av 1700-talet flydde visserligen Sandaborna liksom flertalet andra ålänningar till Sverige, men bägge familjerna återvände efter krigsslutet.

Befolkningsutveckling

Hemmanen På 1500-talet fanns tre hemman i Sanda, men på 1580-talet blev ett av dem öde och övertogs av grannarna. De två kvarvarande var olika stora (95 respektive 75 jordmark), men bönderna lät den 20 mars 1632 göra dem lika stora, 85 jordmark vardera. När de senare på 1600-talet åsattes ett mantalsvärde blev de taxerade till 5/8 mantal vardera. På 1700-talet förmedlades de till 7/16 mantal. I jordeböckerna ges hemmanen omkring 1730 nummer (1–2). Från 1830 är de också noterade med namn.

1, Östergård, ett skattehemman, delades i början av 1900-talet i Östergård (i folkmun Johans), Nygård (Augustas) och Utgård (Snällströms). Östergård har namn efter gårdens läge i byn. 2, Västergård, ett skattehemman med namn efter läget i byn, kallas Fellmans.

Maria Johansdotter blev Magnus Johansson Byns i särklass mest omskrivna person är bonddottern Maria Johansdotter, född cirka 1683, som i tjugoårsåldern begav sig till Sverige och började spela nyckelharpa på krogarna i Stockholm. Efter en tid klädde hon sig också i manskläder och började uppträda som drängen Magnus Johansson. Det blev starten på en räcka händelser som slutade i Högsta domstolen.

Maria Johansdotters öde har fascinerat sedan 1700-talet. Den första som gav spridning åt hennes historia var Erik Ekholm som i Sweriges kyrko-handlingar, utgivna 1770, lät trycka den hovrättsdom från 1706 som renderade henne fängelse på vatten och bröd i åtta dagar. Det tämligen torra tryckalstret snappades på 1800-talet upp av författaren Wilhelmina Stålberg som nämner Maria Johansdotter i boken Anteckningar om svenska qvinnor, utgiven 1864. Därefter har Maria Johansdotter blivit omskriven i åtskilliga sammanhang, i mer eller mindre utbroderade versioner. Vad som är dikt och vad som är verklighet har varit svårt att veta.

Källorna

Det finns tre samtida källor som berättar om Maria Johansdotters förehavanden åren 1702–1705. Huvudkällan är Färentuna häradsrätts protokoll. Originalprotokollen finns inte bevarade, däremot de så kallade renovationerna i Svea hovrätts arkiv. Målet behandlades första gången vid hösttinget den 10 oktober 1705. Det fortsatte sedan vid vintertinget den 13 februari 1706. Målet gick sedan vidare till Svea hovrätt, vars protokoll inte längre verkar vara bevarade. Men Erik Ekholm lät 1770 trycka protokollet och på så vis har det bevarats åt eftervärlden. Svea hovrätt behandlade målet den 5 april 1706 samt den 25 april 1706 sedan utslaget från Högsta domstolen hade anlänt. Svea hovrätt valde att sända målet vidare till Högsta domstolen (Justitierevisionen), som fastställde hovrättens dom den 23 april 1706. Utslaget expedierades den 25 april.

Nedan följer en sammanfattad redogörelse av vad originalkällorna berättar. Texten bygger enbart på uppgifterna i de rättegångsprotokoll som nämns ovan. Det betyder inte att alla detaljer som nämns i de långa protokollen redovisas.Texten är en sammanfattning av artikeln: Den som veterligen var först med att gå till häradsrättens protokoll för att skildra Maria Johansdotters öde var bibliotekarien i Föglö, Marlene Sjöblom (1936–2019), bosatt i Sanda, som redovisade sina resultat i:

Marias öden enligt originalkällorna Händelserna började senhösten 1702. Ombord på en åländsk skuta på väg till Stockholm befann sig bonden Erik Göransson från Finnö i Sottunga tillsammans med sin knappt tjugoåriga styvdotter Maria Johansdotter, hemma från Sanda.

På Stockholms krogar Skutan frös fast i isen och Maria stannade i Stockholm över vintern. Hon tjänade sitt uppehälle genom att arbeta hos gott folk och spela nyckelharpa på krogarna i staden, berättade hon senare.

Så blev hon piga i Österåker i Roslagen ett drygt år innan hon åter begav sig till Stockholm. Hon hade fått arbete i en trädgård på nuvarande Östermalm, men sysslorna passade henne inte, och hon började spela på krogarna igen. Nyckelharpan hade hon lärt sig hantera hemma på Åland, och medan hon bodde i Österåker hade hon ”med flit övat sig” i fiolspel.

