Spinout (i vissa delar av världen California Holiday) är det fjortonde soundtrackalbumet, och det 27:e albumet totalt av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Victor i såväl mono som stereo (LPM/LSP 3702) i oktober 1966. Albumet utgör soundtracket till filmen med samma namn från 1966, där Elvis Presley spelade huvudrollen.
Låtarna till soundtracket spelades in i Radio Recorders studio B i Hollywood i Kalifornien den 16 och 17 februari 1966. I albumet ingår också tre bonuslåtar inspelade i RCA:s studio B i Nashville i Tennessee i maj och juni 1966.
I september 1966 släpptes albumets titellåt "Spinout" på singel tillsammans med "All That I Am". De nådde 40:e respektive 41:e plats på Billboard Hot 100-listan i USA och singeln sålde där omkring 400 000 exemplar.
Albumet nådde 18:e plats på Billboard 200-listan i USA, och 18:e plats även på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien placerade det sig som bäst på 17:e plats på UK Albums Chart. Totalt såldes 300 000 exemplar av albumet i USA.
Bakgrund miniatyr|stående=0.6|Den specialbyggda dubbelhalsade Gibson-gitarren EBS-1250, som Elvis Presley använde i filmen Spinout. Under 1965 nådde Elvis Presley fortsatt framgång, med alla årets tre album placerade i topp 10 på Billboard 200. Han hade också stora internationella framgångar med låten "Crying in the Chapel", som nådde tredjeplatsen på singellistan i USA och förstaplatsen i Storbritannien. Hans dominerande ställning i musikvärlden hade dock under några års tid försvagats. Samtidigt genomgick populärmusiken en radikal förändring, med artister som Beatles och Rolling Stones som nya ledare på scenen.
Under denna period fokuserade Elvis nästan uteslutande på att spela in låtar för Hollywoodfilmer. Den sjunkande kvaliteten på musiken var till stor del en konsekvens av rigida produktionskontrakt som gav filmbolagen och musikförlaget kontroll över hans repertoar. År 1965 blev därmed ett konstnärligt lågvattenmärke för Elvis, präglat av filmer och soundtrackalbum som generellt ansågs hålla låg kvalitet. Elvis själv var alltmer missnöjd med materialet, som enligt diskografen Ernst Jørgensen ofta bestod av undermåliga sånger skapade främst för att maximera intäkterna. Tidigare framstående låtskrivare som Otis Blackwell samt Jerry Leiber och Mike Stoller hade tappat intresset för att skriva åt Elvis, delvis till följd av att förlaget Hill & Range krävde att de avstod en del av sina royaltyersättningar utan några garantier för att låtarna skulle spelas in.
Albumet, inspelningssessionerna och musikerna Elvis Presleys första inspelningssession 1966 gällde Paramountfilmen Spinout. Hans manager Tom Parker hade varit pådrivande för att fler upptempolåtar skulle spelas in till filmen och soundtracket, i förhoppningen att detta skulle öka försäljningen. Resultatet blev ett album som var betydligt mer livfullt än flera av Elvis tidigare utgivningar. Musikskribenten Shane Brown ser dessa inspelningar som de första tecknen på en förbättring, efter de mestadels mediokra inspelningar som hade präglat Elvis arbete under 1965.
Den 14 februari 1966 deltog Elvis Presley i ett planeringsmöte där låtarna till soundtracket Spinout valdes ut. Inspelningarna ägde rum den 16 och 17 februari 1966 i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien. Till sessionerna hade kärnan från Elvis studioband i Nashville flugits in: Scotty Moore (gitarr), Bob Moore (bas), D. J. Fontana och Murrey ”Buddy” Harman (trummor), Floyd Cramer (piano) och Boots Randolph (saxofon). Bakgrundssången stod The Jordanaires för, med Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Ray Walker. Gruppen förstärktes av gitarristerna Hilmer J. ”Tiny” Timbrell och Tommy Tedesco.
Komposition, stil och texter Radio Recorders, 16–17 februari 1966
"Smorgasbord", av Sid Tepper och Roy C. Bennett, var den första låten som spelades in den 16 februari. Det är en rockorienterad låt som gavs en lekfull känsla, förstärkt av en stadig energi från saxofonspelet. Texten är fyndig men tidstypisk, där kvinnor i låttexten framställs som bufférätter på ett smörgåsbord, något som kan uppfattas som problematiskt ur ett senare perspektiv.
