Sundaneserna (indonesiska: Orang Sunda; sundanesiska: ᮅᮛᮀ ᮞᮥᮔ᮪ᮓ, romaniserat: Urang Sunda) är en austronesisk etnisk grupp som är infödd i den västra delen av Javaön i Indonesien, främst i Västjava. De uppgår till cirka 42 miljoner och utgör Indonesiens näst största etniska grupp. De talar sundanesiska, som tillhör de austronesiska språken.
Den västra delen av Javaön, nämligen provinserna Västjava, Banten och Jakarta samt den västligaste delen av Centraljava, kallas av sundaneserna för Tatar Sunda eller Pasundan (vilket betyder "sundanesisk land").
Sundanesiska migranter kan också hittas i Lampung, Sydsumatra och, i mindre utsträckning, i Centraljava och Östjava. Sundaneserna finns även på flera andra öar i Indonesien, såsom Sumatra, Kalimantan, Sulawesi, Bali och Papua.
Ursprung
Migrationsteorier Sundaneserna har austronesiskt ursprung och tros ha härstammat från Taiwan. De migrerade genom Filippinerna och nådde Java mellan 1 500 f.Kr. och 1 000 f.Kr. Det finns dock även en hypotes som hävdar att de austronesiska förfäderna till dagens sundaneser ursprungligen kom från Sundaland, en massiv sjunken halvö som idag utgör Javahavet, Malackasundet och Sundasundet samt öarna däremellan. Enligt en ny genetisk studie har sundaneserna, tillsammans med javaneser och balineser, en betydande blandning av austroasiatiskt och austronesiskt ursprung
Ursprungsmyt Den Sunda Wiwitan-tron innehåller den mytiska berättelsen om sundanesernas ursprung. Enligt denna tro skapade Sang Hyang Kersa, den högsta gudomliga varelsen i den forntida sundanesiska tron, sju bataras (gudar) i Sasaka Pusaka Buana (Den Heliga Platsen på Jorden). Den äldsta av dessa bataras kallas Batara Cikal och anses vara förfadern till Kanekes-folket. De övriga sex bataras styrde olika områden i Sunda-landet i västra Java. En sundanesisk legend om Sangkuriang innehåller minnet av en forntida sjö i Bandungbäckenets högland, vilket tyder på att sundaneserna har bebott regionen sedan mesolitisk tid, för minst 20 000 år sedan. En annan populär sundanesisk legend nämner skapandet av Parahyangan (Priangan)-höglandet, som är hjärtat av det sundanesiska riket: "När hyangerna (gudarna) log, skapades Parahyangan-landet." Denna legend antyder att Parahyangan-höglandet betraktades som gudarnas lekplats eller boning, samtidigt som den lyfter fram dess natursköna skönhet.
Historia
Hindu-buddhistiska kungadömena vänster|miniatyr|En avbildning av kung Siliwangi i Keraton Kasepuhan i Cirebon. Det tidigaste historiska riket som uppstod i det sundanesiska området i västra Java var kungariket Tarumanagara, som blomstrade mellan 300-talet och 600-talet. Hinduiska influenser nådde de sundanesiska folken redan på 300-talet e.Kr., vilket framgår av inskriptioner från Tarumanagara. Antagandet av denna dharmiska tro i det sundanesiska sättet att leva var dock aldrig lika intensivt som hos deras javanesiska motsvarigheter. Det verkar som att trots att den centrala hovkulturen började anta hinduistisk-buddhistisk kultur och institutioner, behöll majoriteten av de vanliga sundaneserna fortfarande sin inhemska natur- och förfäderstroskultur. Vid 300-talet var den äldre megalitiska kulturen troligtvis fortfarande levande bredvid de genomträngande hinduiska influenserna. Hovkulturer blomstrade under antiken, exempelvis under Sunda-rikets tid. Sundaneserna verkar dock inte ha haft resurser eller önskan att bygga stora religiösa monument. Den traditionella lantbrukstekniken för risodling bland de rurala sundaneserna, genom ladang eller huma (torr risodling), bidrog också till små befolkningar i de glest bebodda sundanesiska byarna. höger|miniatyr|Batutulis-inskriptionen i Bogor beskriver handlingarna av Sunda-kungen Sri Baduga Maharaja, mer känd som Prabu Siliwangi. De geografiska begränsningarna som isolerade varje region ledde också till att sundanesisk byar kunde njuta av sin enkla livsstil och självständighet ännu mer. Det var förmodligen den faktor som bidrog till den sorglösa naturen, den jämlika, konservativa, självständiga och något individualistiska sociala synen hos sundaneserna. Sundaneserna verkar älska och vörda sin natur på andliga sätt, vilket ledde till att de antog vissa tabun för att bevara naturen och upprätthålla ekosystemet. Den konservativa tendensen och deras något motstånd mot utländska influenser visas i de extrema isolationsåtgärder som antogs av Kanekes- eller Baduy-folket. De har regler mot att interagera med utomstående och att anta utländska idéer, teknologi och livsstilar. De har också infört vissa tabun, såsom att inte fälla träd eller skada skogsdjur, för att bevara sitt naturliga ekosystem.
