miniatyr| Diagram (baserat på data från Världsbanken) som visar andelen av världens befolkning (blå) och det absoluta antalet människor (rött) som lever på <1, <1,25 och <2 amerikanska dollar per dag (motsvarande värden från 2005) mellan 1981 och 2008. Fattigdomsbekämpning är de åtgärder, både ekonomiska och humanitära, som syftar till att permanent lyfta människor ur fattigdom. Det handlar om att identifiera och genomföra insatser som gör det möjligt för människor i utsatthet att skapa rikedom och självständighet, vilket i sin tur kan bidra till att utrota fattigdom för alltid.
Fattigdom förekommer i både utvecklingsländer och utvecklade länder. Även om fattigdom är mycket mer utbredd i utvecklingsländer, vidtar båda typerna av länder åtgärder för att minska fattigdomen.
Fattigdom har historiskt sett accepterats i vissa delar av världen som oundviklig, eftersom icke-industrialiserade ekonomier producerade väldigt lite, medan befolkningen växte nästan lika snabbt, vilket gjorde rikedom knapp. Geoffrey Parker skrev: "I Antwerpen och Lyon, två av de största städerna i Västeuropa, var tre fjärdedelar av den totala befolkningen år 1600 för fattiga för att betala skatt, och därför sannolikt i behov av stöd i kristider." Fattigdomsminskning sker till stor del som ett resultat av den allmänna ekonomiska tillväxten. Matbrist var vanligt före modern jordbruksteknik och på platser där det saknas idag, såsom kvävegödselmedel, bekämpningsmedel och bevattningsmetoder. Den industriella revolutionens gryning ledde till hög ekonomisk tillväxt, vilket eliminerade massfattigdomen i det som nu betraktas som den utvecklade världen."Ending Mass Poverty" by Ian Vásquez, Cato Institute, 4 September 2001 Världens BNP per person femdubblades under 1900-talet. År 1820 levde 75 % av mänskligheten på mindre än en dollar om dagen, medan det år 2001 bara var cirka 20 %.
Under 2000-talet begränsas fortsatt ekonomisk utveckling av bristen på ekonomiska friheter. Ekonomisk liberalisering kräver att äganderätten utvidgas till de fattiga, särskilt till mark. Finansiella tjänster, särskilt sparande, kan göras tillgängliga för fattiga genom teknik, såsom mobilbank. Ineffektiva institutioner, korruption och politisk instabilitet kan också avskräcka investeringar. Bistånd och statligt stöd inom hälsa, utbildning och infrastruktur bidrar till tillväxt genom att öka mänskligt och fysiskt kapital. Fattigdomsbekämpning innebär också att förbättra levnadsvillkoren för människor som redan är fattiga. Bistånd, särskilt inom medicinska och vetenskapliga områden, är avgörande för att skapa bättre liv, såsom den gröna revolutionen och utrotningen av smittkoppor. Problem med utvecklingsbistånd inkluderar den höga andelen bundet bistånd, vilket tvingar mottagarländerna att köpa produkter, ofta dyrare, som endast kommer från givarländer. Ändå tror vissa, liksom Peter Singer i sin bok The Life You Can Save, att små förändringar i hur människor i rika länder lever sina liv skulle kunna lösa fattigdomen i världen.
Ekonomisk liberalisering miniatyr|Antalet personer under olika fattigdomsgränser. Förespråkare för ekonomisk liberalisering har hävdat att den minskar fattigdomen. Andra kommentatorer har hävdat att fattigdomen i världen ökar snarare än minskar på grund av ekonomisk liberalisering, och att uppgifterna från Världsbanken, som upprepar att fattigdomen minskar, är bristfälliga. De menar också att en utvidgning av skyddet av äganderätten till de fattiga är en av de viktigaste strategierna för fattigdomsbekämpning som en nation kan genomföra. Att säkra äganderätten till mark, den största tillgången för de flesta samhällen, är avgörande för deras ekonomiska frihet. Världsbanken drar slutsatsen att ökade markrättigheter är "nyckeln till att minska fattigdomen" och hänvisar till att markrättigheter kraftigt ökar fattiga människors förmögenhet, i vissa fall fördubblar den. Det uppskattas att ett statligt erkännande av fattigas egendom skulle ge dem tillgångar värda 40 gånger allt utländskt bistånd sedan 1945. Även om tillvägagångssätten varierade, sa Världsbanken att de viktigaste frågorna var besittningsskydd och att säkerställa att marktransaktioner var kostnadseffektiva. I Kina och Indien har de senaste decenniernas betydande minskningar av fattigdomen främst skett som ett resultat av att kollektivjordbruk har övergivits i Kina och att byråkratin inom regeringen har minskat i Indien.