Sent på hösten 1704 tog hon ett avgörande beslut. Visserligen hade hon hela tiden gått klädd i byxor, som få kvinnor gjorde, men i övrigt haft kvinnokläder. På en krog i närheten av kungliga vedgården i Stockholm, kallad Brädekrogen, tog hon steget och klädde sig helt och hållet som en man, ungefär som en båtsman. Sina gamla kläder gav hon i utbyte mot de nya. Samtidigt hjälpte en skrivkunnig person henne att förfalska två intyg som berättade att hennes namn var Magnus Johansson.

Och i sitt sinne bestämde hon sig att ”aldrig vilja älska manfolk”. Däremot, tillstod hon senare, kunde hon gärna ”älska vackra flickor”.

Erbjöds tjänst som klockare Maria alias drängen Magnus Johansson begav sig åter ut på landet, denna gång till socknarna väster om Stockholm, och arbetade för dagpenning hos en bonde. Hennes goda sångröst blev känd i trakten, och i februari 1705 frågade kaplanen Erik Kihlmark om hon ville bli klockare i Lovö.

Hon svarade ja, lämnade jobbet hos bonden och infann sig hos prästen. Men de förfalskade intygen hade väckt misstankar. I väntan på att saken skulle redas ut blev Maria lärling hos socken­skomakaren Lars Jönsson och började resa runt i Lovö med honom och sy och lappa skor. Samtidigt fick hon förtroendet att leda sången i kyrkan. Både skomakaren och hans hustru var nöjda med lärlingen, förutom en sak: Hans intresse för pigorna i gårdarna där de arbetade.

Det började redan i den första. Magnus och en piga vid namn Margareta Sigfridsdotter fattade tycke för varandra och sov även en natt tillsammans. Skomakaren bannade Magnus efteråt och det blev lugnare ett tag. Men under sommaren lärde Magnus känna en piga i Rörby, Maria Eriksdotter, och hann även besöka hennes föräldrar. Men nu hade ryktet börjat gå i bygden att Magnus egentligen var en kvinna och föräldrarna var inte intresserade. Men det hindrade inte Maria från att träffa Magnus fler gånger och även ligga tillsammans med honom (henne) i ett stall.

Pigan Maria Andersdotter Bland dem som gärna berättade i trakten att hon visste att Magnus var en kvinna, fanns pigan Maria Andersdotter. Hon och Magnus hade lärt känna varandra på olika sammankomster, första gången på ett gravöl. Då hände inget särskilt, men på en slåtterfest något senare hade Magnus spelat när Maria varit där. När hon skulle gå hade Magnus bett att få dansa med henne. Maria Andersdotter fattade tycke för den kvinnliga skomakarlärlingen, gjorde sig ärenden till henne och gav små gåvor, bland annat ett par näsdukar och ett glitterband att sys kring knapphålen på västen.

Prästen Kihlmark hade inte varit så snabb med att kontrollera intygen, men i augusti 1705 fick han svar från kyrkoherde Acrelius i Öster­åker. Magnus måste, ansåg kyrkoherden, vara samma person som pigan Maria Johansdotter från Åland som tjänat där tidigare och brukat spela fiol och nyckelgiga iklädd manskläder.

Kihlmark agerade snabbt, tog kontakt med Maria Andersdotters moder. Helgen den 19–20 augusti blev dramatisk. På lördagen tog Maria Andersdotter ett rep och sprang till skogs för att hänga sig och efter rusade modern och en piga för att hindra henne.

Följande söndagsmorgon kallade prästen till sig de båda flickorna och modern. Vad hans syfte egentligen var är väl något oklart. Själv uppgav han efteråt att han lovat dem att få vara tillsammans om de sig ”vackert skickade”. Men det skulle de inte ha brytt sig om utan ”persevererat (framhärdat) uti sin otukt, liggandes tillsammans både i halmlider och andra rum”. Några dagar senare såg prästen till att Maria Johansdotter fängslades på Svartsjö slott.

Rättegången börjar Rättegången inleddes den 10 oktober. Förhören blev långa och omständliga. Det är inte helt enkelt att förstå och jämka samma utsagorna. Varken Maria Johansdotter eller de tre pigorna hade något att vinna på att berätta och alla verkar förringa sin egen roll.

Men för Maria Johansdotter och Maria Andersdotter var detta svårt. De hade setts tillsammans åtskilliga gånger, Maria Andersdotter hade varnat andra pigor för att skomakarlärlingen egentligen var en kvinna men sedan själv gett henne gåvor. Maria Andersdotter fick frågan vad de gjort när de varit tillsammans. Hon svarade att hon tyckt sig ha ”så mycket större frihet” med Magnus som hon redan från början hört var en kvinna. De hade försökt tänka sig en framtid tillsammans. Vilken karl han skulle bli, hade Magnus (Maria) sagt, både klockare och sockenskomakare! Och om det inte gick skulle han resa till Stockholm och bli kusk hos grevinnan Douglas.

Maria Johansdotter medgav också att de legat tillsammans, men menade att det inte var illa gjort, eftersom de bägge var ärliga flickor och ”ingendera kunde skada den andra”.

Inviterat djävulen