miniatyr|"Syndafloden" av Gustave Doré. Bibeln och våld har många olika kopplingar. Hebréernas Bibel och Nya testamentet innehåller både berättelser, poesier och föreskrifter som beskriver, uppmuntrar, befaller, fördömer, belönar, bestraffar och reglerar våldsamma handlingar utförda av Gud, individer, grupper, regeringar och nationalstater. Bland de våldsamma handlingar som nämns finns krig, människooffer, djuroffer, mord, våldtäkt, folkmord och straffrättsliga påföljder. Våld definieras utifrån fyra huvudområden: sådant som skadar miljön, oärligt eller förtryckande tal samt frågor om rättvisa och renhet. Krig är en särskild kategori av våld som behandlas på fyra olika sätt: pacifism, icke-motstånd, rättfärdigt krig och korståg.
Den bibliska berättelsen har en tolkningshistoria inom de abrahamitiska religionerna och västerländsk kultur där texterna har använts både för att rättfärdiga och motsätta sig våldshandlingar. Det finns en mängd olika synsätt som tolkar bibliska texter om våld ur teologiska och sociologiska perspektiv. Ondskans problem, våld mot kvinnor, frånvaron av våld i skapelseberättelsen, närvaron av shalom (fred), helvetets natur och framväxten av ersättningsteologi är alla aspekter av dessa olika synsätt.
Definition Definitionen av vad som utgör våld har förändrats över tid. Under 1900-talet har definitionen utvidgats avsevärt till att omfatta handlingar som tidigare sågs som acceptabla. Modern forskning om våld i Bibeln tenderar att delas in i två kategorier: de som använder modern etik för att kritisera vad de ser som monoteismens våldsamma arv, och de som närmar sig ämnet utifrån ett historiskt och kulturellt perspektiv. Bibeln återspeglar hur uppfattningar om våld förändrats över tid för dess författare och läsare.
Bibliska författare definierade och tolkade våld utifrån kulturellt specifika termer baserade på värderingarna i den tid de levde, med hjälp av sina egna teman, kulturella förklaringar och teologiska logik.John Goldingay, Do we need the New Testament? Letting the Old Testament speak for itself, IVP, 2015, s.150 De betraktade allt som förstör den ekologiska miljön som en form av våld. De skildrade listigt, arrogant och oärligt tal, särskilt sådant som syftar till att förtrycka de fattiga, som våldsamt både i orsak och verkan. Rättvisebrott definieras som särskilt allvarliga former av våld. Överträdelse av renhet och helighet ses som en sorts våld som vanhelgar landet, dess folk och helgedomen. Detta åtföljs av avsky från de bibliska författarnas sida.
Krigföring och herem Krigföring utgör en särskild kategori av bibliskt våld och är ett ämne som Bibeln behandlar, både direkt och indirekt, på fyra sätt: det finns verser som stödjer pacifism och verser som stödjer icke-motstånd; den teologiske tänkaren Augustinus från 300-talet fann grunden för "rättfärdigt krig" i Bibeln, och förebyggande krig – som ibland kallas korståg – har också försvarats med hjälp av bibeltexter.Clouse, Robert G. (1986). War: Four Christian Views. Winona Lake, Indiana: BMH Books. Historikern Susan Niditch menar att man kan förstå forntida Mellanösterns olika krigsideologier genom att studera attityder till krig i den hebreiska Bibeln. I den hebreiska Bibeln omfattar krigföring bland annat amalekiterna, kanaanéerna, moabiterna och berättelserna i Andra Moseboken, Femte Moseboken, Josua och Första och Andra Kungaboken.Hunter, A. G. (2003). Bekkencamp, Jonneke; Sherwood, Yvonne (eds.). Denominating Amalek: Racist stereotyping in the Bible and the Justification of Discrimination", in Sanctified aggression: legacies of biblical and post biblical vocabularies of violence. Continuum Internatio Publishing Group. sid. 92–108.Ruttenberg, Danya (Feb 1987). Jewish Choices, Jewish Voices: War and National Security. sid. 54.Stone, Lawson (1991). "Ethical and Apologetic Tendencies in the Redaction of the Book of Joshua". Catholic Biblical Quarterly. 53 (1): 33.
