Angola, formellt Republiken Angola, (; kikongo, kimbundu, umbundu: Repubilika ya Ngola), är en republik i sydvästra Afrika. Landet gränsar till Namibia i söder, Kongo-Kinshasa i norr, Zambia i öster och Atlanten i väster. Provinsen Kabinda är en exklav som är skild från resten av landet och som gränsar till Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa.
Den portugisiska närvaron bestod, från 1500- till 1800-talet, mestadels i de mest kustnära områdena av territoriet av vad som nu är Angola, och interagerade på olika sätt med de folkslag som bodde där. Under 1800-talet började portugiserna långsamt och tvekande etablera sig alltmer inåt landet. Angola som en portugisisk koloni, omfattande nuvarande territorium, fastställdes inte förrän vid slutet av 1800-talet och "effektiv ockupation" som krävdes genom Berlinkonferensen 1884, uppnåddes först under 1920-talet. Landet uppnådde självständighet 1975 efter ett långvarigt självständighetskrig. Efter självständigheten var Angola skådeplatsen för ett intensivt inbördeskrig (1975–2002).
Landet har stora mineral- och petroleumreserver och dess ekonomi har vuxit genomsnittligt i tvåsiffrig takt sedan 1990-talet och särskilt sedan slutet av inbördeskriget. Dock är nivån för den socioekonomiska utvecklingen relativt låg i början av 2010-talet och landets medellivslängd och spädbarnsdödlighet var bland de sämst rankade i världen.
Etymologi Namnet Angola är taget från det portugisiska kolonialnamnet Reino de Angola (kungariket Angola), vilket var det namn portugisiska sjöfarare gav regionen. Angola togs från titeln Ngola (vilket betydde härskare) som bars av Kimbundu-kungarna i kungariket Ndongo.
Historia
miniatyr|Agostinho Neto, 1975.
Nuvarande Angola har varit bebott sedan förhistorisk tid. Den första kulturen vi har någon kunskap om är de khoisansamhällen som dominerade regionen fram till bantumigrationen omkring 700 e.Kr. Norra delen av Angola hörde sedan 1200-talet till kungadömet Kongo, innan portugiserna utropade kolonin Angola där 1575.
När portugiserna kom till nuvarande Angola misstog de namnet på landet och regenten (ngola), men kallade det även för Mbundu-folkets land. Angola var den sista betydande europeiska kolonin i västra eller centrala Afrika. Sedan 1960-talet hade den portugisiska armén slagits i Moçambique, Angola och andra kolonier mot inhemska gerillarörelser som krävde självständighet. Landet fick självständighet den 11 november 1975. Då hade Angola varit portugisisk koloni i 400 år. Redan 1483 upprättades portugisiska stödjepunkter för sjöfarten och handel på Angolas kust. Hundra år senare grundades kolonin.”History of Angola”. britannica.com. Läst 25 april 2018. De nuvarande gränserna fastställdes dock inte förrän i samband med Berlinkonferensen 1884-1885.
Liksom för övriga portugisiska kolonier innebar den vänsterinriktade nejlikerevolutionen mot fascistdiktaturen i moderlandet 1974 en snabb frigörelseprocess. För Angola dröjde det på grund av konkurrensen mellan tre olika gerillarörelser och med hänsyn till den stora vita minoriteten i landet till 1975 innan landet var fullt självständigt.
Den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade (däribland Kuba), tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. MPLA var den antikoloniala befrielserörelse som åtnjöt det största folkliga stödet i Angola under kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Den USA- och Zairestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den Sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska Unita-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och senare erhöll militärt bistånd från Sydafrika.
Alvoravtalet 1975 Alvoravtalet om självständighet för Angola undertecknades den 15 januari 1975 i den lilla staden Alvor i södra Portugal. Landet skulle bli självständigt den 11 november. En övergångsregering bestående av de tre befrielserörelserna och Portugal skulle styra Angola tills vidare och val till nationalförsamlingen hållas i oktober. Men redan efter ett par månader bröt UNITA och FNLA avtalet och krigshandlingar utbröt. Från sommaren kontrollerade MPLA huvudstaden med hjälp av kubanska soldater och UNITA kontrollerade södra Angola med hjälp av Sydafrikas bombflyg. FNLA:s trupper med stöd från USA och trupper från Zaire besegrades i grunden den 10 november vid byn Kifangondo”Battle of Quifangondo”. Läst 18 oktober 2017. cirka 20 kilometer norr om Luanda.