I en rapport från 2015 pekade Internationella valutafonden på ökande inkomstskillnader som vår tids avgörande utmaning. "I avancerade ekonomier är klyftan mellan rika och fattiga på sin högsta nivå på årtionden. Ojämlikhetstrenderna har varit mer blandade i tillväxtmarknader och utvecklingsländer, där vissa länder upplever minskande ojämlikhet, men genomgripande ojämlikheter i tillgången till utbildning, hälso- och sjukvård och finans kvarstår."
Nya företag och utländska investeringar kan drivas bort av ineffektiva institutioner, korruption, svag rättsstatsprincip och alltför stora byråkratiska bördor. Det tar två dagar, två byråkratiska procedurer och 280 dollar att öppna ett företag i Kanada, medan en entreprenör i Bolivia måste betala 2 696 dollar i avgifter, vänta 82 arbetsdagar och gå igenom 20 procedurer för att göra detsamma. Sådana kostsamma hinder gynnar stora företag på bekostnad av små företag där de flesta jobben skapas. I Indien, före ekonomiska reformer, var företag tvungna att muta statliga tjänstemän även för rutinmässiga aktiviteter, vilket i praktiken var en skatt på företag.Krugman, Paul, and Robin Wells. Macroeconomics. 2. New York City: Worth Publishers, 2009. Print.
Emellertid har den fria marknadsprincipen att upphöra med statligt sponsring av sociala program också haft negativa konsekvenser. Till exempel pressar Världsbanken fattiga länder att avskaffa subventioner för gödningsmedel som många jordbrukare inte har råd med till marknadspriser. Omstruktureringen av den offentliga finansieringen i tidigare sovjetstater under deras övergång till marknadsekonomi krävde minskade utgifter för hälsa och utbildning, vilket kraftigt ökade fattigdomen.
Handelsliberalisering ökar handelsnationernas totala överskott. Penningöverföringar som skickas till fattiga länder, såsom Indien, är ibland större än utländska direktinvesteringar och de totala penningöverföringarna är mer än dubbelt så stora som biståndsflödena från OECD-länder. Utländska investeringar och exportindustrier bidrog till att driva på den ekonomiska expansionen i snabbväxande asiatiska länder. Handelsregler är dock ofta orättvisa eftersom de blockerar tillgången till rikare länders marknader och förbjuder fattigare länder att stödja deras industrier. Bearbetade produkter från fattigare länder får, i motsats till råvaror, betydligt högre tullar i rikare länders hamnar. En studie från University of Toronto fann att sänkningen av tullavgifter på tusentals produkter från afrikanska länder på grund av African Growth and Opportunity Act var direkt ansvarig för en "förvånansvärt stor" ökning av importen från Afrika. Avtal kan ibland förhandlas fram till förmån för utvecklingslandet, till exempel i Kina, där lagar tvingar utländska multinationella företag att utbilda sina framtida kinesiska konkurrenter inom strategiska industrier och gör sig själva överflödiga på lång sikt. I Thailand tvingar 51-procentsregeln multinationella företag som startar verksamhet i Thailand att ge 51 procents kontroll till ett thailändskt företag i ett joint venture. Dessutom förespråkar FN:s mål 17 för hållbar utveckling respekt för länders ledarskap i genomförandet av strategier för fattigdomsutrotning och hållbar utveckling.
Kritiker har hävdat att nyliberal politik har ökat den ekonomiska ojämlikheten och förvärrat den globala fattigdomen. Dean Baker från Center for Economic and Policy Research (CEPR) hävdade 2006 att drivkraften bakom den ökande ojämlikheten i USA har varit en serie avsiktliga nyliberala politiska val, inklusive antiinflationsfördomar, antifackföreningsrörelser och profitverksamhet inom sjukvårdsbranschen. Ekonomerna David Howell och Mamadou Diallo menar att nyliberal politik har bidragit till en amerikansk ekonomi där 30 % av arbetarna tjänar låga löner (mindre än två tredjedelar av medianlönen för heltidsanställda) och 35 % av arbetskraften är undersysselsatt medan endast 40 % av befolkningen i arbetsför ålder i landet är tillräckligt sysselsatt.