Gud befaller israeliterna att inta det utlovade landet och lägger stad efter stad "under förintelseförbud" (ḥērem). Det hebreiska verbet ḥāram (חָרַם) innebär fullständig utplåning (i New Revised Standard Version översätts det med "utterly destroy", t.ex. 5 Mosebok 7:2). Substantivet som härstammar från verbet (ḥērem) översätts ibland som "förintelseförbud" eller "förbannelse", och betecknar avskiljning, uteslutning och helgande av personer eller föremål åt Gud, vilket ibland innebär att de är särskilt utvalda för att förstöras (5 Mosebok 7:26; 3 Mosebok 27:28–29).Clines, David J.A. The Dictionary of Classical Hebrew. Vol. III och IV.Lohfink, Norbert (1986). G. Johannes Botterweck; Helmer Ringgren (eds.). ḥāram in Theological Dictionary of the Old Testament. Grand Rapids, MI: Eerdmans. sid. 197. Historikern Susan Niditch säger att "roten ḥ-r-m förenar flera bibliska användningar av termen – både i och utanför krig – under rubriken offer".
Över hälften av förekomsterna av verbet och substantivet med roten ḥ-r-m handlar om förstörelse av nationer i krig. C. L. Crouch jämför de två rikena Israel och Juda med Assyrien och menar att deras likheter i kosmologi och ideologi gav dem liknande etiska synsätt på krig. Både Crouch och Lauren Monroe, professor i fornorientaliska studier vid Cornell, är överens om att detta innebär att ḥerem-typen av total krigföring inte var en uteslutande israelitisk praxis, utan en vanlig krigföring bland många forntida folk i Främre Orienten under brons- och järnåldern. Till exempel nämner mesastenen från 800-talet f.Kr. att kung Mesha av Moab krigade i sin gud Kemoshs namn och att han utsatte sina fiender för ḥerem.
Den hebreiska forskaren Baruch A. Levine påpekar att 5 Mos 7:1–11 visar att den hebreiska ideologin har utvecklats sedan skrivandet av 2 Mos 33:5–16, genom tillägget av förintelsebudet (ḥērem) (se även 2 Mos 20:19–20). Levine drar slutsatsen att detta är en av flera indikationer, inklusive utombibliska bevis, på att ḥērem var ett senare tillskott till hebreiskt tänkande. Levine menar att detta tyder på att Israel fortfarande, så sent som i Femte Mosebok, gjorde ideologiska justeringar i samband med införandet av den utländska praktiken ḥērem, med ursprung i de omgivande forntida mellanösternkulturerna.
Den tidiga användningen av ḥērem visar att israeliterna inte fick röra vid, ta i besittning eller återlösa dessa "förbannade ting" eller "helgade ting".Stern, Philip D. (1991). The Biblical Ḥērem: A Window on Israel's Religious Experience. Brown Judaic Studies. Vol. 211. Atlanta: Scholars Press. sid. 173. Den senare användningen av termen, såsom i 4 Mos 18:14–17 och 5 Mos 7, visar dock att föremål och förstfödda barn skulle avsättas som ḥērem för att kunna återlösas av prästerna.
Den bibliska berättelsen
Första Moseboken vänster|miniatyr|Noas ark och syndafloden Gamla testamentets professor Jerome F. D. Creach skriver att Första Mosebok kapitel 1 och 2 framför två påståenden som "lägger grunden för att förstå våld i resten av Bibeln": det första är deklarationen att hebréernas Gud skapade utan våld eller strid, vilket står i kontrast till andra forntida, närorientaliska skapelseberättelser; det andra är att dessa inledande kapitel utser människan till Guds representant på jorden som förvaltare, med uppdraget att "upprätta och upprätthålla hela skapelsens välmående eller shalom". Creach menar att våld i dessa verser framställs som en inkräktare som stör denna ordning. När Adam och Eva överträder Guds befallning, förvisar han dem från Edens trädgård och räknar upp de förbannelser som ska följa dem (Första Mosebok 3). I Första Mosebok 4:1–18 förekommer det hebreiska ordet för synd (hattā’t) för första gången, när Kain, den förstfödde mannen, mördar sin bror Abel och begår den första nedtecknade våldshandlingen. Gud förbannar Kain för detta, men ger honom också skydd från fara.