"Stop, Look and Listen", en rocklåt av Joy Byers, var nästa låt att spelas in. Det var en ovanlig låt för ett Elvis-soundtrack vid den tiden eftersom den inte skrevs specifikt för filmen. Den hade tidigare spelats in av både Ricky Nelson och Bill Haley. Jämfört med Ricky Nelsons version framförde Elvis låten i ett betydligt högre tempo och med större intensitet. Resultatet blev en intensiv inspelning där Elvis uppvisar en vid tiden ovanlig djärvhet i sitt framförande.
miniatyr|stående=0.8|Elvis Presley 1966, vid erhållandet av "Sigma Chi Fraternity Leadership Award".
"Am I Ready", en ballad av Sid Tepper och Roy C. Bennett, bygger på det klassiska stycket To a Wild Rose av den amerikanske kompositören Edward MacDowell. Elvis ansträngde sig för att skapa en fin version och hanterade sången med stor omsorg, men som med många andra av hans soundtrackinspelningar från denna tid är ljudkvaliteten inte optimal och framstår som något dämpad.
"Beach Shack" är ett calypso-inspirerat nummer skrivet av låtskrivartrion Bill Giant, Bernie Baum och Florence Kaye. Den spelades in som sista låt den första inspelningsdagen. Trots att låten i sig är ett relativt förutsägbart tillskott till soundtracket, lyftes den av Elvis positiva attityd och den ljusa stämningen i framförandet.
"Never Say Yes", av Doc Pomus och Mort Shuman, inledde nästa dags inspelningar. Det är en livfull rock'n'roll-låt med ett Bo Diddley-inspirerat beat, och verserna visar tydliga influenser från Buddy Hollys "Not Fade Away". I likhet med "Beach Shack" präglas låten av en glad och lättsam stämning, även om texten är något barnslig.
"Spinout" var titellåten, skriven av Ben Weisman, Dolores Fuller och Sid Wayne. Det är en rocklåt som sticker ut genom att ligga mer i linje med tidens popmusik än många av Elvis inspelningar de senaste åren. Elvis sång är väl nyanserad och låten valdes ut som singel från albumet, även om den kanske fungerar bättre som albumspår än som singel.
"All That I Am", en ballad med latinamerikanska rytmer, var det tredje bidraget från Tepper och Bennett. Eftersom fokus låg på låtar med rockkaraktär fick endast två ballader plats i filmen – denna och "Am I Ready". Låten fick också ett stråkarrangemang, vilket var första gången det skedde på en Elvisinspelning. Den blev den andra låten från albumet som gavs ut på singel och visar Elvis förkärlek för låtar i latinamerikansk stil.
"Adam and Evil", en rock'n'roll-låt av Fred Wise och Randy Starr, inleds med en medryckande trumsekvens som omedelbart fångar lyssnarens uppmärksamhet. Låten har en kitschig charm och är lättsam och underhållande.
"I'll Be Back", ett bidrag av Ben Weisman och Sid Wayne, avslutade sessionen. Det är en rocklåt som Elvis spelade in i ett medelhögt tempo. "I'll Be Back" ("Jag kommer tillbaka") fungerade som avslutning på filmen – ett medvetet utformat avslut. Liksom flera andra av soundtracklåtarna lyftes den av Elvis positiva attityd, och den ansågs så pass stark att den anmäldes till förnomineringen som föregår den slutliga Oscarsnomineringen.
RCA:s studio B, 25–26 maj 1966 miniatyr|stående=1.2|Producenten Felton Jarvis och Elvis Presley i RCA:s studio B i Nashville den 10 september 1967, ett drygt år efter inspelningarna där av "Down in the Alley", "Tomorrow Is a Long Time" och "I'll Remember You". Tre månader senare, den 25 maj 1966, efter nästan två och ett halvt år av enbart filmmusikinspelningar, återvände Elvis Presley till RCA:s studio B i Nashville för fyra intensiva inspelningspass. Detta var första gången Elvis arbetade med producenten Charles Felton Jarvis, som tog över efter Steve Sholes och skulle förbli Elvis producent under resten av hans karriär. Musikerna som deltog var: på gitarr Scotty Moore och Chip Young, på hawaiigitarr Peter Drake, på trummor och slagverk D. J. Fontana och Murrey "Buddy" Harman, på bas Bob Moore och på saxofon Homer "Boots" Randolph och Rufus Long. Floyd Cramer spelade piano, och han fick under inspelningsdag två hjälp av David Briggs på orgel och piano, medan Henry Slaughter från The Imperials spelade piano under dag ett och tre. Charlie McCoy var med den första och tredje inspelningsdagen och alternerade mellan bas, munspel och gitarr. Körarrangemangen hade förstärkts; förutom The Jordanaires deltog nu även gruppen The Imperials (Armond Morales, Jake Hess, Gary McSpadden, Sherrill Nielsen och Henry Slaughter, de gånger han inte spelade piano), och de kvinnliga sångarna Millie Kirkham, June Page och Dolores Edgin.