Den förste MPLA-presidenten Agostinho Neto avled 1979 och efterträddes av José Eduardo dos Santos, som även vann det demokratiska presidentval som utlystes 1992 under en kort tid av fred mellan MPLA och Unita. Ett fredsavtal undertecknades 1994, men fred infann sig inte förrän Unita-ledaren Jonas Savimbi avlidit 2002.
2000-talet miniatyr|João Lourenço, 2018.
I augusti 2002 avrustade UNITA sina militära styrkor och förklarade sig vara ett konservativt politiskt parti. Val av partiledare anordnades och Isaías Samakuva tillträdde den 20 juni 2003.”Opposition Party Leader” . Läst 29 januari 2018.
Kinas premiärminister besökte Angola 2005 och lovade ytterligare stora lån i utbyte mot större oljeleveranser. I augusti tecknade regeringen ett fredsavtal med Cabindaenklavens befrielsefront i Kabinda. Angola blev medlem av Opec 1 januari 2007.”Angola into 21st century” . Läst 29 januari 2018.
År 2008 genomfördes det första fria parlamentsvalet. MPLA vann med 80 procent av rösterna, UNITA och FNLA delade på resten.
I oktober 2014 publicerades planer på att bygga en undervattenskabel mellan Brasilien och Angola och göra Angola till en knutpunkt för telekommunikationer i södra Afrika.”Angola Cables bygger undervattenskabel” . angop.ao. Läst 31 januari 2018.
År 2016 drabbades södra Afrika av hungersnöd på grund av svår torka. 1,42 miljoner varav hälften barn var i riskzonen, värst drabbade var provinserna Cunene, Namibe och Huíla.”Unicef: Angola Humanitarian Situation”. Läst 29 januari 2018.
MPLA (Folkrörelsen för Angolas befrielse) har styrt i Angola sedan självständigheten från Portugal 1975. President José Eduardo dos Santos kom till makten 1979. När João Lourenço blev Angolas nya president i september 2017 innebar det slutet på José Eduardo dos Santos 38 år långa styre.
MPLA fick 61,07 % av rösterna och dess ordförande João Lourenço blev Angolas tredje president. Det främsta oppositionspartiet UNITA fick 27% och Casa-Ce fick 9,5%.”Ruling MPLA wins by 61%” . Läst 14 oktober 2017.”Opposition Parties Reject Election Results”. Läst 14 oktober 2017.
Geografi Geografisk sammanställningminiatyr|Karta över Angola. Area: Högsta punkt: Lägsta punkt:
Angola ligger i sydvästra delen av den afrikanska kontinenten, mellan latitud 4° och 18°S och longitud 12° och 24°O. Landet täcker en yta av 1 246 620 km2, nästan tre gånger Sveriges yta. I väster gränsar landet till Atlanten. Angola gränsar också till Namibia i söder, Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa i norr samt Zambia i öster. Landet har också kontroll över området Kabinda som är en exklav skild från huvuddelen av Angola av Kongo-Kinshasa.
Angola består i stort sett av fyra områden: Kustområdet är en bördig slätt och längs kustremsan finns ett flertal sandstränder med palmer. Centrala Angola utgörs av en savann och södra Angola består till största delen av torra stäpper. I de norra delarna finner man vidsträckta regnskogar. Ett antal floder rinner genom landet, bland annat Kwanza, Kongo, Cunene och Cubango. På grund av den blandade geografin är Angola ett land rikt på djur och växter.
Huvudstaden Luanda ligger utmed kusten och är en viktig hamnstad.
Topografi miniatyr|Angolas topografi.|vänster
Den angolanska topografin varierar från kustlandskap och öken i sydväst till berg, högplatå och regnskogar i mellersta och norra delen av landet. Högsta punkten är Mount Moco med en höjd på 2 620 meter över havet. Högplatån norr och öster om bergen ligger mellan 1 200 och 1 800 meter över havet.”Angola Geography” . Läst 11 januari 2018
Hydrografi
Kongofloden har flera bifloder, bland annat Kwango (Cuango) som rinner genom Angola. Zambesiflodens källor, inklusive Kwando (Cuando), ligger i Angola och fortsätter österut och mynnar i Indiska oceanen. Floden Okavango (Cubango) rinner ut i ett endorheiskt träsk i Botswana.