Ett av de tidigaste historiska dokumenten som nämner namnet "Sunda" återfinns i Kebon Kopi II-inskriptionen, daterad 854 saka (932 e.Kr.), som upptäcktes i Bogor. År 1225 beskriver den kinesiska författaren Chou Ju-kua, i sin bok Chu-fan-chi, hamnen Sin-t'o (Sunda), vilket troligtvis hänvisar till hamnen i Banten eller Kalapa. Genom att undersöka dessa dokument verkar det som att namnet "Sunda" började användas på 1000-talet som en javanesisk term för att beteckna deras västra grannar. En kinesisk källa hänvisar mer specifikt till det som hamnen Banten eller Sunda Kelapa. Efter bildandet och konsolideringen av Sunda-rikets enhet och identitet under Pajajaran-eran, under styre av Sri Baduga Maharaja (populärt känd som kung Siliwangi), blev den gemensamma identiteten för sundaneserna mer fast etablerad. De antog namnet "Sunda" för att identifiera sitt rike, sitt folk och sitt språk.
Den nederländska kolonialtiden miniatyr|Sundanska pojkar som spelar Angklung i Garut, ca 1910–1930. Inre Pasundan är bergigt och kuperat, och fram till 1800-talet var det tätt bevuxet med skog och glest befolkat. De sundanesiska folken bodde traditionellt i små och isolerade byar, vilket gjorde det svårt för de inhemska domstolarna att utöva kontroll. Sundaneserna ägnade sig traditionellt åt torr jordbruksodling. Dessa faktorer ledde till att sundaneserna hade en mindre rigid social hierarki och mer oberoende sociala beteenden. På 1800-talet öppnade den nederländska koloniala exploateringen upp stora delar av inlandet för kaffe-, te- och kininproduktion, och höglandssamhället fick ett gränsligt prägel, vilket ytterligare stärkte den individualistiska sundanesiska mentaliteten.
Samtida era vänster|miniatyr|Jaipongan Mojang Priangan, en sundanesisk traditionell dansuppvisning. Det finns en utbredd tro bland indonesiska etniciteter att sundaneserna är kända för sin skönhet. I sin rapport "Summa Oriental" om det tidiga Sunda-riket på 1500-talet nämnde den portugisiska apotekaren Tomé Pires: "De (sundanesiska) kvinnorna är vackra, och de ädla är kysk, vilket inte är fallet med de från de lägre klasserna." Enligt denna tro är sundanesiska kvinnor en av de vackraste i landet på grund av klimatet (de har en ljusare hudton än andra indonesier) och en kost som innehåller råa grönsaker (de sägs ha särskilt mjuk hud). Bandungska kvinnor, populärt kända som Mojang Priangan, anses vara vackra, modemedvetna och framåtsträvande. Förmodligen på grund av detta söker sig många sundaneser idag till karriärer inom underhållningsindustrin.