Fokus under sessionen låg på att skapa ett nytt gospelalbum. Detta blev How Great Thou Art, som var både nyskapande och olikt Elvis tidigare verk. Men sessionerna resulterade också i inspelningar av flera andra låtar, däribland under första inspelningsdygnet "Down in the Alley" och Bob Dylans låt "Tomorrow Is a Long Time". Efter att under flera år bara ha spelat in filmlåtar av tvivelaktig kvalitet hade Elvis musikaliska experimenterande främst skett i hemmet. När han återvände till studion fick han äntligen möjligheten att förverkliga sina artistiska ambitioner och omsätta sina erfarenheter i praktiken. Detta markerade en vändpunkt i hans karriär, där han återfick kontrollen över sin musik och vågade utforska nya konstnärliga vägar.
miniatyr|höger|stående=0.8|Bob Dylan (1966) som skrev "Tomorrow Is a Long Time", sade själv att Elvis inspelning av låten var den han värdesatte mest bland alla de coverversioner som gjorts av hans låtar.
"Down in the Alley" hade varit en R&B-hit för The Clovers 1957. Elvis framför den i en ny blues-tappning på ett sätt som han inte hade gjort sedan inspelningen av "Reconsider Baby" från albumet Elvis Is Back! 1960. Det visade att Elvis fortfarande kunde leverera kraftfulla bluesframträdanden. Inspelningen markerade en övergång, där Elvis, för första gången på flera år, befann sig i ett aktuellt musikaliskt sammanhang – en stil som inte hade varit främmande för The Animals eller andra liknande rockgrupper under denna tid. Den råa och energiska karaktären i inspelningen var ett tydligt avbrott från de mer kontrollerade och polerade gospel- och filmmusiklåtar han hade spelat in under de senaste åren och var en återgång till den hårdare, mer autentiska bluesstilen han var känd för under sina tidiga år.
"Tomorrow Is a Long Time": Elvis Presleys konstnärliga förnyelse blev tydlig genom hans tolkning av Bob Dylans "Tomorrow Is a Long Time". Låten, som han hade hört på Odettas album Odetta Sings Dylan från 1965, erbjöd Elvis en chans att experimentera med en mer introspektiv och vemodig stil. Jämfört med Odettas version, framstår Elvis tolkning som tystlåten och osäker. Han förenklade också arrangemanget till en country-blues-stil som var helt hans egen. Inspelningen var ett viktigt steg i Elvis karriär, då den markerade en återgång till ett musikaliskt sammanhang som han inte hade varit en del av på många år. Låten placerade honom inom modern folkmusik- och countrygenrerna, vilket var en markant förändring från de filmmusiklåtar som dominerat under de senaste åren.
Inspelningen av "Tomorrow Is a Long Time" är långt över fem minuter lång, vilket gjorde den till den längsta låten som Elvis hade släppt vid den tiden. Det var oväntat att låten släpptes utan att kortas ned. Genom att spela in en längre låt fick Elvis större frihet att experimentera, vilket öppnade upp för nya möjligheter att uttrycka sig musikaliskt. Den hade kunnat ges ut på singel, men i stället valdes den mer traditionella "Love Letters", och "Tomorrow Is a Long Time" gömdes som bonuslåt på ett soundtrack som få, utöver Elvisanhängarna, kom att lyssna på. Låten blev dock inte bara en av de två Bob Dylan-låtar som Elvis spelade in. Den blev även den coverversion som Bob Dylan tre år senare skulle lyfta fram som sin favoritcover av en av sina egna låtar.