Att vända förmögenhetskoncentrationen Oxfam har bland annat uppmanat till en internationell rörelse för att få slut på extrem förmögenhetskoncentration och hävdar att koncentrationen av resurser i händerna på den översta 1% hämmar den ekonomiska aktiviteten och gör livet svårare för alla andra – särskilt de längst ner på den ekonomiska stegen. Oxfam sade också att vinsterna för världens miljardärer under 2017, vilka uppgick till 762 dollar miljarder, var tillräckliga för att utrota extrem global fattigdom sju gånger om.
Kapital, infrastruktur och teknologi miniatyr|200x200px| Världens BNP per capita (logaritmisk skala). miniatyr|200x200px|Världens BNP per capita. Långsiktig ekonomisk tillväxt per person uppnås genom ökningar av kapital (faktorer som ökar produktiviteten), både mänskligt och fysiskt, och teknologi. Att förbättra humankapitalet, i form av hälsa, behövs för ekonomisk tillväxt. Nationer behöver inte nödvändigtvis rikedom för att uppnå hälsa. Till exempel hade Sri Lanka en mödradödlighet på 2 % på 1930-talet, vilket är högre än någon annan nation idag. Den minskade den till 0,5–0,6 % på 1950-talet och till 0,06 % idag. Emellertid spenderade den mindre varje år på mödrahälsa eftersom den lärde sig vad som fungerade och vad som inte gjorde det. Kunskap om kostnadseffektiviteten hos hälsovårdsinsatser kan vara svårfångad, men det finns utbildningsåtgärder för att sprida vad som fungerar, såsom projektet för prioriteringar av sjukdomsbekämpning. Att främja handtvätt är en av de mest kostnadseffektiva hälsoåtgärderna och kan halvera dödsfallen från de vanligaste barnsjukdomarna diarré och lunginflammation.
Humankapital, i form av utbildning, är en ännu viktigare faktor för ekonomisk tillväxt än fysiskt kapital. Avmaskning av barn kostar cirka 50 cent per barn och år och minskar frånvaron på grund av anemi, sjukdom och undernäring. Det är bara tjugofemtedel så dyrt att öka skolnärvaron som att bygga skolor.
FN-ekonomer menar att bra infrastruktur, såsom vägar och informationsnätverk, hjälper marknadsreformer att fungera. Kina investerar i järnvägar, vägar, hamnar och telefoner på landsbygden i afrikanska länder som en del av sin formel för ekonomisk utveckling. Det var ångmaskinens teknologi som ursprungligen startade den dramatiska minskningen av fattigdomsnivåerna. Mobiltelefontekniken för marknaden till fattiga eller landsbygdsområden. Med nödvändig information kan fjärrbönder producera specifika grödor för att sälja till köpare som ger bäst pris.
Sådan teknik bidrar också till ekonomisk frihet genom att göra finansiella tjänster tillgängliga för fattiga. De som lever i fattigdom lägger stor vikt vid att ha en trygg plats att spara pengar på, mycket mer än att ta emot lån. Dessutom används en stor del av mikrofinansieringslånen för produkter som vanligtvis skulle betalas via ett check- eller sparkonto. Mobilbanktjänster åtgärdar problemet med den hårda regleringen och det kostsamma underhållet av sparkonton. Mobila finansiella tjänster i utvecklingsländerna, som ligger före den utvecklade världen i detta avseende, skulle kunna vara värda 5 dollar. miljarder år 2012. Safaricoms M-Pesa lanserade ett av de första systemen där ett nätverk av agenter, mestadels bestående av butiksinnehavare, istället för bankkontor, tog emot kontantinsättningar och översatte dessa till ett virtuellt konto på kundernas telefoner. Kontantöverföringar kan göras mellan telefoner och utbetalas kontant mot en liten provision, vilket gör överföringar säkrare.