Ålgräs (Zostera marina), även kallad bandtång, är en gömfröväxt som växer under vatten i havs- och brackvattenmiljöer.

Utbredning Ålgräset har en vidsträckt cirkumpolär utbredning på norra halvklotet och återfinns längs merparten tempererade kuster i Atlanten och Stilla havet. I Nordamerika växer den längs kontinentens östra och västra kuster. På andra sidan Atlanten sträcker sig utbredningen längs merparten av de europeiska kusterna, inklusive runt Island och Färöarna – men med undantag för Svalbard - samt vidare ner till Svarta havet och delar av Nordafrika och Medelhavet, bortsett från dess östligaste delar. Längs Asiens Stillahavskust återfinns arten från Sibirien i norr, via Japan och Koreahalvön, söderut till nordöstra Kina.SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: ålgräs (Zostera marina), läst 2026-07-23

Ålgräset är den mest spridda marina blommande växten på norra halvklotet.den Hartog, C. (1970). The seagrasses of the world. Verh K Ned Ak Wet Adf North-Holland, Amsterdam 59: 1-275. – in Möller, T. Zostera marina (Linnaeus 1753), Eelgrass (Angiospermophyta). Helsinki Commission: Baltic Marine Environment Protection Commission. Den växer i Arktiska områden och överlever flera månaders istäcke per år.Borum J., et al., (Eds.) (2004.) European seagrasses: an introduction to monitoring and management. European Union: Monitoring & Managing of European Seagrasses. Det är det enda sjögräs som förekommer på Island. I de sydligare områdena försvinner den under varmare perioder.Flora of North America

Förekomst i Norden Arten förekommer längs de nordiska kusterna. De största bestånden finns i saltare miljöer, som den danska kusten, inklusive Limfjorden, utmed den norska kusten, så långt norrut som till Finnmarken, men med glesare förekomster längst i norr, samt längs den svenska västkusten, där Bohuslän utgör ett kärnområde. I takt med att salthalten sjunker in i Östersjön minskar den, men utbredningsområdet sträcker sig upp till sydvästra Finland och Åland, samt utmed den svenska ostkusten norrut till Stockholms skärgård.

Utseende thumb|stående|left|Ålgräs Ålgräs är en stor enalid som växer på havsbottnar vid stränder likt högväxta gräsbestånd med bandlika blad på en halv till nära en meters längd. Den växer i vikar, laguner och estuarier, vid stränder och andra kusthabitat. Den föredrar lugnare vatten och växer i den sublittorala zonen, där den sällan utsätts för luft. Inledningsvis fäster denna lågt organiserade hydrofyt vid sandiga och leriga bottnar med hjälp av rhizom. Bladen fångar sedan upp partiklar i vattnet som ansamlas vid basen av växten och bygger på så vis upp ett bottenlager.

Den något plattade stjälken slutar med en blomställning som liknar ett platt, jämnbrett ax med blommorna glest ordnade på den ena plattsidan, han- och honblomma (eller ståndare och pistill) skiftesvis. Detta ax är i början inneslutet inom ett långt, smalt, blekt grönaktigt hölsterblad.

Hos alla arter inom släktet Zostera är blommorna submersa och pollineringen sker under vattnet. Ståndarknapparna tränger sig ut ur hölsterslidan och öppnar sig med en längdspringa, varefter de uttömmer sitt innehåll som små fina flockar i vattnet. Pollenkornen har ett annat utseende än hos övriga blomväxter och brukar kallas pollentrådar, eftersom de är formade som ytterst fina trådar eller hår, vid pass två millimeter långa men bara 0,008 millimeter tjocka. Även pistillens två märken är trådlika och kan därigenom fånga de fina, böjliga pollentrådarna, då dessa förs förbi av vattnet. Blomningsförloppet är proterogynt, och infaller under högsommaren. Frukten är en tre millimeter lång, räfflad nöt med en liten fästknöl på sidan.

Ekologi Ålgräset förekommer på mjukbottnar i salt- och bräckvattensmiljöer, med en huvudsaklig förekomst på 3–6 meters djup, men kan ibland nå ner till 10 meter. Artens livsmiljö skiljer sig markant mellan de nordiska haven. I det saltare Västerhavet bildar ålgräset i regel helt rena bestånd, medan det i Östersjöns bräckta vatten växer i artblandade miljöer. Där delar det utrymme med bland annat kransalger, snärpnatar, ålnate, hårsärvar, slingor, hornsärv och vitstjälksmöja. Ålgräsängar fyller en avgörande ekologisk funktion i grunda kustområden, har mycket hög artrikedom, och fungerar bland annat som viktiga barnkammare och skydd för en lång rad fiskarter, samtidigt som gräsets rötter binder och stabiliserar sedimenten längs kusterna.

Ålgräset och människan Status och hot Globalt kategoriseras ålgräs som livskraftigt, även om den minskar lokalt. Exempelvis minskar den i Västerhavet och kategoriseras därför i Sverige som nära hotad. Denna minskning beror på grund av övergödning, och grumligare vatten på grund av överfiske av större rovlevande fiskar. Överfisket leder till en kedjereaktion med ökning av fintrådiga alger, då små rovfiskar och strandkrabbor ökar, och dessa konsumerar mindre kräftdjur, som märlkräftor i släktet Gammarus och tånglöss i släktet Idotea, som normalt begränsar mängden fintrådiga alger i ålgräsängarna.

Användning På grund av ålgräsets stora bladmassor lönar den sig att samla som foder åt kreatur och som gödsel. I torkat skick, då färgen är vitaktig, är den ett lätt och mjukt inpacknings- och stoppningsmaterial, och används som väggfyllning, taktäckning med mera. I Skåne användes den förr till låga vallar – så kallade "tångdiken".

Namn Ålgräs kallas även för bandtång. Ett äldre namn är också grästång. I Blekinge och svenskspråkiga Finland har den även kallats kåveErnst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 381

Referenser

Externa länkar Den virtuella floran - Bandtång

Marbipp.se Forskningsprojekt på marina miljöer

Kategori:Ålgrässläktet Kategori:Ba Växtindex