Den angolanska kusten är cirka 1 500 kilometer lång och relativt rätlinjig och i stort sett utan större halvöar eller öar. Enda undantagen är halvön Ilha de Luanda och Ilha da Cazanga söder om huvudstaden. Angolas största sjö Lago Dilolo är 18,9 km² och ligger i provinsen Moxico.
Klimat Klimatet är halvtorrt i söder och upp längs kusten mot Luanda. I norr är det en varm regnperiod från november till april och kallare och torrare resten av året. Lokala skyfall kan orsaka översvämningar.
Naturskydd Några av Angolas miljöproblem är jorderosion med åtföljande ökenutbredning, att den tropiska regnskogen avverkas vilket resulterar i förlorad biodiversitet, vattenföroreningar och brist på dricksvatten. Sedan 1960 har månadsnederbörden i snitt minskat med 2,4 procent per decennium."Angola". geog.ox.ac.uk. Läst 12 september 2015.
För att säkra djur- och växtarternas fortbestånd har ett flertal nationalparker inrättats, vilka också är välbesökta turistmål: Parque Nacional da Quissama (9 600 km², etablerad 1938 som jaktreservat, sedan 1957 som nationalpark) – belägen i norra Angola, mellan Atlanten, Kwanzafloden och Longafloden. Parque Nacional da Cangandala (630 km², 1963 som naturreservat, sedan 1970 som nationalpark) – i Malanjeprovinsen. Parque Nacional do Bicuar (7 900 km², 1938 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – i Huílaprovinsen Parque Nacional de Iona (15 150 km², 1937 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – Namibeprovinsen, mellan Atlanten och floderna Cunene och Kwanza. Parque Nacional da Cameia (14 450 km², 1935 som jaktreservat, sedan 1957 som nationalpark) – i Moxicoprovinsen. Parque Nacional da Mupa (6 600 km², 1938 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – i Cuneneprovinsen, mellan Coluifloden och Cunenefloden.
Dessutom har ett antal andra skyddade områden etablerats. Dessa är/inkluderar Parque Regional da Cimalavera (112 km², söder om Benguela), Reserva do Luando (8 280 km², i Malanjeprovinsen), Reserva Natural do Ilhéu dos Pássaros (1,6 km², söder om Luanda), Reserva Parcial de Luiana (8 400 km², i Cuando-Cubango-provinsen), Reserva Búfalo (400 km², söder om Benguela), Parque Natural Regional do Namibe (4 450 km², vid staden Moçâmedes) och Reserva Parcial de Mavinga (5 950 km², i Cuando-Cubango-provinsen).
Styre och politik Konstitution och styre
miniatyr|Angolas parlamentsbyggnad i Luanda, byggd 2013.
Angola är en presidentiell republik med den folkvalda presidenten som både statschef och regeringschef. Vid självständigheten 1975 blev Angola en socialistisk enpartistat med MPLA som enda tillåtna parti. Detta accepterades inte av UNITA och FNLA vilket ledde till ett inbördeskrig som varade i 27 år. År 1992 ändrades konstitutionen så att flera partier kunde tillåtas. 2017 lämnade José Eduardo dos Santos presidentposten efter 38 år. Hans tidigare försvarsminister João Lourenço tog över efter det fjärde valet i landets historia, som hölls 23 augusti 2017. Efter att ha fått över 60 procent av rösterna så behöll det regerande partiet MPLA makten.
Enligt den första konstitutionen från 1975 var Angola en socialistisk enpartistat och hade en preliminär lagstiftande församling. År 1980 anordnades val till 229 platser i nationalförsamlingen. Alla medborgare över 18 år var valberättigade men kunde förlora sin rösträtt om de var aktiva i utbrytargrupper mot MPLA eller hade begått folkrättsbrott och inte blivit rehabiliterade. Valet skedde i två steg, först valdes regional församling för de 18 provinserna. De regionala församlingarna utsåg därefter aktiva politiker som inte nödvändigtvis behövde ha medlemskap i MPLA.”Angolan Parliament”. Läst 3 november 2017.