Språk
vänster|miniatyr|300x300px|Karta som visar var sundaneserna bor på Java. Sundanesiska talas av cirka 36 miljoner människor år 2010 och är det näst mest talade regionala språket i Indonesien. Enligt folkräkningen i Indonesien 2000 var denna siffra 30,9 miljoner. Språket talas i den södra delen av Banten-provinsen, samt större delen av Västjava och österut så långt som till Pamali-floden i Brebes, Centraljava. höger|miniatyr|Det sundanesiska alfabetet. Sundanesiska är nära besläktat med malajiska och minangiska, lika mycket som det är med javanesiska, vilket ses i att sundaneserna använder olika språknivåer som markerar rang och respekt – ett begrepp som har lånats från javaneserna. Det delar liknande ordförråd med både javanesiska och malayiska. Det finns flera dialekter av sundanesiskan, från Sunda–Banten-dialekten till Sunda–Cirebonan-dialekten i den östra delen av Västjava och fram till den västra delen av Centraljava-provinsen. Några av de mest distinkta dialekterna kommer från Banten, Bogor, Priangan och Cirebon. I Centraljava talas sundanesiskan i vissa delar av Cilacap-regionen och vissa delar av Brebes-regionen. Det är känt att den mest raffinerade sundanesiska dialekten – som anses vara dess ursprungliga form – talas i Ciamis, Tasikmalaya, Garut, Bandung, Sumedang, Sukabumi och särskilt Cianjur (den dialekt som talas av folk i Cianjur anses vara den mest raffinerade sundanesiska). Dialekten som talas på nordsidan, i Banten och Cirebon, anses vara mindre raffinerad, och språket som talas av Baduy-folket betraktas som den arkaiska typen av sundanesiskt språk, innan antagandet av begreppet språkstratifiering för att markera rang och respekt, vilket demonstrerades (och påverkades) av javaneserna.
Sundanesiska skrivs främst med det latinska alfabetet men man försöker att återuppliva den sundanesiska skriften som användes mellan 1300- och 1700-talet. Till exempel skrivs gatunamn i Bandung och flera städer i Västjava nu både med latinskt och sundanesiskt alfabet.
Religion De ursprungliga religiösa systemen hos sundaneserna var animism och dynamism, med vördnad för förfäder (karuhun) och naturandar identifierade som hyang, men bär även vissa drag av panteism. De bästa indikationerna finns i de äldsta episka dikterna (wawacan) och bland den avlägsna Baduy-stammen. Denna religion kallas Sunda Wiwitan ("tidig Sundanesisk"). Risjordbruket hade format kulturen, tron och det rituella systemet hos de traditionella sundaneserna, bland annat vördnaden för Nyai Pohaci Sanghyang Asri som risets och fertilitetens gudinna. Sundanesernas land i västra Java är bland de tidigaste platserna i den indonesiska övärlden som påverkades av indiska hindu-buddhistiska influenser. Tarumanagara, följt av Sunda-riket, antog hinduism redan på 400-talet. Batujaya-stupakomplexet i Karawang visar buddhistiska influenser i Västjava, medan Cangkuang Shiva-templet nära Garut visar hinduistisk påverkan. Den 16:e århundradets heliga text Sanghyang siksakanda ng karesian innehåller de religiösa och moraliska reglerna, vägledning, föreskrifter och lärdomar för de antika sundaneserna. vänster|miniatyr|Akad nikah, sundanesisk islamisk bröllopsceremoni där vigsellöften avges framför penghulu (den religiösa vigselförrättaren) och vittnen. Runt 1400-1500-talet började islam sprida sig bland sundaneserna genom indiska muslimska handelsmän, och dess antagande accelererade efter fallet av det hinduiska-animistiska Sunda-riket och grundandet av de islamiska sultanaten Banten och Cirebon på västra Javas kust. Många ulama (lokalt kända som "kyai") trängde in i byarna i de bergiga regionerna i Parahyangan och etablerade moskéer och skolor (pesantren) och spred den islamiska tron bland sundaneserna. Små traditionella sundanesiska samhällen behöll sina inhemska sociala och trosystem, antog självpålagd isolering och vägrade alla utländska influenser, mission och modernisering, som de i Baduy (Kanekes)-folket i inlandet av Lebak-distriktet. Vissa sundanesiska byar, som de i Cigugur Kuningan, behöll sina Sunda Wiwitan-tro, medan vissa byar, som Kampung Naga i Tasikmalaya och Sindang Barang Pasir Eurih i Bogor, även om de identifierar sig som muslimer, fortsätter att hålla fast vid pre-islamiska traditioner och tabun och vörda karuhun (förfäderandar). Idag är de flesta sundaneser sunni-muslimer.