I syndaflodsberättelsen i Första Mosebok (kapitel 6–9) ser Gud att "människornas ondska var stor" och sörjer (Första Mosebok 6:6). Hamas (חָמָֽס), som betyder ’våld, orättfärdighet’, är det hebreiska Bibelns främsta term för våld. Det används första gången i Första Mosebok 6:11: "jorden var fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld." Det förekommer sextio gånger i den hebreiska Bibeln, används nästan alltid för att beteckna fysiskt våld (Första Mosebok 49:5; Domarboken 9:24) och syftar på mänskligt, inte gudomligt, våld. Gud beslutar att utplåna allt liv och påbörja skapelsen på nytt med Noa och de människor och djur som är med honom i arken. Efter floden lovar Gud att aldrig mer förgöra allt liv genom en flod. miniatyr|Förstörelsen av Sodom och Gomorra av Pieter Schoubroeck, cirka 1600 I Första Mosebok 18–19 beslutar Gud att förgöra städerna Sodom och Gomorra, "eftersom deras synd är mycket svår". Gud lovar Abraham att han ska skona Sodom om så få som tio rättfärdiga personer finns där. Städerna förstörs, men änglar räddar Abrahams brorson Lot och större delen av hans familj från förödelsen. Gud prövar Abraham genom att kräva att han offrar sin son Isak (Första Mosebok 22). När Abraham just ska lyfta kniven mot sin son hejdar Gud honom och lovar honom oräkneliga efterkommande.
Isaks son Jakob konspirerar för att ta sin äldre bror Esaus förstfödslorätt, men bröderna försonas till slut (Första Mosebok 25–33). I Första Mosebok 32:22–32 möter Jakob och brottas med någon – en man, en ängel eller Gud – som välsignar honom och ger honom namnet Israel.
Josef (Första Mosebok 37–50), Jakobs favoritson, säljs som slav till Egypten av sina avundsjuka bröder. Efter svåra prövningar går det väl för Josef med Guds vägledning, och han räddar sin familj från svält.Redford, Donald B. (1970). A Study of the Biblical Story of Joseph: (Genesis 37-50). Leiden, Netherlands: E.J.Brill. sid. 133–134.
Andra Mosebok och Tredje Mosebok miniatyr|Lamentations over the Death of the First-Born of Egypt av Charles Sprague Pearce (1877) En ny farao ser att israeliterna i Egypten har blivit många och fruktar att de kan komma att hjälpa Egyptens fiender (Andra Mosebok 1:8–10). Egyptierna tvingar israeliterna att "arbeta med hårt slaveri", och deras liv blir "bittra genom tungt arbete". Farao befaller två hebreiska barnmorskor, Shifra och Pua, att döda de nyfödda sönerna till de hebreiska kvinnorna, men de lyder honom inte. Därefter ger farao sin befolkning order om att dränka dessa barn.
Mose, en hebreisk man som uppfostrats av faraos dotter, ser en dag en egyptier slå en hebreisk man. Han dödar egyptiern och flyr från Egypten. Gud hör israeliternas klagan och sänder Mose tillbaka till Egypten för att föra dem ut ur landet till Kanaan. Vid ett tillfälle under återresan tänker Gud döda Mose, men han räddas av sin hustru Sippora (Andra Mosebok 2–4).Segal, Joseph M. (2007). Joseph's Bones:Understanding the Struggle Between God and Mankind in the Bible. New York: Riverhead Books: The Penguin Group. sid. 437
Mose ber farao att frige israeliterna, men farao svarar med att kräva ännu mer arbete av dem. Mose upprepar sin begäran flera gånger medan Egyptens plågor drabbar egyptierna, men farao vägrar fram till den tionde plågan, då Gud dödar alla förstfödda människor och boskap i Egypten – utom israeliternas, som är skyddade. Den bibliska författaren skriver att Gud förhärdade faraos hjärta (Andra Mosebok 7:3–4; 9:12), att farao förhärdade sitt eget hjärta (Andra Mosebok 8:15, 32; 9:34), samt att hans hjärta blev förhärdat utan att någon orsak anges (Andra Mosebok 7:13, 22). Israeliterna tillåts lämna landet, men Gud förhärdar åter faraos hjärta, och han ändrar sig och skickar en armé efter dem. Gud räddar dem från armén genom att dränka den i Röda havet.